Trestegsraket för att förbättra landstingspolitik i Storstockholm


patrik-olofssonVänsterpartiets kommunala organisation är klockren, men landstingspolitiken har en dålig medlemsförankring. Det menar Patrik Olofsson, Vänsterpartiet Haninge/Transportvänstern, och ger förslag på en trestegsraket för att förbättra landstingspolitiken i Storstockholm.

Raketsteg #1
FÖR EN STÖRRE MEDLEMSFÖRANKRING I DISTRIKTET

Vänsterpartiets distriktsorganisation saknar en medlemsdemokratisk aspekt som finns i de flesta andra partier och som finns även finns i på avdelningsnivå i de flesta fackförbund. Vänsterpartiets kommunala organisation är klockren. Medlemmarna kan påverka den kommunala politiken på snart när varje föreningsmöte om de vill. Särskilt enkelt är det för medlemmar i en kommun med en partiförening Vänsterpartiets medlemmar kan också påverka rikspolitiken genom kongressen vartannat år. Också här är Vänsterpartiet mer medlemsdemokratisk än något annat parti. Men hur påverkar medlemmarna landstingspolitiken? Och omvänt; vilka är landstingspolitikerna redovisningsskyldiga inför?

De flesta partier har på regional nivå ett representantskap (även om det kan heta lite olika i olika partier). Även fackförbund har på regional nivå representantskap. Socialdemokraternas stadgar anger att man har ”distriktskongress” varje år och därutöver ett ”förtroenderåd” (representantskap) i partidistriktet minst en gång om året. Miljöpartiet har inga ”distriktskongresser” eller distriktsårskonferens i stadgarna. Det är upp till varje partidistrikt att hantera. Däremot är varje partidistrikt skyldigt att ha ett representantskap: ”Det högsta beslutande organet i partidistrikt som omfattar mer än en lokalavdelning (partiförening) ska vara ett representantskap”.

Risken med att landstingspolitiken har en dålig medlemsförankring och hanteras i en liten grupp är att beslut kan få dålig legitimitet. Landstingspolitiken blir beroende av gruppdynamiken hos en snäv krets. Politiker (i alla partier) som inte behöver svara för sig inför medlemmarna, kan utveckla maktfullkomlighet. Uppstår problem är det ALLTID det minst dålig alternativet att låta frågan avgöras av medlemmarna (rena personliga förhållanden undantaget). Det är tecken på dålig organisationskultur och brist på demokratiska forum om partidebatten förs i media.

Det är tecken på dålig organisationskultur när frågor avhandlas genom förhandling mellan personeri diverse maktpositioner. Det är tecken på dålig organisationskultur om det sista man tänker på är förankra frågor hos medlemmarna och att låta medlemmarna fatta de avgörande besluten. Jag vill mena är bristen i organisationskulturen är strukturell och inte ligger i någon särskild egenskap hos enskilda personer. Jag tror bristen ligger främst i bristen på struktur och att vi saknar ett led i partistrukturen ; representantskapet.

Jag tror att ett representantskap skulle förbättra arbetsklimatet i distriktet. Dels skulle det finnas ett forum att diskutera i på distriktsnivå, så vi aldrig mer behöver följa partidebatten i massmedia. Och dels finns det ett forum för beslut med den kollektiva intelligensen hos tusentals medlemmar. Besluten skulle också ha högsta möjliga legitimitet. Jag tror införandet av ordförandeträffarna är ett tecken på att det finns ett sug efter att mer förankras nedåt i organisationen. Jag tror att vi kan hålla kvar vid distriktsårskonferenser vart annat år, men att det mellan distriktsårskonferenserna måste hållas minst tre representantskap.

Exempelvis:
År 1 våren: Distriktsårskonferens. Höst: Repskap
År 2 våren: Repskap. Höst: Repskap
År 3 våren: Distriktsårskonferens. Höst: Repskap
Osv.

