När medlemsdemokratin fungerar som bäst


Ekoeko

Seminariet då Ekoeko-gruppens slutrapport presenterades i september.

På partikongressen ska ett ekologiskt-ekonomiskt punktprogram klubbas. Något som inte alla vet är att det var en motion från ett antal drivna medlemmar som blev startskott för hela processen. Vänsterpartiets partisekreterare Aron Etzler har intervjuat några av dem som skrev den historiska motionen.

Allt började i september 2011 med en fyrtioårig kommunpolitiker från Uppsala, Emma Wallrup. Hon hade en bakgrund i miljörörelsen och kunde se att det fanns en tydlig konflikt mellan klimatfrågan och de ekonomiska strukturer som styrde. Kommuner tävlade om att öka handel och flygtrafik, och miljön sågs nästan alltid som ett hot mot jobben.

– Vi behövde djupdyka i problemet för att kunna hitta en strategi, en helhet. Annars skulle vi alltid tvingas acceptera att klimatet kommer i andra hand, säger hon.

För att förankra sina tankar hos fler kontaktade Wallrup en person hon inte kände, humanekologen Rikard Warlenius från Stockholm. Tillsammans med två andra stockholmare, Lina Hjorth och Stellan Hamrin, mejlade de texten som skulle bli motionen fram och tillbaka under några veckor.

När de var färdiga med motionen diskuterades den på Uppsaladistriktets konferenser om ekonomisk demokrati och ekologisk ekonomi.

– Jag hade skrivit motioner förr och inte fått igenom dem, så jag visste att det behövdes samarbete med flera personer och att få med många partiföreningar. Det var ett stort arbete att förankra motionen, men jag skulle säga att vi direkt fick positiva reaktioner. Alla som jobbat med miljöfrågor vet att ekonomi används som motargument, och många förstod direkt att just det här perspektivet var viktigt, säger Wallrup.

Motionen skickades till föreningar och distrikt. Det slutade med att Vänsterpartiet i Storstockholm, Uppsala län, Hammarby-Skarpnäck, Ulricehamn och tolv individer från olika delar av landet ställde sig bakom.

 

Partistyrelsen ville avslå motionen

Men partistyrelsen var emot. Visserligen hade de uppfattat att klimatfrågan blivit allt viktigare, men som vanligt var antalet förslag på nya politiska program många – åtta stycken – och partistyrelsen ville hellre se ett bredare miljöprogram. Just när kongressen hölls, i januari 2012 pågick en stor omorganisation av hela partikansliet.

– Vi var helt enkelt oroliga för att kongressens beslut kunde skapa förväntningar som partistyrelsen inte kunde infria, säger Anki Ahlsten, som då var partisekreterare.

Motionen om det ekonomisk-ekologiska programmet var också mer känslig, menar Wallrup – också i vänstern är folk oroliga för vad en ekologisk omställning betyder för jobb och välfärd. När motionen skrevs 2011 hade inte heller miljörörelsen fokus på ekonomin. Eko-ekomotionen bröt ny mark.

– Vi låg före just då. Det är mycket mer sånt nu, som Naturskyddsföreningens kampanj om hållbart sparande eller divesteringsrörelsen.

Divestering, alltså att sluta investera i fossila bränslen som olja och kol, är idag en av de viktigaste klimatfrågorna. Något som Vänsterpartiet knutit an till i kampen för att Vattenfall skall låta brunkolet i Tyskland stanna i marken. Det är också ett paradexempel på hur vänsterperspektiv och klimatomställning går hand i hand.

Fusionen av miljö och vänsterperspektiv är det som Rikard Warlenius ser som det största framsteget. Warlenius är doktorand i humanekologi på just ämnet klimaträttvisa och ser både gemensamma band och konflikter mellan vänstern och miljökampen.

