Ett bredare Vänsterparti byggs inte på intern positionering


Aron-Etzler-214x300Vänsterpartiets partisekreterare Aron Etzler svarar Alex Fuentes från Socialistiska Partiet: graden av framgång hänger inte på tendensfrihet och ett bredare Vänsterparti byggs inte på intern positionering.

Att samla fler aktiva medlemmar och väljare är en av de viktigaste målsättningar Vänsterpartiet har. Efter valet 2010 skapades en Framtidskommission som reste runt i stort sett i hela partiet för att samla idéer och undersöka problem. Resultatet blev en omfattande strategi som gett partiet fler medlemmar än vi haft på årtionden.

Bland många partiföreningar som jag besökt har medlemsantalet dubblats. Vänsterpartiets problem är inte att vi själva medvetet satt upp gränser för vem som får vara med, utan att vi tycks sätta upp omedvetna hinder för människor att identifiera sig med oss. Just nu pågår ett analysarbete som handlar om hur vi kan nå fler människor utanför vår egen snäva politiska sfär, där vi tittar på vilka hinder som finns för människor att lägga sin röst på Vänsterpartiet; hur vi uttrycker oss och hur vi når de som är intresserade av vänsterpolitik. Min egen övertygelse är att Vänsterpartiet i mycket högre grad än idag, borde rikta sig utåt, och noga tänka igenom vad som får ett parti som vårt att växa.

Om just det finns många olika idéer. En av dem framförs av Alex Fuentes från Socialistiska partiet, som skriver att Vänsterpartiet kan bidra till att samla en motpol till högerkantringen genom att själv ta ett strategiskt kliv mot en mosaikvänster genom att öppna för sk. Tendensfrihet det vill säga att ha en organisationsform som tillåter olika delar av partiet att ha sin egen plattform. Fuentes nämner särskilt några framgångsrika exempel på partier med tendensfrihet: Podemos i Spanien (20,7 procent i senaste valet), Syriza i Grekland (35 procent i valet 2015), Bloco i Portugal (10,2 procent i valet 2015) och Enhedslisten i Danmark (som gjorde sitt bästa val senast med 7,8 procent).

Alla dessa partier är, på sina olika sätt, inspirerande. Men det finns lika många exempel på framgångsrika vänsterpartier som inte har tendensfrihet. Sinn Fein på Irland (som just nu ser ut att få sitt historiska genombrott och som legat på 20 och 25 procent det senaste året), Tjodveldi på Färöarna (som fick 24,5 procent i valet 2015) och Vänstergröna på Island (som nådde sin toppnotering 21,68 procent i valet 2009) eller Socialistiska partiet i Holland (som nådde 16,6 procent 2006).

Det som skiljer dessa exempel från den myriad av misslyckade europeiska vänsterpartier, är förmågan att stå för ett tydligt alternativ till högerpolitik – att tala så att folk begriper och att bredda sig socialt. Ibland är det till och med så som i fallet Spanien, att ett mindre framgångsrikt parti med tendensfrihet, Izquierda Unida, konkurrerats ut av ett betydligt mer framgångsrikt parti med samma grundprincip, Podemos. Vad skillnaden är mellan dessa två partier med samma regler i samma land är en intressant fråga. En del skulle hävda tajming och påpasslighet i en tid av socialdemokratisk kris, andra peka på Pablo Iglesias karismatiska ledarskap, ytterligare fler Podemos organisatoriska förmåga och skickliga arbete med sociala medier. I vilket fall borde vi kunna enas om att graden av framgång inte hänger på tendensfriheten.

Debatten om tendensfrihet handlar i grund och botten om något annat – vilken demokratimodell partiet skall ha. Den modell Vänsterpartiet har, utgår från att de beslut som kongressen fattar skall följas av hela partiet. Inför kongressen kan alla lägga förslag – efter kongressen gäller det som majoriteten bestämmer. I ett parti med tendensfrihet fungerar det inte riktigt så – ”tendensen”, ”plattformen” eller ”strömningen” har rätt till sin egen plattform oavsett vad partiets majoritet tyckt. Det innebär inte bara att olika tendenser kan strunta i majoritetsbeslut, utan att enskilda riksdagsledamöter, kommunalråd och andra politiker kan göra det.

Vänsterpartiet har mycket medvetet rört sig bort ifrån den idén de senaste åren. Vi vill att våra parlamentariker skall företräda partiet; arbeta tillsammans med partiet istället för att strunta i beslut som inte passar dem. Redan vid kongressen 2014 lades motioner som förespråkade att riksdagsledamöter får rösta som de behagar. De avslogs med en stor majoritet. Tendensfrihet skulle gå på tvärs mot precis samma princip.

Det andra starka skälet är ett annat problem vi lagt stort fokus kring de senaste två åren, det vi kallat för misstroendekultur. I alla partier finns gruppbildningar som riskerar att bli permanenta: kompisgäng, folk som varit på samma sida i en viss intern konflikt eller som har gemensam bakgrund. Jag tror alla varit med om hur det kan ta sig ganska destruktiva uttryck: en återkommande känsla av att vissa är med och andra inte, att en del pratat ihop sig innan ett möte och inte längre är öppna för diskussionen eller till och med att vissa beslut undergrävs och aldrig blir verkställda på riktigt.  Det gör det mycket svårare för oss att ta tillvara på dynamiken i åsiktsskillnader och låta dem driva partiets utveckling framåt.  När vi avgör politiska vägval i Vänsterpartiet vill vi att det ska grundas på bra diskussioner där det människor har ett starkt förtroende för varandra, oavsett att vi kan tycka olika i sak.

Vänsterpartiet behöver fortsätta utveckla tankarna kring hur vi når fler och stänger dörren för färre.  Själv tror jag tendensfrihet skulle betyda att vi drivs i en helt annan riktning: fler interna diskussioner och mer misstroende, snarare än att öppna oss utåt.