”Vi måste prata om vad vi vill göra, inte bara om vad vi ska stoppa.”


Daniel2 (kopia)

Dörren till Expos redaktion ligger på åttonde våningen, den är bastant och alla besökare filmas. Här framställs en tidning som aldrig ger de rasistiska och fascistiska rörelserna arbetsro.

I väntrummet kan jag se sidplaneringen för nästa Expo. På ett av uppslagen har någon textat den oroande rubriken: Innan mörkret faller. Det kunde varit titeln på en roman av Stieg Larsson. Daniel Poohl, kollega till Stieg Larsson, är den jag ska träffa. Jag ber honom börja med att berätta om sin bakgrund.

– Jag är uppväxt i Åsens bruk i Dalsland, det var ett samhälle som var starkt präglat av socialdemokratin och arbetarrörelsens kultur, och där allt snurrade kring pappersbruket. Jag växte upp med en ensamstående morsa och min halvbror David. Det var en bra barndom. Jag var lycklig och glad och fick göra det jag ville göra, jag var fri. Han gör en paus.

– Samtidigt kände jag mig inte riktigt hemma, vi levde ett lite annorlunda liv. Mamma jobbade 75 procent i hemtjänsten och det var den enda intäkten. Vi hade inte så mycket pengar, vi bodde inte i villa eller semestrade utomlands. Inte så att vi inte var accepterade, men jag bestämde mig tidigt för att flytta därifrån. Jag ville inte jobba på pappersbruket, jag ville bli journalist. Var inte det ett ovanligt vägval för ett arbetarbarn?

– Jag växte upp i ett hem med många böcker, morsan läste mycket. Böcker var en del av inredningen. Det var en av de största upptäckterna i mitt liv, när jag knäckte alfabetskoden. Det tycker jag fortfarande är bland det häftigaste som hänt mig. Uppenbarelsen, när jag insåg vad man kunde använda orden till. Att skriva passade mig helt enkelt.

– När jag växte upp på 90-talet präglades Åsens bruk, som många andra liknande orter, av ett stort flyktingmottagande. Det kom strömmar från inbördeskrigets Jugoslavien, framför allt från Kosovo och senare även Bosnien.

– Trots att vi var ganska unga, tio-elva år, så tog en del i min klass till sig de attribut som användes av skinnskallar, de kallade sig ”patrioter”. Medan jag, och en del andra, blev kompis med flera av flyktingarna eftersom vi bodde i lägenhetsområdena där de flyttade in. Jag blev antirasist, för det var så det hette att vara en så’n som jag. Han skrattar till.

Den orättvisa som drabbade flyktingarna påverkade honom starkt, berättar han. Att dessa människor dömdes på förhand, var den största orättvisa han upplevt dittills i sitt unga liv. Han verkar fortfarande upprörd vid minnet.

– Det retade mig enormt, det som en del sa om de här människorna, eftersom jag visste att det inte var sant! Fastnade för Expo Efter grundskolan gick Daniel Poohl Mediaprogrammet i Trollhättan och gjorde lumpen på Värnpliktsnytt i Stockholm.

– Det var min journalistutbildning, säger han.

En dag blev han tillfrågad om han ville följa med på ett redaktionsmöte på Expo. Det ville han och där blev han kvar.

– Det passade mig. Jag har aldrig varit med i ett politiskt parti eller känt mig hemma där. Ändå har jag tänkt på politik hela mitt liv. De militanta antifascisternas fullständiga kompromisslöshet, maskering och våldsfetischism har jag heller aldrig förstått mig på.

– Expo var en organisation som jag kunde stå för och som jobbade med journalistik på ett sätt som passade mig. Jag vill inte kliva upp på någon vit häst och berätta om världen uppifrån och ”objektivt”. Jag vill berätta om det som är viktigt att berätta om. Sedan måste journalistik självklart vara saklig, ge alla möjlighet att yttra sig och grunda sig på fakta.

 

Hur ser du på SD?

– Vi har ett parti idag som vinner stöd med en berättelse om ett samhälle med ”en elit som inte lyssnar på folket, samtidigt som minoriteterna får allt de ber om”. Det är samma berättelse nu som på 90-talet.

 

Vad beror SDs framgångar på?