– Det finns ett långt arv i vänsterns historia, i kritiken av kapitalismen och att vi lyfter fram andra värden än de ekonomiska, som gör att vi borde kunna ta till oss klimatfrågan. Men det finns också saker som talat emot. Vänstern har länge främst fokuserat på andra orättvisor, och ytligt sett är det lätt att sätta miljöperspektiv i konflikt med andra sociala orättvisor, att det till exempel är ett hinder om vi vill få ned arbetslösheten. Men om vi klarar av att se ekonomin i ett längre perspektiv finns inte den motsättningen. I vårt program betonar vi istället alla synergier där klimatet går hand i hand med vår politik för jämlikhet och jämställdhet.

Warlenius, var inte alls säker på att motionen skulle antas av kongressen:

– Det var inte alls självklart, men jag är väldigt glad att den gick igenom!

Väl på kongressen i januari 2012 fanns flera personer som argumenterade starkt och kunnigt för motionen.

– Det var inte så hårda konflikter i talarstolen, men partistyrelsen var ju emot, så det var ovisst. Det fanns en viss miljöstämning på hela kongressen, folk använde till exempel miljöargument för att Jonas Sjöstedt skulle väljas till partiledare.

 

När motionen var antagen började arbetet

Både Wallrup och Warlenius valdes av partistyrelsen till arbetsgruppen som skulle arbeta med eko-eko-processen, som den kom att kallas. Föga anade de att de skulle lägga mer än hundra timmars arbete bara på möten. Gruppen träffades hela 29 gånger i möten som i snitt varade i tre timmar. De reste runt i landet, läste rapporter och skrev texter. Efter tre års arbete hade gruppen producerat två rapporter, ”Ekonomisk-ekologiska programmet del 1” (2013), som beskrev läget för klimatet och ”Politik för en rödgrön omställning” (2015), som pekade ut en väg ut ur klimatkrisen. Därefter åkte eko-ekogruppen runt i partiföreningar och distrikt för att berätta vad de kommit fram till under sitt arbete.

Reaktionen i partiet har varit ”överväldigande positiv” säger Rikard Warlenius.

– Det är möjligt att de som kommit för att diskutera vår rapport är just miljöintresserade vänsterpartister, men jag har sett ett väldigt intresse. Folk funderar mycket. Det är inte helt lätt att ställa om till att ta in nya perspektiv, som en del av den här processen går ut på. Men eftersom programmet inte främst handlar om hur illa det är ställt med miljön utan föreslår lösningar fastnar vi inte i något ”vojne, vojne”. Det ger snarare en hoppfull känsla, att vi kan göra något positivt av detta.

Utifrån gruppens arbete har partistyrelsen skrivit ett förslag till ekologiskt-ekonomiskt punktprogram som alla medlemmar kan skriva motioner på. Punktprogrammet kommer att diskuteras på partikongressen i maj nästa år.

Emma Wallrup poängterar att programarbetet har gjort att Vänsterpartiet nu är i framkant i miljödiskussionen.

– Jag träffar en hel del miljöpartister som är direkt avundsjuka. De sysslar med detta lite vid sidan om, men de har inget omställningsprogram som också tar sig an ekonomin. Det märks också när vi nu träffar till exempel LO, som börjar närma sig de här frågorna.

Anade du när du skrev motionen att Vänsterpartiet fyra år senare skulle ha gjort det till sitt största programarbete på årtionden?

– Nej, det är ju helt underbart! När det gick igenom på kongressen var det så stort att jag knappt kunde känna efter. Det här är en stor grej.

I Vänsterpartiet är medlemsdemokratin stark. Hos oss spelar det roll vilka beslut som de valda ombuden fattar. Den kommande kongressen blir slutpunkten för ett långvarigt och gediget programarbete som har utvecklat Vänsterpartiets miljö- och klimatpolitik. Hade det inte varit för motion C3 på kongressen 2012 hade detta inte blivit verklighet.

 

Aron Etzler, partisekreterare