Ekot från 30-talets Europa kräver ett omtag kring rasism och antirasism


NeergaardDen tilltagande rasismen kräver att Vänsterpartiet uppdaterar sin analys av rasism och antirasism, menar Vänsterpartiets programkommission och föreslår två betydande förändringar av partiprogrammet inför den stundande partikongressen. Anders Neergaard, ledamot av programkommissionen, utvecklar resonemanget.

Programkommissionens arbete under de två senaste kongressperioderna har med ett undantag fokuserat på att utveckla avsnittet om strategiska huvudlinjer. Undantaget utgörs av ett nytt avsnitt kring rasism. Fokus har varit att utveckla Vänsterpartiets teoretiska analys av rasism och hur det kan bekämpas. Vår analys av rasism är på flera sätt inspirerade av vår marxistiska och feministiska analys, men även av postkoloniala analyser. Det handlar om strukturer och med både materiella och ideologiska effekter.

Det är huvudsakligen två betydande förändringar. Den första handlar begreppet rasifiering. Vi använder det för att tydliggöra hur strukturell, institutionell och vardagsrasism möjliggörs genom föreställningar om att ”ras” existerar. Vi skriver att ”Rasismen bygger på processer av rasifiering, det vill säga hur grupper av människor, många (men inte alla) invandrade eller barn till invandrade, åtskiljs genom biologiska och kulturella konstruktioner och praktiker, och görs till annorlunda, mindre värda och underordnade”.

Den andra stora förändringen är att vi identifierar två olika dimensioner av rasism – den exkluderande (utestängande) och den exploaterande (utsugande) rasismen. Att tydliggöra de olika formerna för rasism menar vi hjälper oss att utveckla vår antirasistiska politik.

Under lång tid var det huvudsakligen Sverigedemokraterna och andra rasistiska och fascistiska organisationer som drev en aktiv exkluderande rasism baserat på föreställningar kring ”ras”, men ofta uttryckt genom etnicitet, religion eller kultur. Grundtanken här är att de annorlunda, mindre värda, förstör Sverige och det svenska och skall därför inte släppas in och gärna slängas ut från Sverige. Den extrema varianten utgörs av terror, dödande, brandattentat mm, och går hand i hand med ett aggressivt och våldsförhärligande språkbruk – ”Kan ingen ställa sig på Öresundsbron med en kulspruta!” Det senaste året har tyvärr visat att den exkluderande rasismen kan bli politik bland högerpartier men även genomföras av en socialdemokratisk och miljöpartistisk regering. Här är det värt att notera att det mest nyliberala partiet i alliansen – Centerpartiet – faktiskt har stretat emot just den här formen av rasism. Vänsterpartiet har varit – och är – en ledande aktör i den antirasistiska kampen.

Parallellt med den exkluderande rasismen finns en exploaterande rasism. Fokus här är att särskilja ”de andra” med hjälp av rasifiering. Syftet är dock inte att exkludera dem utan snarare att skapa en bild av dem som mindre värda för att kunna exploatera. Kolonialism och imperialism är utmärkta exempel på den exploaterande rasismen (även om de stundtals även innehåller aspekter av exkludering). Men det är inte ”bara där borta” som den exploaterande rasismen finns. När de borgerliga partierna med stöd av miljöpartiet drev igenom arbetskraftsinvandringsreformen utformades den medvetet på ett sätt som gör att arbetsgivare (arbetsköpare) har goda möjligheter att få arbetskraft till reapris. När alla de borgerliga partierna tillsammans med regeringen drev igenom temporära uppehållstillstånd, att ta bort kravet på kollektivavtal för yrkesintroduktionsanställning och att bygga ut RUT-avdraget innebär det också en politik där nyanlända löper risk att överutnyttjas. Så här skrev en socialdemokratisk minister på DN-debatt redan 2004: ”Vi behöver en växande tjänstesektor. Inte minst tänker jag på dem som kommer hit som flyktingar och som kan baka bröd, sy, passa barn och städa. De ska kunna få utlopp för sitt kunnande och dessutom få betalt för det.” Den exploaterande rasismen samverkar med klassförtrycket. Genom förd politik och arbetsgivares agerande skapas en splittring bland lönearbetande, där rasifierade arbetare utsätts för diskriminering i en mängd olika former.

Vi står som parti inför stora utmaningar i en tid där nyliberalismens idéer fortfarande utgör rättesnöre även för en socialdemokratisk och miljöpartistisk regering, där feministisk politik är marginaliserad och där såväl exkluderande som exploaterande rasism växer sig starkare. Det spänner en internationell och europeisk dimension med ökande klyftor, men även ojämlikheter inom arbetslivet, bostadsmarknaden och välfärden i Sverige. Att arbeta i programkommittén med att utveckla partiprogrammet kommer inte att förändra denna verklighet. Men förhoppningsvis kan vårt partiprogram hjälpa oss att analysera och peka ut strukturella reformer, och sedan är det kamp, mera kamp tillsammans som gäller.