Vi behöver ändra själva systemet


Erik vid hamnenwebb

Både Göteborgs hamn och Biskopsgården ligger på Hisingen. Stadsdelar som präglas av industrier och arbetarklass, även om Göteborgs stad verkar vilja sudda ut Göteborgs gamla kännemärke som arbetarstad.

En hastig konflikt i hamnen gör att Erik Helgeson, måste på ett extrainkallat fackmöte.
Jag följer med i hopp om att få vara med. Det får jag inte. Intervjun får göra ett uppehåll, jag läser tidningar på Hamnarbetarförbundets expedition och kikar däremellan ut på jättetruckar som pilar fram och tillbaka på kajen. Det här är Göteborgs hamn, Skandinaviens största med omkring tusen anställda. Kommunen sålde ut den i tre delar och till just de företag som hamnarbetarna varnade för.
Här har Erik jobbat som ”blixt” i tio år. Det betyder att man inte är fast anställd.

– Det blir man aldrig, säger han. Blixtarbetare i hamnarna är de enda som inte omfattas av LAS över huvudtaget. Det gäller att spara när man har goda månader och att ha låga, fasta utgifter.

Som bäst har Erik Helgeson tjänat lite över 40 000 brutto, som sämst får han leva på 7000 kr efter skatt. Just nu jobbar han 13 timmar i taget vissa dagar på ett 5-2-skift, men att han har ett schema beror bara på att han fått ett tillfälligt vikariat.

Ändå trivs han, men det har med helt andra saker att göra.

Erik sitter i Hamnarbetarförbundets styrelse, och det fackliga arbetet är nummer ett. Men han är också aktiv i vänsterpartiföreningen i Biskopsgården-Torslanda. Den består av 90 medlemmar, näst minst i Göteborg, men med en väldigt aktiv kärna. Förra året genomfördes 91 aktiviteter, torgmöten, trappspringningar och flygbladsutdelning utanför arbetsplatserna vid skiftbyte. Föreningen har fokuserat på två frågor: hyror/bostäder och de otrygga jobben.

Vi är tillbaka i i den lilla trean på Köldgatan och Erik Helgeson berättar på sin utpräglade göteborgska om situationen i Biskopsgården. Dialekten kommer sig av att han är född och uppväxt på Hisingen. Som nybliven tvillingfarsa har han även fått snits på hur man lagar kaffe med ena handen och håller en av flickorna med den andra.
Just denna förmiddag tar Erik hand om barnen medan mamma Nadja jobbar. Än så länge har de lyckats pussla ihop tiderna ganska bra.

 

Helikoptrar ingen lösning
Finns det någon fråga som är viktigast att lösa i Biskopsgården, undrar jag. Något nav som allt annat snurrar kring?
– Jag tycker inte att det finns någon, ärlig talat.
Han funderar en stund.

– Det finns ingen lösning på de grundläggande problemen i Biskopsgården som bara innefattar denna stadsdelen eller ens bara den här kommunen. Allting handlar ju om omfördelning. Det här är en av flera bostadsområden som är längst ner i hierarkin, och det påverkar allting. Om man frågar folk här vad som är den viktigaste frågan, så tror jag att man får femton olika svar. Ett av dem kommer ju att handla om brottslighet, efter de senaste årens gängkrig.
– Vi kan inte påstå att vi kan lösa det i den här stadsdelen. Resurserna måste tas från andra ställen. GT hade någon kampanj som hette Stoppa skotten, som om att det handlar om nån sorts lokalt moralproblem. Det är sådant hyckleri. Han låter arg.

– Socialdemokraterna pratar om strängare vapenlagar, polisen om ökade resurser. Kanske har det någon effekt, men den är i så fall liten. Vi hade en polishelikopter som for runt här i åtta månader, men om den någonsin bidrog till något gripande vet jag inte.

 

”Det blir löjligt…”
– Det grundläggande problemet är att det finns för många människor här som är fattiga, bor trångt och som inte tror att det kommer bli bättre i framtiden heller.

– Krasst sagt: Om du växer upp i Biskopsgården med två arbetslösa föräldrar och om du går i de här skolorna utan backning hemifrån och om de flesta omkring dig är i samma situation, ja då trampar du runt i en miljö där risken att fastna i kriminalitet är mycket större än i villakvarteren. Om spelplanen är riggad så från början blir det löjligt att lägga hela ansvaret på individen. De här jävla orättvisorna reproducerar sig själva år efter år.

– Då behövs inte främst inspirerande tal från människor som har lyckats trots kassa förutsättningar, utan vi behöver bygga om systemet så att fler faktiskt får jobb, en vettig bostad, mer inflytande över tillvaron. Och så att priset för att misslyckas blir lägre.

 

Handlar inte om moral
– Om du hoppar av skolan så kan du inte bli brännmärkt för livet. Det går inte att bygga ett samhälle på det viset. Folk har en massa moraliska synpunkter på det, även här i Biskopsgården.

– Men det handlar inte om moral. Om man lämnar en så stor grupp utanför och inte är beredd att ge dem fler chanser, så är det inte bara dom som förlorar, hela stadsdelen får ta konsekvenserna. Det blir ett brutalt samhälle.
– Alldeles för många i den här stadsdelen, och med visst fog, tycker inte att de har så mycket att förlora, helt enkelt.

 

Partiföreningens motto
– Vi tycker det är viktigt att formulera tydliga konfliktperspektiv och beskriva solidaritet som en intresse­gemenskap och försöker komma bort från bilden av det snälla, lite naiva Vänsterpartiet som ömmar för de svaga, säger han, samtidigt som dottern Amanda misslyckas med att ta sig in i snusdosan.

– Vi har försökt att satsa långsiktigt på ett fåtal frågor. Det är viktigt att hitta lokala strider som vi kan vinna, det kan handla om gatubelysning, tryggare välfärdsjobb i stadsdelen eller om att bromsa hyreshöjningarna.
Partiet har bra verktyg för organisationsbygge, tycker Erik, och nämner det internfeministiska arbetet som exempel. Det är viktigt.

– Men vårt motto har varit ”Grubbla mindre, jobba mer”. För det spelar ingen roll hur bra stämning vi har på våra egna möten om vi inte samtidigt har en stark utåtriktad verksamhet.

 

Erik använder trollspöet:

Jag önskar att fler löntagare och hyresgäster vågar ta ”omöjliga” fajter.

Vi inom vänstern slåss också mot en stor hopplöshet, folk är uppgivna och tror inte att man kan förändra något stort.
Fler skarpa konflikter som Lagenastrejken eller Pennygångens hyreskamp skulle flytta gränserna för vad som är politiskt möjligt.

Och det är nog det enda man kan använda trollspöet till.
Det är själva kampen som ger kollektivet de erfarenheter som krävs. Ställer man krav blir man förr eller senare synad
och har man inte tränat då så förlorar man allt igen…”

 

Text & foto: Losita Garcia