Rikta arbetstidsförkortningen till dem som bäst behöver den


Per Kågeson förespråkar en partiell medborgarlön, främst riktad till småbarnsföräldrar och lågutbildade, för att täcka ca 80 procent av lönebortfall vid övergång till sex timmars arbetsdag. 

Sedan 1973 har normalarbetsveckan varit oförändrad trots att socialdemokraterna i mitten av 1970-talet antog ett program för successiv övergång till sextimmars arbetsdag. BNP per capita har sedan dess vuxit med över 80 procent, men utrymmet har gått till ökad privat och offentlig konsumtion. Det kan synas märkligt att arbetarrörelsen kunde prioritera arbetstidsförkortning under 1960- och 70-talen, då levnadsstandarden var mycket lägre än idag, men inte förmår ta ytterligare steg nu.

Men Vänsterpartiet förordar generell arbetstidsförkortning, och nyligen beslutade S-kvinnorna att återigen arbeta för sex timmars arbetsdag. Frågan är om detta är början till en vändning eller om ytterligare ett halvt sekel kommer att förlöpa utan beslut om någon fortsatt generell förkortning av arbetstiden?

Vänsterpartiet anser att arbetstidsförkortningen inte får leda till sänkta reallöner. Med långsiktigt avtagande produktivitetstillväxt kan det innebära att det tar 30 år att reducera arbetstiden till 30 timmar även i ett fall där löntagarna får en större del av kakan än vad som varit fallet under senare tid.

Övergången till 40-timmars arbetsvecka hade brett stöd hos väljarna. Det är inte uppenbart att stödet för 30-timmarsveckan blir lika stort. Många opinionsbildare och beslutsfattare är inte särskilt intresserade av att själva inskränka arbetstiden. Bland dem finns troligen flertalet riksdagsledamöter, inklusive en del miljöpartister, vänsterpartister och socialdemokrater. De senast genomförda undersökningarna av medborgarnas inställning visar att stödet för kortare arbetstid var störst inom LO-leden och minst bland akademikerna. Det återspeglar utslitning och negativ stress hos de förra samt bättre karriärmöjligheter och inkomstutveckling bland de senare.

I mätningarna har stödet för sex timmars arbetsdag varit högre hos kvinnor än hos män. Det speglar förmodligen högre grad av dubbelarbete och ohälsa hos kvinnorna samt en önskan från deras sida att ge barnen mer tid. Trots att ungefär hälften av småbarnsmammorna redan arbetar deltid, flertalet efter eget val, så når ohälsotalen en topp bland kvinnor i 30- till 40-årsåldern. Deras sjuklighet är dubbelt så hög som männens.

Vänsterpartiet konstaterar att en generell arbetstidsförkortning skulle bidra till minskad ohälsa, ökad jämställdhet, reducerade klyftor och hållbar utveckling. Men problemet är att den kommer att ta så lång tid att genomföra att det blir nästa generation som får glädje av den snarare än de kvinnor som mår dåligt idag av dubbelarbete och dubbelansvar.

Av programdokumenten framgår att Vänsterpartiet ser skäl att inleda resan mot sex timmars arbetsdag med satsningar som omgående skulle ge vissa grupper kortare arbetstid. Med hänvisning till framgångsrika försök med sex timmars arbetsdag vill partiet se en sådan satsning på minst en arbetsplats i Sveriges samtliga kommuner och landsting/regioner.

Jag delar uppfattningen att det är bättre att komma igång på allvar i begränsad omfattning än vänta på stöd för och finansiering av en generell reform. När fler får erfarenhet av sextimmarsdagen kommer stödet för en generell arbetstidsförkortning att öka. Men för ett optimalt utbyte är det viktigt att rikta insatsen till dem som bäst behöver den.

I nyutkomna boken Jämställda – men inte på mannens villkor och barnens bekostnad (Hjalmarson & Högberg) lanserar jag tanken på en partiell medborgarlön som täcker ca 80 procent av det lönebortfall som uppkommer vid övergång till sex timmars arbetsdag. Möjligheten bör i första hand riktas till småbarnsföräldrar och anställda inom yrken som inte kräver eftergymnasial utbildning.

För småbarnsföräldrarna innebär reformen möjlighet att ge barnen mera tid och kortare dagar i förskolan samtidigt som de negativa hälsoeffekterna av heltidsarbete i kombination med familjeomsorg reduceras. För kvinnor som redan arbetar deltid ger detta en inkomstförstärkning och fler pensionspoäng. Samtidigt kommer ersättningen att locka fler män att gå ner i arbetstid under småbarnsåren.

För att stärka jämställdheten skulle man kunna begränsa rätten till sådan deltid till två år per barn och förälder utan möjlighet att överlåta föräldradeltid till sin partner.

För lågutbildade medför reformen minskad utslitning och att fler får arbete, t.ex. nyanlända kvinnor. Det vore bättre än att skapa artificiell efterfrågan genom RUT-avdrag, en metod som gynnar förmögna konsumenter och skapar onödigt långa arbetsdagar för de arbetare som ska betjäna dem.

Per Kågeson, författare och fil.dr. i miljösystemanalys