Ge graffitin lagliga möjligheter


I sju år har ett brott mot yttrandefrihetsgrundlagen kontinuerligt begåtts i Stockholms stad. Det handlar om konstformen graffiti, och om Stockholms stads nolltolerans.

Graffiti är enligt Nationalencyklopedin ”något som kan utgöras av text, bild eller bådadera, ristat, skrivet eller målat, oftast olovligen på offentliga platser eller annans egendom för att dekorera eller för att uttrycka åsikter och känslor”.

Där kom det tyngsta argumentet emot graffiti: att det uppförs olovligen.

Vet ni varför graffitikonstnärer uppför konstverk på offentliga platser eller privat egendom? Jo, för att det inte finns någonstans att utöva konstformen lagligt. Skulle man erbjuda väggar och plank där konstnärer kan måla graffiti lagligt så legaliseras konstformen och graffitikonstnärer får åtnjuta yttrandefrihetsgrundlagen. Denna grundlag fastslår att: ”Yttrandefriheten enligt denna grundlag har till ändamål att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande”.

Så, låt oss då fastställa att graffiti som konstform har lagen på sin sida. Varför ska Sveriges huvudstad kriminalisera en konstform, när städer som New York, Helsingfors, Malmö och Göteborg inte gör det? Helsingfors är ett lysande exempel på hur införandet av lagliga väggar inte bara besparade staden miljontals euro i saneringskostnader utan också resulterade i minskat antal olagligt uppförda graffitiverk.

Nolltoleransens ivrare menar att klottret skulle öka om lagliga väggar upprättas. Enligt Solveig Hollari, utredare på BRÅ:s enhet för utveckling av brottsförebyggande arbete, finns det inte någon evidens för påståendet. Hollari berättar att det hittills inte gjorts några vetenskapliga utvärderingar av hur lagliga väggar påverkar det olagliga klottrande. Och klottret har inte försvunnit från staden, trots den stränga nolltoleransen som effektivt strypt ett konstnärligt uttryck under alldeles för många år. I stället har nolltoleransen sedan 2007 kostat Stockholms stad minst 13 miljoner kronor per år.

Ett annat väl använt argument för att försvara nolltoleransen är att graffiti är en inkörsport till tyngre kriminalitet och droger. Påståendet om att graffitimålare riskerar att hamna i missbruk är väldigt tunt underbyggt, då argumentet oftast hänvisar till rapporten ”Stockholmsungdomar som klottrar” (FOU-enheten, Socialtjänsten). Rapportförfattarna fastställer i rapporten att den genomförda studien behandlar ett alldeles för litet urval av informanter för att kunna sägas representera Stockholmsungdomar. Grafftikonstnärer är ingen homogen grupp och det blir därigenom omöjligt att dra slutsatser om inkörsportar till droger eller kriminalitet

Argumentet om att graffiti är en inkörsport till tung kriminalitet vilar även det på svaga grunder. I BRÅ:s rapport ”Strategiska brott bland unga på 00–talet” som undersöker vilka brott som kan antas vara inkörsport till tyngre kriminalitet finns skadegörelse (den rubrik graffiti/klotter går under) inte med. Grafftitutövare i Stockholm tvingas dock in i kriminalitet, då det inte finns några lagliga möjligheter att utöva konstformen. Så kanske vi i stället skulle undvika att människor hamnar i kriminalitet genom att legalisera graffitikonsten?

Claes Thunblad, tidigare enhetschef på trafikkontoret Stockholms stad, har varit en drivande kraft för införandet av nolltoleransen. Han menar att lagliga väggar blir övnings- och rekryteringsplatser för graffitimålare, vilket leder till ökat klotter i staden. Genom att inom 24 timmar sanera väggar där graffitimålningar uppförts menar Thunblad att graffitikonstnärerna så småningom ger upp, ”målarnas syfte är att synas – spenderar man massa färg på målningar som sedan tvättas bort så ger man upp”.

Graffitin som konstform i det offentliga rummet ska alltså utrotas genom snabb sanering för att konstnärer ska ge upp. Vad sänder det för signaler till medborgarna?  På vilka grunder kan man rättfärdiga en kulturpolitik som syftar till att få människor att ge upp, att lämna konstnärer utan alternativ?

Det är många som bär en dröm och önskan om att få umgås i en tillåtande graffitimiljö och låta konstformen ta plats. Behovet av att ha meningsfulla saker att syssla med på fritiden är stort. Lagliga möjligheter för att måla graffiti är ett alternativ som lockar många, såväl tjejer som killar, gamla som unga. Vi har testat er nolltoleransmodell ett tag, Stockholms stad, är det inte dags att testa en mer tolerant modell nu?

 

Ina Franzén (V), ersättare Kultur och Fritidsnämnden, Sundbyberg

Ann Mari Engel (V), vice ordförande i Kulturnämnden i Stockholms stad