Rött

Med kroppen som verktyg

Trots att två miljoner svenskar har ett kroppsarbete ser vi sällan dem i medier och andra offentliga rum. I en nyutkommen bok och en utställning har Annica Carlsson Bergdahl och Elisabeth Ohlson bestämt sig för att ändra på detta.

En arbetare är ingenting utan sin kropp. Oavsett om du är skogsarbetare, undersköterska, lagerarbetare, lastbilschaufför eller jobbar i butik är kroppen ditt huvudsakliga arbetsredskap. Detta är en erfarenhet som förenar två miljoner svenskar. Kroppen som verktyg, förutsättning och kunskapsbärare. Ändå har en berättelse om denna stora grupps kollektiva, kroppsliga erfarenhet saknats. Fram tills nu.

– Jag blev väldigt drabbad av fotografen Jean Hermanssons foton från industrin under 1960-1970-talen, säger författaren Annica Carlsson Bergdahl om bakgrunden till boken och utställningen Vi som arbetar med våra kroppar.

– Jag började fundera kring var arbetarklassen är i dag. De är så osynliga, både i media och i offentliga rum. Jag ville veta hur alla de här människorna som går till jobbet varje dag har det. Vilket pris betalar den traditionella arbetarklassen av i dag med sina kroppar?

Elisabeth Ohlson och Annika Carlsson, aktuella med boken, och utställningen, om kroppsarbete. Foto: Erik Ardelius

Tillsammans med fotografen Elisabeth Ohlson, berömd för sina bilder av människor och inte minst den legendariska utställningen Ecco Homo, startade Annica Carlsson Bergdahl projektet att resa runt och porträttera svenska arbetare med fokus på kroppen. Resan tog dem från Malmö i söder till Gällivare i norr, med stopp i bland annat Boden, Sundsvall, Härnösand, Uppsala, Kungälv, Kristianstad och Bromölla. Planen var att med både text och bild skildra så mycket som möjligt av de arbetande människornas vardag. Men när pandemin slog till bara några veckor in i arbetet komplicerades allt:

– Jag hade så klart önskat att jag hade fått vara med i omklädningsrum och liknande för att verkligen komma nära med kameran, säger Elisabeth Ohlson.

– Men faktum är att även om vi inte hade gjort det här arbetet under en pågående pandemi så hade det ändå varit svårare för mig att få fotografera jämfört med hur det var förr. På industrierna i dag har man som fotograf nästan alltid en pressekreterare med sig som vaktar vilka vinklar man väljer och vad man fotograferar.

Kontroll och övervakning
Den ökade kontrollen från arbetsgivarna märks också i intervjuerna. Oavsett om det handlar om en undersköterska, en lagerarbetare, en busschaufför eller en städare återkommer regelbundet vittnesmål om att många som arbetar med sina kroppar upplever sig närmast övervakade. Cheferna vill veta exakt vad de gör med varje minut.

– Övervakningen ökar stressen, säger Annica Carlsson Bergdahl.

– Känslan av att arbetsgivaren inte har tillit utarmar människor. Det får också den omvända effekten, att när man upplever att ens chef inte tror att man tar ansvar så skiter man i det. Man gör mindre än vad man hade gjort om man hade känt att man hade chefens förtroende.

Ingen av de 33 medverkande i boken tilläts ställa upp på en intervju under arbetstid. De som har valt att delta har alltså tagit av lediga stunder för att berätta om sin vardag. Många av dem brinner för frågan om en bättre arbetsmiljö. Flera är engagerade fackligt, och det är också ur ett samtal om organisering som projektets titel kom till:

– Undersköterskan Malin, som syns på bokens omslag, sa ”vi som arbetar med våra kroppar måste gå ihop för att det ska lyfta för oss”, berättar Annica Carlsson Bergdahl.

– Hon har ju helt rätt i det. Arbetsgivarna har mycket större makt i dag. Om inte arbetarna organiserar sig händer ingenting med deras villkor. Jag tycker att alla de organiserade personer som vi intervjuat är förebilder. När Centern pratar om att ”fucka facket” vill vi visa motexempel på att organisering faktiskt leder till förändring.

Arbetsgivarna har inte bara mer makt i dag. Kraven på effektivisering av arbetet ökar också ständigt. Många av de intervjuade vittnar om pressade dagar, där förväntningarna på prestation från deras första år i yrket mer än fördubblats. Här finns hemtjänstpersonal som för 20 år sedan skulle hinna med sex vårdtagare per dag. I dag är kravet 20, vilket ger ungefär tio minuter hos varje människa som behöver hjälp och stöd.

