Taskig lön ger taskig pension


Taskig lön ger taskig pension och pensionsfrågan måste pressas upp till en ny samhällsreform. Inget mindre. Och där behövs Vänsterpartiet och bra beslut på kongressen. Det skriver Susanne Björkenheim, Malmö och Nita Lorimer, Lund. Båda aktiva vänsterpartister.

Taskig lön ger taskig pension står det på ett av Tantpatrullens plakat vid demonstrationerna utanför riksdagshuset.  All heder åt er kvinnor i Tantpatrullen – ni synliggör eländet! Pensionsfrågan måste pressas upp till en ny samhällsreform. Inget mindre och där behövs Vänsterpartiet och bra beslut på kongressen.

Pension är uppskjuten lön, det är själva idén. Men så ser det inte ut i dag, i stället missgynnas just pensionärer av det rådande systemet. Det som skulle vara så tryggt, även när de blir fler.

Vårt parti spelade en avgörande roll när det hittills mest rättvisa pensionssystemet ATP infördes. Det följde prisutvecklingen, men så ansågs det bli för dyrt. Nu ska pensionen följa löneutvecklingen, men då slår ”bromsen” till och pensionärerna drabbas som enda grupp i samhället automatiskt av sänkt pension, när statens ekonomi går sämre. På det kom Reinfeldts jobbskatteavdrag, men inte för pensionärer, arbetslösa och sjuka. Nu beskattas pension mer än lön och klyftan mellan dem ökar. Fråga en vanlig pensionär – det upplevs som ett svek.

Pensionen beräknas heller inte längre på de 15 bästa arbetsåren utan på 40 år i arbetslivet/i landet och på en förväntad livslängd för varje årskull, vilket missgynnar kvinnor. I ATP-systemet kunde man räkna med i snitt 65 procent av slutlönen i pension. I dag finns inga garantier alls. Nöj dig med 50 eller bara 40 procent av slutlönen, trots att man sa att arbetare skulle få 70 procent.

Garantipensionen (8.053 kr/mån för en ogift och 40-årskravet) ska ge en lägsta skälig levnadsnivå på äldre dar för den med låg eller ingen inkomst. Av alla kvinnor som går i pension idag får drygt hälften bara garantipension (källa SCB). Ett arbetsliv med heltid i vården eller snabbköpskassan ger inte mer än garantipensionsnivån, eller som en studie från Kommunal visar, bara någon hundralapp över. En kvinnlig kommunalare har i snitt 12.050 i pension, före skatt. Saknar du tjänstepension, vilket var sjunde av dagens pensionärer gör, har du i snitt 45 procent av den tidigare lönen. Och jobb utan kollektivavtal ökar.

Gapet mellan lön och pension växer och drabbar arbetare och lägre tjänstemän. Det blir till en klassfråga. Gapet växer även inom gruppen pensionärer. Män har en snittpension på 18.750 kr och kvinnor på 12.700 kr (2015), så löneklyftan i arbetslivet fortsätter in i pensionen. Med gubbarnas högre tjänstepension är bilden ännu skevare. Anhörigvården är en lika stor oro, kvinnor går ner i arbetstid för att täcka upp där samhället fallerar, och ”tacket” är sämre pension.

Resultatet vet vi. Enligt Pensionsmyndigheten lever 225.000 pensionärer (2015) med en pension under den sk fattigdomsgränsen på 11.100 kr. Det är var fjärde pensionär, över 70 procent är kvinnor. Ojämlikhet i arbetslivet, ojämställdhet i familjelivet och ett orättvist pensionssystem gör kvinnor till fattigpensionärer.

När dagens deltidsarbetande och lågavlönade kvinnor, och utlandsfödda med få år i arbetslivet, blir pensionärer får vi ännu större grupper med pensioner så låga, att de inte går att leva på. Ackompanjerat av borgarnas skrål på lägre löner växer kön till fattigdom. Det borde vara en politisk bomb, men få verkar bry sig! Det behövs lösningar här och nu – akuta åtgärder för de mest utsatta äldre och ett helt nytt stabilt system, som gynnar dagens och morgondagens pensionärer. Plus djupgående reformer inom låglönebranscher, en arbetsmiljö som inte sliter ut folk och en rättvis föräldraförsäkring. Annars låter vi äldrefattigdomen gå i arv.

Allt detta är känt. Men VAR finns den politiska viljan och modet att ta tag i det? För vanligt folk är det ingen svår fråga. Allt som betytt något för arbetande människor kräver massrörelser och all verklig förändring sker med starkt tryck underifrån. Vi ser att den massrörelsen gror, kraven på rättvisa på äldre dar är starka, men i toppen, där makten att förändra ligger, är det tomt. ”Ingen lyssnar på oss”, upplever många äldre.

Vi tar upp det i en motion till kongressen. Partistyrelsens svar är OK såtillvida, att (V) inte stod bakom det nya pensionssystemet och dörren in i den sittande ”parlamentariska” pensionsgruppen är stängd för oss och för all demokratisk insyn. Vi vill inte ens in. Men vi har bra förslag.

Så hur får vi det avgörande inflytande i frågan igen? Att bara säga att vi inte var och inte är med, räcker inte. Makten över pensionen ska ligga hos riksdagen och folket och det kräver att någon sätter fyr på frågan. Inte sen utan nu. Så Vänsterpartiet – ta täten politiskt!  Våra krav stämmer så väl ihop med den vanlige pensionärens och även PRO:s krav. Frågan är hur vi prioriterar.

Är pensionen en kampfråga för oss? Ja, menar vi. Öka trycket så att det spränger den politiska arenan. Det kräver solidariteten med de äldre och alla som en dag ska bli äldre, annars säger folk att även vi sviker.Tantpatrullens handgjorda plakat säger sanningen: ”Gammal tant behöver större slant”.