Representanskapen ska givetvis vara mindre omfattande än en distriktsårskonferens och helst hålla sig till en dag. I princip skall bara landstingsfrågor och distriktets verksamhet avhandlas. Ombudsfördelningen till distriktsårskonferensen och redskapet kan vara samma. Partiföreningarna utser ombud till distriktsårskonferensen och Repskap på årsmötet.

Raketsteg #2
POLITIKER MÅSTE VARA LOKALT FÖRANKRADE

Att vara landstingspolitiker är ingen lätt uppgift. När det blåser hårt gäller det att stå stadigt i myllan och som politiker vara väl förankrad nedåt i organisationen; i sin valkrets och sin partiförening. Utan stark förankring nedåt i organisationen finns risken att man blir offer för andra omständigheter. När det gäller den kommunala politiken och rikspolitiken är Vänsterpartiet duktiga på att förankra den nedåt i organisationen. Landstingspolitiken mindre så.  För att få starkare förankring av de som ska företräda Vänsterpartiet i SLL och starkare politisk anknytning mellan partiföreningarna och landstingspolitiken finns det två bärande principer:

1) Kandidater till Landstingsfullmäktige ska bara kandidera i den valkrets man själv tillhör.
2) Det ska vara medlemmarna i valkretsen som avgör valsedelns kandidatlista. Rent praktiskt kommer det inte vara mycket annorlunda än då vi i distriktet tog fram ombud till kongressen, även om det handlar om många fler namn på en valsedel i ett landstingsval.

Följande valkretsar finns idag till Landstingsfullmäktige:
Valkretsar i Stockholms kommun
1) Södermalm-Enskede
2) Bromma-Kungsholmen
3) Norrmalm-Östermalm-Gamla Stan
4) Östra Söderort
5) Västra Söderort
6) Yttre Västerort

Valkretsar i övriga Stockholms län
7) Nord (Sollentuna, Solna & Sundbyberg)
8) Nordost (Danderyd, Norrtälje, Täby, Vallentuna, Vaxholm & Österåker)
9) Nordväst (Ekerö, Järfälla, Sigtuna, Upplands Väsby & Upplands-Bro)
10) Ost (Lidingö, Nacka, Tyresö & Värmdö)
11) Sydost (Haninge, Huddinge & Nynäshamn)
12) Sydväst (Botkyrka, Nykvarn, Salem & Södertälje)

Den enda valkonferens som distriktet behöver anordna för 2018 är för fastställandet av riksdagslistan. I övrigt håller varje kommun sin egen valkonferens för fastställande av lista för kommunvalet och varje landstingsvalkrets håller sin egen valkonferens för fastställande av valkretsens lista för landstingsvalet.

En organisation mår bäst av att byggas nedifrån och upp. Och jag hoppas den demokratiska centralismen är passerad till historiens skräphög.

Raketsteg #3
V MÅSTE STÅ FÖR EN BRA PERSONALPOLITIK

Sist men inte minst behövs en professionell personalpolitik. Vi har många som arbetar för partiet i Storstockholm, på hel och deltid. Ibland är det partiet som är formell arbetsgivare, ibland är det kommuner eller landstinget. Ibland kan det vara kommuner eller landstinget som är formell arbetsgivare, om du t ex är politisk sekreterare, men det är partiet/landstingsgruppen/kommunala gruppen som arbetsleder. Ibland är det distriktet som är formell arbetsgivare, men arbetsledning och arbetsmiljö kan vara beroende på hur och vilka beslut som fattas i andra delar av partiet.

Det här är rörigt. Folk riskerar att hamna i kläm. Särskilt om det är ensamarbete eller arbete i en liten grupp. Alla som arbetar för partiet är arbetskamrater oavsett vem som betalar lönen. Och välbefinnandet för alla som arbetar för partiet är hela partiets ansvar.

Jag vet att arbetet med att professionalisera partiets arbetsgivaransvar är på gång. Och därmed behöver jag inte orda mer om det, mer än att det är en viktig pusselbit som vi måste gå i mål med.