Hur skapar vi jobb utan att sänka vår planet?


Emma WEn grundläggande fråga i arbetet med det ekologisk-ekonomiska punktprogrammet, är hur vi skapar jobb inom planetens gränser, skriver Emma Wallrup från Vänsterpartiets partistyrelse, och förklarar vad cirkulär ekonomi kan göra för vår planet. Wallrup redogör även för två skiljelinjer inom arbetsgruppen som tagit fram punktprogrammet: koldioxid och kärnkraft.

Vi håller på att överexploatera en mängd resurser på jorden till följd av marknadens ohämmade framfart. Det handlar om allt från mineralutvinning, övergödning, koldioxidutsläpp till markanspråk, som pressar ut naturligt förekommande arter.

Ibland tänker jag att Vänsterpartiet inte förstår vilken viktig roll vi har att spela för vår allas överlevnad, då vi är det parti som effektivast vill reglera marknaden och som konsekvent står upp mot girigheten. 

Energifrågan är grundläggande för uppbyggnaden av vårt ekonomiska system. De kulturer som överlevt längst på jorden har också upptäckt att om de ska klara att hantera resurssystemen, måste man vara varsam med resurserna; både sätta gränser för resursuttaget och cirkulera resurserna i så hög utsträckning som möjligt. I det ekologisk-ekonomiska punktprogrammet föreslår vi både en storsatsning på förnyelsebar energi och att vi ska övergå till ett cirkulärt produktionssätt. Cirkulär ekonomi är en ekonomi där man cirkulerar resurser. Det skulle minska utsläppen med 20 %.

En grundläggande fråga i arbetet med det ekologisk-ekonomiska punktprogrammet, är hur vi skapar jobb inom planetens gränser. Cirkulär ekonomi är ett sätt och bidrar till att man kan skapa både fler jobb och välfärd på ett mindre slösaktigt sätt. En del i konceptet är att inte producera saker som går sönder så fort och att man tar ut vinsten genom att hyra ut produkter eller funktioner istället för att sälja dem. Vi måste satsa på energieffektiva jobb, både med förnyelsebar energi och en så resurssnål produktion som möjligt och helt enkelt säga nej till miljöfarliga jobb. Det kräver nya idéer.

Inom energiområdet är transportsektorn en stor knäckfråga. Transporterna står för 35 % av utsläppen. Ett hållbart transportsystem handlar inte bara om ny teknik, utan även om samhällsplanering, politiska val och hela det globala ekonomiska systemets utformning. Vänsterpartiet har som mål att Sverige ska ha ett (i stort sett) utsläppsfritt inrikes transportsystem till år 2030. En förutsättning för att nå målet är dock att politiken – på alla nivåer – snarast inser vilken omställning vi står inför och börjar agera utifrån den insikten.

Ett kraftigt generellt stöd till lokal och regional kollektivtrafik, en massiv satsning på järnvägen, verka för statlig och regional medfinansiering av cykelinfrastruktur, samordnade godstransporter och konverteringsstöd, är några konkreta åtgärder vi vill genomföra för att nå ett mer transportsnålt samhälle.

En skiljelinje som fanns i arbetsgruppen för det ekologisk-ekonomiska punktprogrammet rörde koldioxidskatten, vilket går att utläsa av reservationerna. Partistyrelsen, PS, förespråkar också att vi ska minska betoningen på koldioxidskatt för bensin. PS hänvisar dock till att det är ett viktigt styrmedel. Anledningen till att PS vill minska betoningen på koldioxidskatt i omställningen, är landsbygdsproblematiken.

Koldioxidskatten har varit det viktigaste styrmedlet för att ställa om. Den kan kombineras med elladdningsstolpar och en bonusmodell som gör nya miljöbilar billigare, än de som inte når höga miljökrav, vilket gynnar en omställning för de som är beroende av bil på landsbygden. Dessutom kan vi se till att bensinbolagen byter ut bränslet till att bli förnyelsebart via kvotplikt. Man använder helt enkelt lagvägen att tvinga dem att blanda in mer och mer förnyelsebar HVO, som går att blanda i diesel och förnyelsebar bensin. På så vis kan man rädda landsbygden och samtidigt arbeta med bensinskatt som styrmedel för att göra det gynnsamt att ställa om. Vi bör också storsatsa på kollektivtrafik och tåg samtidigt och se till att de alternativen blir mer gynnsamma för privatresenärer.

Ytterligare en skiljelinje som har funnits i gruppen, har handlat om kärnkraften. Kärnkraft är inte en hållbar lösning. Kärnkraft kan konverteras till kärnvapen och bli terroristmål i en allt oroligare värld som bland annat klimatförändringarna riskerar att orsaka.

Chalmersforskaren Christian Azar har räknat på scenarier helt utan kärnkraft. Det finns sådana beräkningar för både globala och svenska förhållanden. Vi behöver inte kärnkraft. FN’s klimatpanel nämner bara kärnkraft som ett möjligt alternativ men inte nödvändighet.

Det är dessutom, enligt många bedömare, så att om industrin uppfattar att kärnkraften ska byggas ut så kommer det att satsas mindre på det förnyelsebara. Det är idag inte konkurrenskraftigt med kärnkraft. Den förnyelsebara energin har blivit så ekonomiskt förmånlig att det till och med är mer ekonomiskt än kolkraften. Den fjärde generationens kärnkraft, som omnämns som renare i debatten, tar mycket lång tid att utveckla och är idag inte ett alternativ. Dessutom är uranbrytningen mycket landskapsomdanande. I exempelvis Canada, som vi har hämtat en stor del av vårt uran från, drabbas urbefolkningar hårt. Det förekommer farliga ämnen i vattendrag och de stora ytor som tas i anspråk blir obrukbara i miljontals år. De får inte heller någon del av vinsten. Vi bör respektera de urbefolkningar som lyckades hitta en hållbar resursanvändning och snarare lära oss av dem att cirkulera och arbeta energisnålt och sätta gränser för exploatering.

Framförallt: det fossila måste stanna i marken om vi ska kunna se våra barn i ögonen med gott samvete. Allt fokus måste läggas på att utveckla ännu mer av förnyelsebar energi. För vår allas överlevnad.