Rött

Konspirationer göds i en orättvis värld

Konspirationsteorier är ett fenomen som fått förnyad aktualitet de senaste åren. Men hur fungerar de, och varför är de så lockande för många? Vi träffade Kent Werne för en pratstund om konspirationer och vänsterns ansvar i att bekämpa dessa.

Konspirationsteorier är förmodligen lika gamla som historien. Vi kan med lätthet spåra dem tillbaka åtminstone till medeltidens antisemitiska pogromer i samband med korstågen och olika pestepidemier. Det finns nog knappast något samhälle eller epok som är helt befriat från dem. Många av de troper vi idag möter har dock sina direkta föregångare i det moderna samhällets genombrott och tiden efter den franska revolutionen. Under 1800-talet, och som reaktion på upplysningen, fick både gamla och nya idéer om världsomfattande sammansvärjningar en renässans. Judar och frimurare, socialister och liberaler, inte sällan ledda av familjen Rotschild, sades vara ute efter att undergräva kyrka, familj och stat, och spelade periodvis en stor roll inom den dåtida högerns politiska mobilisering, inte minst runt den katolska kyrkan. I en ytterligare tillskruvad version kulminerade förstås i nazismens (trots sin uppenbara brist på logik) fruktansvärt kraftfulla idé om en judisk-kapitalistisk-bolsjevistisk sammansvärjning

Efter andra världskriget var den här sortens idéer länge snarare något för kufar på samhällets marginal, omhuldade av samma människor som brann för tanken att Elvis lever och månlandningen aldrig ägt rum. Men på sistone har de gjort en spektakulär återkomst i politikens hetluft. Med ursprung i USA:s republikanska parti och kretsarna runt Donald Trump uppstod en ny-gammal ideologi och en retorik utvecklades i vilken konspirationsteorier inte bara blev en beståndsdel, utan själva basen för världsbilden och samhällsanalysen. I takt med att liknande tankar spridit sig har extremhögern i land efter land tagit till allt från halvsmälta tankar om en kulturmarxistisk sammansvärjning med filosofen Theodor Adorno i spetsen, till affärsmannen George Soros som hemlig ledare för en liberal konspiration mot nationen, till de riktigt högtflytande föreställningarna om en global pedofilring som leds av Hillary Clinton från en pizzeria i Washington DC:s förorter för att mobilisera sina anhängare.

En ”infodemi”
På denna redan flammande brasa kastade coronapandemin ytterligare bränsle, och gav dessutom orsak till en sammansmältning av olika new age- och alternativmiljöer med fascistiska och högerextrema rörelser. Men det är inte bara det att själva pandemin skylls på mörkrets makter, oavsett om det skulle handla om att viruset släppts ut av kinesiska, ryska eller amerikanska säkerhetstjänster, eller att det hela är planlagt av Bill Gates eller utomjordiska reptiler (eller båda). I sin bok Konspirationsfeber menar Kent Werne att konspirationsteorierna själva måste förstås som en ”infodemi”, potentiellt samhällsfarlig i sin egen rätt. Det sätt på vilket de sprids, fungerar och får fäste, underminerar i längden inte bara förtroendet i samhället, utan själva vår förmåga att bedriva faktisk, saklig samhällskritik.

Du har skrivit två böcker om just konspirationsteorier. Hur kom det sig att du började intressera dig för ämnet?
– Jag har väl som många alltid varit fascinerad av konspirationsteorier, på ett personligt plan. Mitt journalistiska intresse däremot väcktes under mina reportageresor i USA i början på 2010-talet. Då rörde jag mig i miljöer, inte minst i Tea Party-rörelsen, där folk luftade konspirationsteorier om vem som egentligen styrde Barack Obama bakom kulisserna, om att George Soros var spindeln i nätet för en världsomspännande ”liberal” sammansvärjning, och så vidare.

– Men även inom den amerikanska vänstern förekom det faktiskt en hel del tveksamma teorier. Det handlade om 9/11, Hurricane Katrina och Bush-regimen generellt, och präglades av att det som börjat som samhällskritik gått över i rent konspirationstänkande. Allt det där fick mig att vilja försöka förstå på djupet: vilken roll spelar konspirationsteorierna i samhället idag?

