Rött

”Jag ville förändra världen”

Jenny Bengtsson har vigt stora delar av sitt liv åt facklig kamp. Nu debuterar hon som författare, med en bok om att brinna för rörelsen.

Precis i början av Jenny Bengtssons självbiografiska Glöden i ögonen finns en scen där hon dryga 20 år gammal vill slippa vara ledig från jobbet. Hon har precis blivit kallad till sin första fackliga medlemsutbildning. Men tre dagars prat om arbetsrätt, organisering och rörelsens historia låter så ”sjukt tråkigt”. Vårsolen skiner över hemstaden Stockholm, hon har just flyttat ihop med sin kille och blivit fast anställd som dealer på Casino Cosmopol. Dessutom har hon precis fått reda på att hon väntar sitt första barn. Så hon ringer till HR-avdelningen och ber att få arbeta istället för att gå utbildningen.

– Men när jag väl gick den där grundkursen, då träffades jag rakt in i själen, säger hon idag nästan 15 år senare.

Vi har mötts hemma hos henne, i en förort i södra Stockholm. Här, i lägenheten som hon delar med sina två söner och hunden Himla, har hon skrivit sin första bok. En personlig betraktelse över ett brinnande liv i fackets tjänst.

– Efter grundutbildningen var det facket som gällde till 200 procent för mig, säger hon.

– Det var som om jag hade släpat mig in på utbildningen men tågade ut. Insikten att allt som vi tar för givet på vår, i internationella mått mätt, välfungerande arbetsmarknad finns där inte för att arbetsgivaren är så himla schyst utan för att en hel rörelse kämpat för det berörde mig på djupet.

Jenny Bengtsson beskriver i sin bok hur hon inför sin första fackliga förhandling var så nervös att hon trodde att hon skulle kräkas.

Stack ut som ung kvinna
Du som läser detta känner säkert igen Jenny Bengtsson som aktivist, opinionsbildare och debattör. Hon har också varit riksdagsledamot. Under ett par månader 2016 ersatte hon Ali Esbati och var Vänsterpartiets arbetsmarknadspolitiska talesperson.

Från att hon började sin fackliga bana i Hotell- och restaurangfacket 2007 och åren framöver stack hon ut som ung kvinna i en miljö traditionellt förknippad med män och maskulinitet. Vare sig hon ville det eller inte blev hon, med det blonda håret och det brinnande engagemanget, ett ansikte som många politiskt intresserade svenskar lade på minnet.

– Jag ville förändra världen, säger hon idag om vem den där tjejen var som tatuerade budskapet ”Schysta villkor” och fackets logotyp på armen.

– Jag tyckte också att jag borde förändra världen, att det var möjligt. Med det kom det självpåtagna ansvaret att bära hela föreningen på sina axlar, hantera alla frågor, stora som små. Jag var relativt arg på den tiden. Jag tror jag var svår att ha att göra med. Men jag fick också mycket gjort.

Hon beskriver sin uppväxt i Stockholmsförorten Jakobsberg som förhållandevis politisk. Inte på så vis att föräldrarna förväntade sig att hon skulle gå ut och göra revolution. Men både mamma och pappa var politiskt övertygade. Pappa så pass övertygat röd att han, när Jenny Bengtsson blev medlem i Vänsterpartiet, tyckte att hon gått för långt åt höger.

Att det blev just i facket som hon engagerade sig i fullt ut var mest en slump. Efter att ha ströjobbat lite efter gymnasiet hamnade hon på Casino Cosmopol. Där blev hon ganska omgående fackmedlem eftersom hon hade hört att det skulle man vara. I Glöden i ögonen beskriver hon hur hon vid sitt allra första möte med arbetsplatsens fackklubb blev vald till vice ordförande.

– Jag tyckte förstås att det var stort. Men jag visste inte alls vad uppdraget innebar, säger hon idag.

– Jag satte igång min fackliga organisering innan jag riktigt förstod vad det betydde att vara facklig. Jag tror att det hade varit mer effektivt om jag hade haft bättre vässade verktyg innan jag gav mig in i uppdraget. Men tyvärr ser verkligheten sällan ut så. Det står inga horder av arbetare och köar till fackliga uppdrag. Ibland blir vägen in bakvänd, och så var det för mig.

En djungel av avtal och regler
I boken tecknar hon personligt och detaljrikt vägen från de stapplande första stegen i kasinots fackklubb till ordförandeskapet i Hotell- och restaurangfackets avdelning Stockholm-Gotland. Hon beskriver hur hon var så nervös att hon trodde att hon skulle kräkas inför sin första förhandling. Hur hon fick prova sig fram i en djungel av avtal, regler och lagar.

Så småningom blev hon en slipad facklig förtroendevald. Reste runt på Stockholms hotell och restauranger, mötte anställda, förhandlade löner. Hon som först inte ens visste sina egna rättigheter som arbetstagare blev den som kunde berätta för andra om arbetsgivarens skyldigheter.

– Hur bra koll folk har på vad facket gör och varför det är bra att vara med varierar väldigt mycket från bransch till bransch, säger hon.

– I industrin till exempel är de flesta anslutna. Inom andra branscher vet man knappt att facket finns. Om man tittar på människors generella förtroende för samhällsinstitutioner så kommer facket fortfarande högt upp. Man ser på facket som ”de goda”. Men ändå är folk inte medlemmar.

