Partistyrelsen svarar Jacob Johnson


Mats-Einarsson-foto-Kalle-Larsson

Jacob Johnsson föreslår att vi ändrar partiets stadgar så att det inte längre ska krävas minst 50% av rösterna för att bli vald till ett uppdrag. I teorin har Jacob rätt, i praktiken fel. Det menar Mats Einarsson från Vänsterpartiets partistyrelse, i ett svar till Jacob Johnson.  

Jacob Johnsson föreslår att vi ändrar partiets stadgar så att det inte längre ska krävas minst 50% av rösterna för att bli vald till ett uppdrag. Han menar att regeln kan användas för att hålla ”obekväma minoriteter” borta från kongressen. I teorin har Jacob rätt, i praktiken fel, menar jag.

Om vårt parti var uppdelat i två distinkta fraktioner med 49% respektive 51% av medlemmarnas stöd och om denna fördelning var densamma i samtliga distrikt – då skulle majoritetsfraktionen kunna besätta samtliga kongressombudsplatser och ställa nästan halva medlemskadern utan representation. Det vore formellt demokratiskt, men dåligt för partidemokratin.

Men så ser inte verkligheten ut. Partiets medlemmar är inte indelade i fasta grupperingar. Majoritet och minoritet skiljer sig från fråga till fråga. Den som tillhör minoriteten i en diskussion om kärnkraften kan tillhöra majoriteten i arbetstidsfrågan. Det går nästan aldrig att urskilja några minoritetsgrupper, obekväma eller ej, som majoriteten kan vilja hålla borta från kongressen.

Om vi ser på hur kongresserna faktiskt ser ut så finns det inget som tyder på att några åsiktsströmningar i partiet hålls ute. Det går tyvärr inte att belägga det med hårda fakta, men min bedömning är att våra kongresser tämligen väl speglar åsiktsspektrat i partiet i dess helhet.

Jacob föreslår dock inte proportionella val, utan en stadgeändring som innebär att man kan välja ombud och ersättare i ett och samma val. De som får flest röster blir ombud, de med färre röster blir ersättare och det ska inte krävas att man får över hälften av rösterna. En uppenbar fördel med denna modell är att den är enkel och att valen går fort. Men den kan också få märkliga konsekvenser.

Låt oss säga att 100 medlemmar ska välja 3 ombud och 3 ersättare. De får lägga 3 röster var. Nästan alla vill ha A, B och C som ombud och D, E och F som ersättare. En medlem, G,  vill själv vara ombud. Majoriteten röstar på A, B och C (men de kan ju inte rösta på några ersättare). G röstar på sig själv. A, B och C blir ombud, G blir första ersättare och ordningen för övriga, som inte fått några röster alls trots att de flesta tycker att de ska vara ersättare, måste lottas. Om något valt ombud får förhinder så kommer medlemmarna att företrädas av ett ombud som helt saknar stöd.

Man kan rikta samma invändning mot detta exempel som jag själv riktade mot Jacobs – det är allt för tillspetsat. Men dels är ovanstående scenario inte helt osannolikt (jag har sett det!), dels uppkommer slumpmässiga resultat vad gäller ersättare även i mindre extrema fall eftersom man bara kan rösta på ordinarie ombud.

Summa summarum: nuvarande valregler har inte lett till de oönskade effekter som Jacob fruktar; åsikter av olika slag är väl företrädda på kongressen och det vore olyckligt om kongressens legitimitet undergrävdes genom att inte alla ombud har stöd av en majoritet av dem som valt dem.