– I grunden ligger väldigt mycket i händerna på deras politiska motståndare. Den breda förklaringen, tror jag är, att vi har haft ett politiskt klimat där klassiska höger och vänsterfrågor om ekonomisk fördelning har tonats ner. Vi har haft en överenskommelse om att vi har en ekonomisk modell som funkar, en ekonomisk doktrin som alla verkat eniga om. Och då kommer andra frågor upp på agendan, frågor där SD är profilerade har blivit mer synliga.

– Sedan har SD lyckats få sina väljare att sluta tvivla på partiet. Deras väljare har ju funnits i andra partier tidigare eller på soffan. Nu har de lyckats mobilisera dem att tänka och tycka att invandringen är den allra viktigaste frågan.

 

Modellen ”eliten och underklassen” är ju delvis samma bild som vänstern har. Varför lyckas inte den fånga upp de här strömningarna och ge en annan lösning?

– Jag vet inte varför. Det beror väl delvis på vem man är till för? Han fortsätter: Det finns en ganska stor del av Sveriges arbetarklass som inte inkluderas i vänstern. Hur många av Vänsterpartiets riksdagsledamöter har slöja? Det finns ganska många inom den svenska muslimska gruppen som tillhör den svenska arbetarklassen, men hela arbetarklassen är inte omfamnad av arbetarrörelsen idag och det är ju ett jätteproblem. Och även en av anledningarna till att man inte fångar upp alla.

 

Kan det också vara en avsaknad av ett stort arbetarrörelseprojekt?

– Ja, det finns ju ingen rörelse framåt idag. Jag tror väldigt många uppfattar politik som väldigt avlägset från sin egen vardag. Politik är ”politiker i slips och kostym”.

– Det märks också på det enorma engagemanget som bilden av Alan Kurdi väckte. Väldigt många engagerade sig, men det omvandlas väldigt lite i politik. När folk tänker ”jag står inte ut, jag måste göra något”, så tänker de inte i första hand på att gå med i en politisk organisation som kan se till att flyktingars rättigheter tillgodoses. Det hela avpolitiseras och blir en fråga om välgörenhet och medmänsklighet. Men medmänsklighet lever ju längst om det kan kanaliseras i lagar och regler.

– Samhället har också blivit så segregerat att man måste ringa till en frivilligorganisation för att få träffa en flykting.

– Idag mår folk dåligt över det, ”så här ska inte ett samhälle fungera”, tänker många. Det är bra att folk känner så. Men det är för lite som omvandlas till konkreta, strukturella förändringar, anser Daniel Poohl. Hur kan då en bred rörelse formas?

– Vi har en rörelse som heter Tillsammansskapet, där vi utbildar ledare i lokalsamhällena för gemensam kamp. Men alla kan inte fångas in i en och samma rörelse. Antirasismen är ett ekosystem av en mängd människor som aldrig kommer att komma överens under ett och samma paraply. Men det vore jävligt bra om det fokuserade sig på större, politiska förändringar.

 

Kan du nämna en sådan viktig förändring?

– Personligen tycker jag att det fria skolvalet är en sådan fråga. Det är ett väldigt bra exempel. Det finns bra saker med det fria skolvalet, men i slutändan har det skapat en segregerad skola.
– När Jan Björklund sa att en av anledningarna till de försämrade skolbetygen var att vi tar emot så många flyktingar, så svarar den antirasistiska rörelsen med att märka ord. Den sa: ”Jan Björklund fiskar i grumliga vatten och skyller på invandrare”.
– Och det kanske han gör, men istället borde den omedelbara reaktionen vara att kräva att barnen får hjälp att klara skolan. – Vad gör du åt det Jan Björklund!? Så borde frågan ställas, menar han. Daniel tycker att den antirasistiska rörelsen oftast inte tar tag i sakfrågorna, utan debatten handlar mer om att få ”debattklimatet” att kantra åt ett eller annat håll. Och debattklimatet är visserligen viktigt för det är den mark du sår i, säger han, men om du inte sår politik så kan du hålla på i all evighet. Konkreta politiska förslag kan vara ett mycket bättre sätt att verkligen flytta dagordningen, menar han.
Han vill inte bara vara gnällig och säger att han vet att många, bra förslag läggs fram, men tycker ändå att känslomässigheten ofta präglar den antirasistiska miljön.
– En grundläggande utgångspunkt tror jag ska vara att börja tala om vad vi vill göra och inte vad vi ska stoppa.

Text & foto: Losita Garcia