Tänk strategiskt om vinster i välfärden


Ali Esbati

Ali Esbati

Låt oss undvika politiska självmål. Låt oss istället vara strategiskt skickligare i en fråga där vi har sett till att skapa framgångar som vi behöver vårda och bygga vidare på. Det skriver Ali Esbati, sammankallande i Vänsterpartiets programkommission, och redogör för skälen till den reservation han ställt sig bakom. 

Programkommissionens förslag till nya strategiska huvudlinjer är ett steg framåt i utformningen av partiprogrammet. Framförallt kan det förhoppningsvis bidra till att göra oss som parti bättre på att resonera om hur vi mer effektivt kan nå viktiga mål på medellång sikt.

En mening i förslaget tycker jag att kongressen borde se till att stryka, och jag har tillsammans med Elisabeth Biström och Elisabeth Swedman reserverat mig under motionsbehandlingen – Reservation 2. Det är en mening där det står att vi vill att välfärden ”ska ägas och drivas i offentlig regi”.

Skälet kan egentligen fungera som en konkretisering av det som programkommissionen har lyft som beskrivning av strategi. En central mening i förslaget är denna: ”Framgång i strategisk mening betyder konkreta förändringar som gör livet rikare och friare för fler, här och nu, samtidigt som grundläggande maktförhållanden synliggörs och angrips.”

Precis så har frågan om vinstläckaget från välfärden fungerat. Att se till att skattepengar går till just den verksamhet de är avsedda för, skulle konkret ge mer resurser till, och möjliggöra bättre villkor inom, äldreomsorgen, vården, skolan. Viktiga saker i människors vardag. Samtidigt har vinstdebatten mer och bättre än på länge satt viktiga principiella samhällsfrågor på dagordningen. Vem är välfärden till för? Vad är det för logik som ska styra den? Att verksamheten ska styras efter behovsprinciper istället för marknadsprinciper är något radikalt i ett samhälle så präglat av marknadsfundamentalismen. Samtidigt är det effektivt och folkligt – det kommer nära många människors upplevelser och förhoppningar, utan att man först måste skaffa sig en komplett marxistisk samhällsförståelse.

Vänsterpartiet har gjort ett klokt val att fokusera på just den kommersiella logiken. Det centrala är att kommersiell profit inte ska vara drivkraften för verksamheten. Därför har den skiljelinje som vi har dragit upp i vår politik – inte minst i den senaste valrörelsen – inte varit kommunal vs. privat, utan behovsdriven vs. vinstdriven.

Detta har varit ett medvetet val som gjordes efter omfattande debatt och med bred majoritet. Det finns inte något skäl, alltså något som har hänt ute i verkligheten, att ändra på det.

Tvärtom kan vi med fördel använda just programförslagets strategi-skiss på detta ställningstagande. I förslaget lyfts det fram att vi bör förhålla oss medvetet till ”prioriteringar, angreppssätt, motståndare och bundsförvanter”.

Vilka är och kan vara våra bundsförvanter? Det är både rimligt och väldigt viktigt att få med oss engagerade personer som jobbar i säg kyrkliga organisationer inom hospice, eller i kooperativ barnomsorg. Just den här typen av icke-kommersiella privata verksamheter blir ju för övrigt utkonkurrerade av kommersiella jättar. Det finns potentiella problem att diskutera med allt det där, liksom med kommunal organisering för den delen. Men det är avgörande för politisk framgång att dra konfliktlinjer rätt. Och det är rätt att dra den mot kommersiell logik.

Låt oss också se på motståndet. Striden om vinsterna i välfärden är en strid mot det som undergräver välfärden och som samtidigt utgör en viktig källa till profit för dagens storkapital. Vi har redan sett hur våra framgångar har utlöst en formidabel kamp från det organiserade kapitalets håll – en som bland annat har handlat om att bygga kontakter med Sverigedemokraterna. I det läget är det avgörande att vi mobiliserar brett och fokuserar striden till rätt områden.

Så kan vi se på prioriteringar. Är det viktigt att frågan om vinstläckaget från välfärden kommer högt upp på dagordningen, eller ska den skjutas framåt som en mycket mer långsiktig förändring? Jag menar att frågan är av stor betydelse här och nu. Det pågår en huggsexa om de stabila miljarderna i skattemedel till välfärden. Samtidigt rasar en strid om välfärdsstatens utformning. Vi är och ska vara närvarande i den kampen. Då gäller det att vara relevanta och offensiva i den här frågan.

Vilket alltså ger ett angreppssätt. Vi har redan sett till att få igenom en stor statlig utredning om frågan om vinster i välfärden. Högerkrafterna mobiliserar för att skjuta allt i sank. Det kommer att behövas mobilisering redan i höst för att ta den kampen utanför de parlamentariska församlingarna – i samhällsdebatten och bland vanligt folk. Då har vi inte tid och råd med att undergräva vår egen politik och att dra upp nya konfliktlinjer.

Sammantaget: Låt oss undvika politiska självmål. Låt oss istället vara strategiskt skickligare i en fråga där vi har sett till att skapa framgångar som vi behöver vårda och bygga vidare på.