Tendensfrihet ger dynamik och mer interndemokrati


Johan 1 maj 2013

Vänsterpartiet borde slå vakt om sitt frihetliga arv. Det skriver Johan Lönnroth, f.d. riksdagsledamot för (V).

Detta inlägg knyter an till inlägget ”Tendensfrihet ger dynamik och mer interndemokrati” som talar för motion D1 inför V-kongressen nästa vecka, en motion som jag skrivit på. För dem som anser att begreppet tendensfrihet är historiskt belastat finns också motion D3 av Maria Hagberg, Gun Holmertz, Anders Meuller och mig med samma förslag men med en annan motivering.

I den motionen lyfter vi fram vårt partis frihetliga arv med vårt partidemokratiska manifest från 1917 – det arv som sedan föröddes i och med Lenins och Kominterns så kallade demokratiska centralism. De kommunistiska partiernas principer för interndemokrati var inte alldeles olik den som socialdemokraterna började tillämpa när de beslöt om ”munkorgsstadgan” 1915, en av huvudorsakerna till att vårt parti bildades.

Jag vill också påminna om den ännu äldre historien. När de ryska socialdemokraterna delades i bolsjeviker och mensjeviker 1903 stod Rosa Luxemburg på Lenins sida när det gällde synen på revisionismen och behovet av en revolutionär arbetarrörelse. Men hon angrep samtidigt Lenins demokratisyn. Hon ogillade hans partiuppfattning – hans ”själlösa armé” – och hans ‘”jakobinska” krav på lydnad gentemot majoritetsbesluten: Hon skrev att de ”revolutionära felstegen” är oändligt mycket mer fruktbara än ”den allra bästa centralkommitté”.

Rosa trodde på partimedlemmarnas frivilliga självdisciplin. Centralistisk principfasthet ger ingen rörelse, ansåg hon, och då växer opportunismen ur stillaståendets sump. I ett svar på Lenins skrift ”Två steg framåt ett steg tillbaka” skrev hon: ”Den disciplin Lenin har i åtanke är på intet sätt inplanterat i proletariatet blott av fabriken, utan i lika hög grad av kasernerna, av den moderna byråkratin, av alla den centraliserade borgerliga statsapparatens mekanismer….Den ultracentralism som Lenin förespråkar genomsyras i grunden av steril nattväktaranda”.

Jag vill inte gå så långt att jag anklagar vår nuvarande kära partiledning för att vara genomsyrad av nattväktaranda. Men att de är alltför ängsliga för att släppa fram en massa stökiga avvikare av den sort som finns i Podemos och Syriza framstår för mig som ganska tydligt.