Lärdomar från franska valet


Kan Vänsterpartiet inspireras av den franska vänsterns valkampanj, inför presidentvalet i Frankrike våren 2017? Johan Hedberg, V Hässelby-Vällingby, argumenterar för fem områden som Vänsterpartiet skulle kunna influeras av. En liknande debatt har förts i Stockholmsvänsterns debattorgan Röda Röster.

Den franska vänsterns valkampanj slutade inte i seger för Jean-Luc Mélenchon. Men han fick stöd av 19,58 procent (över sju miljoner röster). En radikal vänsterkandidat som får så starkt stöd i ett land som vi har så mycket gemensamt med, på gott och ont. Ingen vågar väl ens drömma om ett sådant valresultat för V. Kan vi lära något av detta? Jag menar att vi kan det.

1. Radikalitet i den ekonomiska politiken

Mélenchon drev förslaget om ett offentligt lånefinansierat investeringsprogram om 100 miljarder euro för att pressa tillbaka arbetslösheten. Djärvt och radikalt. Detsamma kan tyvärr inte sägas om V:s hållning i den ekonomiska politiken. Vårt parti är alltsedan juni 2016 anslutet till en budgetpolitisk uppgörelse med S, Mp och borgarna, innebär att statsbudgeten ska visa överskott över en konjunkturcykel samt att statsskulden ska vara under 35 procent av BNP. Det är uteslutet för V att efterlikna Mélenchons offensiva politik så länge vi är anslutna till den uppgörelsen. Mélenchon skulle aldrig drömma om att föra samma ekonomiska politik som högerns kandidater Macron och Fillon. V borde inte ens drömma om att föra samma ekonomiska politik som M och C, än mindre göra det i verkligheten. Utan en politik som kan råda bot på massarbetslösheten tappar V också i trovärdighet när det gäller jämlikhet och skapandet av en ekonomi för alla, centrala budskap i partistyrelsens förslag till valplattform. För hur ska jämlikhet och en ekonomi för alla kunna förenas med massarbetslöshet?

2. Radikalitet i jämlikhetspolitiken

På jämlikhetsområdet för vårt parti redan idag en politik som i mångt och mycket är radikal, låt vara att den ekonomiska politiken måste göras mer jämlikhetsfrämjande, som redan sagts. Jag tänker bl.a. på det utmärkta förslaget att införa en progressiv förmögenhetsskatt. Vi skulle dock behöva fler förslag som går i den riktningen, och ännu radikalare sådana. Vi skulle exempelvis kunna föra fram Mélenchons förslag om hundra procents marginalskatt på inkomster över 400 000 euro om året (motsvarar ca 4 miljoner kr om året). Vad hindrar oss?

3. Omfamnande av nationell självbestämmanderätt

Mélenchon har inte skyggat för att värna det nationella självbestämmandet. Han har krävt en omförhandling av EU-fördragen för att rensa dem från nyliberalism och, om det högst sannolikt inte skulle lyckas, en folkomröstning om EU-medlemskapet. Han har krävt att Frankrike lämnar Nato, IMF, Världsbanken och världshandelsorganisationen WTO. Sverige är ju inte medlem av NATO, men i övrigt borde denna hållning vara självklar för V. Tvärnej till kapitalets internationalism. Finns det någon i vårt parti som försvarar Sveriges medlemskap i IMF, t. ex.?

4. Oberoende hållning till socialdemokratin

Det franska socialistpartiet, som innehaft presidentposten sedan 2012, har använt sin tid vid makten till högeranpassning, bl. a. försvagades arbetsrätten. Mélenchon avhöll sig från alla allianser med socialistpartiet i valet. En hållning som gjorde det möjligt att med trovärdighet föra fram ett vänsteralternativ. På motsvarande sätt borde vi i V vara beredda att säga nej till samverkan S när deras högeranpassning går för långt. Den gränsen känns förresten inte alltför långt borta just nu. S har ju tillsatt en utredning för att inskränka konflikträtten. De tänker också sänka bolagsskatten.

5. Vägran att bestämma sina ståndpunkter utifrån brunhögerns

Mélenchon var inte rädd att inta en tydlig linje mot EU:s överstatlighet och valutaunionen EMU även om det, just i den frågan, ställde honom på samma sida som brunhögerns Le Pen. Därigenom undvek han att Le Pen fick den frågan helt i sin ägo och kunde föra fram en socialistisk kritik av EU-projektet. Vidare valde Mélenchon det kortsiktigt obekväma men strategiskt och långsiktigt riktiga att inte stödja högerliberalen Macron inför andra valomgången utan endast avråda från en röst på Le Pen. För detta fick han ursinnig kritik av mittenetablissemanget, och även delar av vänstern. Men han gjorde rätt. Det visas bl.a. av att Mélenchon nu, sedan Macron vunnit, har mycket lättare att göra motstånd mot denne. Mélenchon skulle inte med samma trovärdighet som nu kunna leda en massprotest i september mot Macrons ”sociala statskupp”, dvs. Macrons planer på att luckra upp det franska anställningsskyddet, om han stött Macron i andra valomgången. Men nu kommer han att kunna driva en skoningslös opposition mot Macrons högerpolitik.

Mycket att lära och inspireras av, eller vad säger ni?

Johan Hedberg, V Hässelby-Vällingby