Vänsterpartiet måste ta ansvar för alla sina medlemmar


Ulrika ÖstbergVad är skillnaden mellan att underlätta för småbarnsföräldrar och att underlätta för personer med normbrytande funktionalitet? Det undrar Ulrika Östberg, ordinarie ombud för (V) Halland, och argumenterar för att partiet ska tillhandahålla ledsagning vid behov. 

Jag har skrivit en motion, C3, i vilken jag yrkar att Vänsterpartiet ska ta ansvar för de av sina medlemmar som är i behov av ledsagning under partiets aktiviteter och arrangemang. Ledsagningen som partiet ska tillhandahålla enligt mig är vid de tillfällen då hemkommunerna inte beviljar det stöd och de insatser som krävs för att en person med normbrytande funktionalitet ska kunna delta i partiets aktiviteter.

Partistyrelsen yrkar avslag på motionen. I sitt svar menar ps att Vänsterpartiets uppfattning är att en generell välfärd ska garantera ledsagning till de som behöver det och att den insatsen är reglerad och garanterad genom lagstiftning. Ps menar också att vänsterpartiet inte ska avlasta rådande välfärdsystem utan de insatser som finns i samhället ska räcka för att en partikamrat ska kunna delta i partiets egna aktiviteter.

Med PS:s svar i bakhuvudet vill jag peka på partiets politik utåt. Vänsterpartiet vill ha en välfärd att lita på. Den parollen känner vi alla till. Utgångspunkten för parollen är att vi i dagsläget inte har en välfärd att lita på. Det är min tolkning och efter åtta år av borgerligt styre är det varken konstigt eller speciellt uppseendeväckande att vi inte har det. Välfärdsystemet har brutits ner och vad vi måste komma ihåg är att i många kommuner och landsting/regioner är det fortfarande borgarna som styr och ställer. Så är det exempelvis i min hemkommun Halmstad där personer med normbrytande funktionalitet står så långt ner på prioriteringslistan som det bara går.

Personer med normbrytande funktionalitet har drabbats hårt under de här åren. Det kanske är så att vi är de som drabbats hårdast av att välfärdsystemet undergrävts så mycket som det faktiskt gjort. En verklighetsaspekt vi också måste förhålla oss till är att lagar som ska garantera personer med normbrytande funktionalitets rättigheter, Lagen om stöd och service samt socialtjänstlagen urholkas och tolkas allt mer restriktivt och det får till följd att insatser och stöd begränsas och försvinner.

Med ovanstående i minnet är min uppfattning att partistyrelsens utgångspunkt, att dagens välfärdsystem ska räcka och fylla den funktion som det är tänkt att den ska göra och därigenom tillhandahålla de insatser och det stöd som personer med normbrytande funktionalitet är i behov av för att kunna delta i partiets aktiviteter, är naiv. Vänsterpartiet menar å ena sidan att vi inte har en välfärd att lita på men å andra sidan hänvisar vi våra partikamrater till just den välfärden för att kunna delta i och engagera sig i vårt eget parti. Om välfärdsystemet sviker får personer med normbrytande funktionalitet vänta med att delta till vi byggt upp välfärden igen.

Vänsterpartiet bör ta sitt solidariska ansvar i den här frågan och inte stänga ute kamrater som vill engagera sig och delta i partiets aktiviteter och politiska arbete.

Till sist vill jag göra en jämförelse. Det finns ett kongressbeslut på att partiet ska erbjuda barnpassning till de av våra kamrater som har barn. Detta för att underlätta för just småbarnsföräldrar så att även de har en chans att delta under stora aktiviteter. Vad är skillnaden mellan att underlätta för småbarnsföräldrar och att underlätta för personer med normbrytande funktionalitet?