Stressigt trots robotisering
I industrin har maskiner och robotar kommit in för att underlätta tunga lyft och snabba på produktionsprocessen. Med dessa har dock nya problem uppstått, som på sätt och vis är minst lika stressande för arbetaren:

– Fabrikerna är renare i dag, säger Annica Carlsson Bergdahl.

– Förr när arbetet var smutsigt och tungt och hanteringen av giftiga ämnen ledde till sjukdomar gick många i förtidspension redan vid 40 år. Men i dag med alla maskiner är fabrikerna fyllda av pip och tjut, och arbetarna förväntas hinna med så mycket mer. Det blir inte bara en fysisk stress utan också en psykisk. Hela kroppen är påverkad av arbetet i dag på ett helt annat sätt.

Elisabeth Ohlson minns särskilt ett ögonblick under arbetet, med just undersköterskan Malin. En oväntad inblick i hennes vardag gav fotografen ytterligare förståelse för hur slitsamt arbetet är:

– Jag skickade med Malin en filmkamera för att hon skulle kunna ta upp lite ljud eller video från sin arbetsdag. Jag blev väldigt berörd när jag sedan tittade på den filmen. För jag märkte att Malin går inte. Hon springer. Nycklarna skramlar, jag hör henne säga ”jag kommer om fem minuter” till någon som hon springer förbi, hon kommunicerar med sina arbetskamrater i farten. Och detta hade alltså inget att göra med att hon hade en kamera med sig. Det här var hennes vanliga sätt att röra sig.

Medan medelklassen kämpar med att komma upp i 10 000 steg per dag går de flesta arbetarna i projektet över 20 000. Skor slits ut på löpande band, liksom hela kroppar. Många av de intervjuade återkommer till orimligheten i att höja pensionsåldern. Hur ska en butiksarbetare, en skogsarbetare eller en slaktare, som redan i 35-årsåldern har utslitna axlar och rygg, kunna jobba till nästan 70 år?

– När jag fotograferat de äldre arbetarna, som redan ser trötta ut, kan jag inte förstå hur man kan tycka att de ska jobba ännu längre, säger Elisabeth Ohlson.

– Ska de behöva få en hjärtinfarkt vid 69 år? Jag tycker att det är kränkande faktiskt. Hela företagsetiken har blivit så girig. Man vill bara tjäna mer och mer pengar på andra människors arbete. Jag kan tycka att sex timmars arbetsdag borde gynna alla. Det är rent av omodernt att vi inte redan har det.

Hälsa – en klassfråga
Den hårda pressen på arbetarkroppen syns i statistiken. För låginkomstmän har medellivslängden i princip stått still de senaste 30 åren. För kvinnor med de lägsta inkomsterna har den till och med sjunkit något. Samtidigt ökar medellivslängden rejält för höginkomsttagare med hög utbildning. Hälsa har blivit en klassfråga i Sverige. Medan arbetarkroppen slits ner av fysisk och psykisk stress har muskler och god kondition blivit en statusmarkör för medelklassen.

– Förr skulle man dricka whisky med chefen för att få hög lön, säger Elisabeth Ohlson.

– I dag ska man jogga med chefen. För att ha tid och råd att äta rätt, gå på gym, vara i form så måste du tjäna mycket pengar och ha fritid. Har du en dålig lön och sliter med kroppen så orkar du inte fixa till din fysik när du är ledig.

Vi har kommit långt sedan den tid då nidbilder av överklassen visade gubbar med tjocka magar, fötterna på skrivbordet och en cigarr i munnen medan arbetarkroppen hyllades som ett muskulöst, majestätiskt ideal. I dag syns vd:ar berätta om sina maratonmeriter i hjältereportage, medan arbetare knappt figurerar i media i andra sammanhang än Lyxfällan. Elisabeth Ohlson och Annica Carlsson Bergdahl vill med Vi som arbetar med våra kroppar ändra på det.

– Även om villkoren ser för jävliga ut för de här människorna så bär de också en väldig stolthet, säger Annica Carlsson Bergdahl.

– Vi är så skrivbordsfixerade i dag. Vi tror nästan inte att man kan vilja arbeta med kroppen. Men här ser vi människor som, bortsett från de dåliga villkoren, trivs med sina jobb. De bär en otrolig kunskap och erfarenhet som också sitter i kroppen. Det var vad vi ville visa. Arbetarnas stolthet över arbetet.

Text: Sara Martinsson
Foton från boken: Elisabeth Ohlson