Hur skulle du själv svara på den frågan?
– Idag är det nog uppenbart för de flesta, inte minst efter stormningen av Kapitolium, att konspirationsteorier spelar en väldigt stor och farlig roll. Både Trump och rörelsen runt honom använder ju den här sortens tankar som retoriskt verktyg och som sätt att förstå världen. I vilken mån Trump själv faktiskt tror på det han sprider är väl oklart, men bland hans anhängare är många helt övertygade konspirationstroende.

Går det att spåra den här utvecklingen till något verkligt samhällsfenomen?
– Ja, i botten av konspirationstänkandet finns ofta en misstro mot ”etablissemanget” med som en extremt viktig faktor. Och det finns ju förstås mycket stora, faktiska problem med den amerikanska demokratin. Den är korrupt, pengarna spelar en stor och växande roll, medan folkets röst  har spelat allt mindre roll. Det är klart att detta skapar en känsla av att det är ”någon annan” som har makten. Det knepiga är när detta tar sig uttryck i en växande konspirationstro, snarare än i en kritik av lobbyism, nyliberalism och marknadskrafter.

– Rent konkret visade också finanskrisen på djupa systemfel – inte minst sammantvinningen av politiken och finansmarknaderna. På så sätt skapade den konvulsioner i hela det amerikanska samhället, som gav upphov till allt från Occupy Wall Street till Tea Party-rörelsen.

Men vad är egentligen typiskt för en konspirationsteori?
– Konspirationstänkandet präglas av att man tror att allt är planerat, och att inget händer av en slump – och förstås då också att den ”officiella versionen” nästan alltid är lögn och bedrägeri. I teorin finns ett gränsland mellan konspirationstänkande och samhällskritik, där man kan se att vissa saker faktiskt är en konspiration, men att det mesta inte är det. I verkligheten är det dock väldigt få personer som befinner sig i det gränslandet.

– Det är lätt att tycka att det jag skriver om i boken är så galet att det borde vara lätt att avfärda, men 20-30 procent av USA:s befolkning tror på de här teorierna. När folk väl gått in i det här sättet att tänka så blir de ofta benägna att tro på i princip vilka konspirationsteorier som helst. Det ligger närmare till hands att lägga till ytterligare en konspirationsteori till de man redan tror på än att erkänna att saker faktiskt kan vara kaotiska, eller ha strukturella förklaringar. En människa tror mycket sällan på bara en konspirationsteori.

 

 

Det här med strukturella förklaringar är intressant. På sistone har det funnits en tendens att ställa konspirationstänkande i motsats till ”rena fakta” – nästan som om det var själva påståendena om samband eller strukturer i sig som var problemet. Vad tänker du kring det?
– Det är ju en stor skillnad på klassanalys och kapitalismkritik å ena sidan, och konspirationstänkande å den andra. Den som ägnar sig åt det första förstår samhället som en struktur och ett system som styrs av ekonomiska intressen, som formar världen på olika sätt. Kapitalismen är ju ingen konspiration – det är ett ekonomiskt system som präglas av specifika maktrelationer.

Men hur ska då vänstern kunna bemöta konspirationstänkande? Finns det något särskilt att tänka på för att se till att sådana teorier inte får fäste?
– Ja, för det första måste man förstås passa sig för att hamna i liknande teorier, att sprida obelagda påståenden och så vidare. Men jag tror också att det är viktigt att vänstern erbjuder konkreta alternativ till de här teorierna. Förklaringar av hur samhället fungerar, som kan fånga upp människors missnöje och adresserar de problem som människor upplever. Vänstern måste förklara hur saker faktiskt hänger ihop och varför världen är orättvis.

– Det är ju inte på grund av George Soros eller Bill Gates ondskefulla ränksmideri som människor svälter, utnyttjas på sina arbetsplatser eller känner sig maktlösa. Det är kapitalismen som är problemet.

Text: Sam Carlshamre
Illustration: Leodan Rodríguez


Kent Werne. Är 43 år gammal och grävande journalist. Han har skrivit reportageböcker om allt från utförsäljningen av allmännyttan och det prekära arbetslivet. Är aktuell med boken Konspirationsfeber (Ordfront).