Varför är det så tyst om slutförvaret av kärnbränsleavfallet?


Just nu pågår miljöprövningen av Svensk Kärnbränslehantering AB:s, SKB:s, ansökan om tillstånd för att bygga ett system för att ta hand om Sveriges använda kärnbränsle, i Mark- och miljödomstolen i Nacka tingsrätt. Tommy Dahlin, V Östhammar, tycker att en försiktighetsprincip bör tillämpas eftersom det råder oenighet om hur hållbar SKB:s metod är.

I början av valåret 2018 kommer det att hållas en folkomröstning i Östhammars kommun. Den politiska majoriteten S och C har beslutat att medborgarna ska få rösta i denna nationellt viktiga fråga. Ska Svensk Kärnbränslehantering AB, SKB, få bygga ett slutförvar för använt kärnbränsle i Östhammars kommun på det sätt de ansökt om och som utretts på ett omfattande och genomgripande sätt under en ganska lång tidsperiod nu? Anläggningen i anslutning till Forsmarks kärnkraftverk har diskuterats sedan jag flyttade till kommunen 1975. Olika forskare har undersökt berggrunden, grund-och vattenförhållanden och andra aspekter.

Under hela denna tidsperiod har SKB hållit fast vid sin metod, den s.k. KBS-metoden, vilken innebär att avfallet innesluts i kopparkapslar som sänks ner i hål i berggrunden under slutförvarets tunnlar på c:a 500 meters djup. Därefter fylls hål och tunnlar igen med bentonitlera för att inte grundvattnet ska komma åt kapslarna. Risken för korrosion ska elimineras eftersom inte syre ska kunna bildas och påskynda processen.

Den som följt frågan under åren kan konstatera att forskningsresultaten som släppts har varit resultat som varit positiva för kopparmetoden. Under senare år har metoden kritiserats av olika forskare som inte varit knutna till SKB eller kärnkraftsindustrin.

Dessa forskare hävdar att processen med korrosionen kan gå betydligt fortare och att den tid som behövs, ofattbara 100.000 år, under alla omständigheter inte kan garanteras. Med lite otur kan det börja bli läckage efter i detta sammanhang så pass kort tid  som 100 år.

1980 hölls en folkomröstning om kärnkraftens utveckling i Sverige efter den olycka som inträffade i Harrisburg, USA 1979. Tre linjer fanns att rösta på och linje 2 som segrade i omröstningen stod för en avveckling av kärnkraften i den takt som vårt elberoende kunde ersättas på annat sätt. Linje 1 sade ja till kärnkraft utan några förbehåll och linje 3 var för ett omedelbart stopp följt av avveckling. Jag röstade på detta förslag. Efter omröstningen har ett kärnkraftverk lagts ner, Barsebäck i Skåne, efter starkt opinionstryck från Danmark. På andra ställen har kärnkraften utökats genom att fler reaktorer byggts, bl.a. i Forsmark.

Under åren som gått har vi också haft ytterligare två svåra kärnkraftsolyckor, i Tjernobyl 1986 samt Fukushima 2011, som uppmärksammats här i Sverige. Kunskaperna om kärnkraftens risker har knappast blivit mindre med åren. Den sarkofag som nyligen byggdes över den havererade reaktorn i Tjernobyl kostade ofattbara summor.

För mig som lekman står det klart att frågan delar experterna i olika bedömningar om kopparkapslarnas hållbarhet. Jag tycker då som boende i kommunen och med vanligt bondförnuft att man inte kan tillämpa KBS-metoden och bygga slutförvaret på det tänkta sättet. Man bör givetvis vänta och tillämpa en försiktighetsprincip eftersom oenighet råder och alternativet är en chansning! Varför ska vi nöja oss med ett (nästan!) säkert alternativ?

Metoden att gräva ner och omöjliggöra återtagande av det hyperfarliga avfallet är oåterkallelig när den väl genomförts. Eftersom ingen teknisk utveckling är statisk finns forskning om olika andra möjligheter igång runt om i världen, men ingen har hittills kommit på någon riktigt bra lösning. Det finns som sagt tid ännu, innan vi tvingas lösa frågan. Självklart har SKB och kärnkraftsindustrin ekonomiska intressen av att få bygga sitt slutförvar med KBS-metoden som de investerat tid och mycket pengar i. Frågan är naturligtvis av nationell dignitet och kommer inte att avgöras genom folkomröstningen i Östhammars kommun. Den blir emellertid en fingervisning om hur långt människor är beredda att riskera miljö och hälsa för kommande generationer för arbetstillfällen och den industriella verksamhetens elberoende, t.ex. Sandviks anläggning i Gimo.

Låt oss hoppas på att förnuftet segrar över ekonomiska intressen och att politikerna, i sista hand regeringen, är starka nog att stå emot självklara tankar om viktiga arbetstillfällen och väga in miljöaspekterna mycket noga.

Tommy Dahlin, Vänsterpartiet Östhammar och medlem i OSS,Opinionsgruppen för ett säkert slutförvar