Svårt att hitta rätt fack
Hon säger att hon tror att det till och med kan vara så att många idag inte ens känner att de kan vara med i facket. På en förändrad arbetsmarknad, där många har otrygga anställningar och kanske till och med tvingas ta tillfälliga jobb i flera olika branscher, kan det vara svårt att hitta rätt.

– Så står man där sedan en dag när något händer, helt oskyddad! Allt som facket har att erbjuda tycker ju de allra flesta är väldigt bra. Vem vill inte ha sina rättigheter tillgodosedda på sin arbetsplats? Eller schyst arbetsmiljö? Betalt för sin tid? Men därifrån är steget långt till att betala medlemsavgift, när man kanske redan har en låg lön. Jag fattar att alla inte har den möjligheten.

Av Glöden i ögonen förstår man som läsare ganska snabbt att ett fackligt engagemang med ”200 procent själ” också innebär att den som brinner får ta en hel del strider. Vid sidan av förhandlingar med arbetsgivare och konkurrens om olika uppdrag med andra fackliga företrädare har Jenny Bengtsson också varit inblandad i en del offentliga konflikter. Mest spektakulärt var antagligen den med E-Type under 2013.

I en facklig blogg, som innan dess knappt hade några besökare, kritiserade hon avsaknaden av kollektivavtal på eurodiscostjärnans vikingakrog i centrala Stockholm. ”Recensionen” signerad Jenny Bengtsson plockades upp av media, och E-Type rasade i spalterna. I boken beskriver hon hur förbundets avtalssekreterare kontaktade henne i samband med konflikten. Denne förklarade kyligt att detta såg ”inte bra ut”.

– Det står inga horder av arbetare och köar till fackliga uppdrag, säger Jenny Bengtsson.

Fått skit från många
– Visst har jag ibland uttryckt mig på sätt som har gett mig skit, säger hon om sina publika ställningstaganden.

– Jag har fått skit från förbund och parti för en Fidel Castro-tweet. Jag har fått skit från typ hela LO för att jag skrev att Stefan Löfven uttryckte sig som ”en kossa”. Jag tycker själv att jag är mycket mer sansad och pragmatisk idag. Nu kan jag se att många av Twitter-stormarna jag hamnat i har varit mitt eget fel. Eller snarare: mitt och Ivar Arpis.

Den hetlevrade agitatorn på Twitter må ha försvunnit. Jenny Bengtsson drar sig fortfarande inte ifrån att stå för sina åsikter. Det senaste året har inneburit en hel del nya upplevelser. Hon har inte bara debuterat som författare, hon har också för första gången själv behövt fackets hjälp.

2017 skolade hon om sig till arbetsmiljöinspektör. Sedan dess är hon anställd på Arbetsmiljöverket. Där larmade hon under pandemin om att samtal inte diarieförts och att myndighetens agerande i ett ärende svek arbetstagarna inom vården. I SVT:s Uppdrag granskning kritiserade hon sin arbetsgivare öppet. Som följd blev hennes egen arbetsmiljö helt förändrad. Från att ha varit en uppskattad inspektör blev hon plötsligt ifrågasatt, granskad och detaljstyrd av chefen.

– Oj, vilken resa det var, att plötsligt vara den som satt på andra sidan och behövde fackets hjälp, säger hon.

– Jag kan ärligt säga att utan SEKO, som jag är med i nu, hade jag inte haft kvar mina arbetsuppgifter idag. Jag hamnade i limbo. Mellan december och februari i år fick jag inga inspektionsärenden. Jag var i tjänst men utan arbetsuppgifter och mådde såklart otroligt dåligt. Det var en kamp att inte bli utbränd av stressen.

Mångsidighet som berikar arbetsplatsen
Efter fackets ingripande, och ytterligare en tv-medverkan, har Jenny Bengtssons arbetssituation återgått till det normala. Hon har dessutom fått en ny chef. Hon trivs väldigt bra med sin roll som inspektör, är glad över kollegorna som kan ha de mest skilda yrkesbakgrunder. Någon är röjdykare, berättar hon. Någon annan har installerat varenda rulltrappa i hela Stockholm. Mångsidigheten berikar arbetsplatsen.

Hennes eget cv rymmer vid det här laget också en mängd olika poster. Dealer, fackligt förtroendevald, aktivist, riksdagsledamot, arbetsmiljöinspektör och nu alltså även författare. Hon säger att hon vill skriva mer, gärna en barnbok. Och visst är hon lite sugen på att kandidera till riksdagen för Vänsterpartiet igen. Om inte redan 2022 så senare.

– Någon gång kommer jag tacka ja till en nominering, säger hon och tillägger:

– Idag kan jag i alla fall med stor säkerhet säga att jag har bättre koll på arbetsmarknadsfrågorna än de flesta i arbetsmarknadsutskottet.

Text: Sara Martinsson
Foto: Magnus Liam Karlsson

Fakta om Jenny Bengtsson
Bor: Stockholm
Ålder: 38 år
Yrke: Arbetsmiljöinspektör, författare,
ledarskribent, fackligt förtroendevald i Seko
Familj: Max 13 år, Tiago 8 år och hunden Hilda, 1,5 år
Bor: Södra Stockholm
På Twitter: @jnybengtsson
Aktuell med: den självbiografiska boken Glöden i ögonen: facklig kamp i medgång och motgång (Verbal)