Gemensam riksdagslista kan försvaga förankringen i distrikten


Mats-Einarsson-foto-Kalle-LarssonEn gemensam riksdagslista kan försvaga förankringen i distrikten, skriver Mats Einarsson, ledamot av Vänsterpartiets partistyrelse, i ett svar till Tobias Smedberg.

Tobias Smedberg föreslår att vi övergår till en gemensam riksdagslista för hela landet, istället för att som i dag varje distrikt beslutar om sin egen lista. Förslaget är intressant och väl värt att fundera över. Partiets verkställande utskott, VU, har faktiskt nyligen diskuterat frågan och inför den diskussionen bad man mig sätta ihop en PM med för- och nackdelar.

Jag listade i princip alla de fördelar som Smedberg tar upp – möjligheten att se riksdagsgruppen som ett kollektiv och en helhet, lättare att garantera kvinnorepresentation, lättare att välja in bra kandidater från valkretsar där vi är svaga, osv. Men jag kunde också peka på ett antal nackdelar.

Riksdagsledamöternas förankring i sina distrikt riskerar att försvagas och medlemmarnas inflytande över vilka som ska representera partiet i valkretsen minskar. En partimajoritet kan ställa en kandidat som har ett mycket starkt stöd i sitt distrikt utanför riksdagen och tvärtom kan en kandidat utan stöd i sitt distrikt placeras på valbar plats. Valkretsar där partiet har ett starkt stöd kan bli utan representation, om ingen från valkretsen står tillräckligt högt på listan. Min poäng är inte att det skulle vara odemokratiskt (det är det inte), men det kan försvåra det viktiga samarbetet mellan riksdagsledamöterna och distrikten, både i valrörelserna och under mandatperioden.

Dessutom kommer de allra flesta, eventuellt samtliga, som väljs in i riksdagen att representera en annan valkrets än den där de bor. Det är en konsekvens av hur valsystemet är konstruerat. Den som står överst på listan kommer sannolikt att bli invald i samtliga valkretsar där vi tar mandat. Hen ska då dubbelvalsavvecklas i övriga valkretsar och ersättas enligt bestämda, men inte helt lättbegripliga regler, med resultatet att en göteborgare kan hamna på uppsalabänken, en norrbottning på dalabänken osv. SD ställde upp med en rikslista 2014 (egentligen två listor med de första 60 namnen gemensamma). Det resulterade bl.a. i att SD i Stockholms län representeras av kandidater från Gävleborg, Skåne och Örebro län.

Invändningarna mot en rikslista kan förvisso riktas även mot valet av partistyrelse. Men en skillnad är att riksdagsgruppen, till skillnad från partistyrelsen, inte skall vara en kollektiv ledning för partiet, även om den förväntas agera enigt och i enlighet med partiets politik. Det svenska valsystemet är konstruerat bl.a. för att garantera regional representation; det är därför vi har en valkretsindelning. Tanken är att en riksdagsledamot inte bara representerar sitt parti och sina väljare, utan också sin valkrets. Att gå fram med en gemensam nationell lista i samtliga valkretsar är tillåtet, men det strider mot idén bakom valkretsindelningen.

Till skillnad från de flesta andra partier har partiledningen i Vänsterpartiet i praktiken noll och intet inflytande över riksdagslistornas utformning. Det kan man i och för sig se både som en fördel och en nackdel, men man bör vara klar över att skälet är distriktens rätt att själva utse sina riksdagskandidater.