Dödshjälp; för vem och hur?


Karin Rågsjö, Vänsterpartiets hälsopolitiska talesperson, svarar på Bengt Sundells debattartikel om att utreda dödshjälp, som kongressen i helgen ska fatta beslut om partiet ska driva genom motionerna A33 och A34.

Jag har följt människor in i döden. På nära håll fick jag se den palliativa vårdens möjligheter att lindra; värk, ångest. Att inte dra ut på ett onödigt lidande. Idag kan man säga att passiv dödshjälp är tillåten då möjligheten t.ex. finns att avbryta livsuppehållande behandlingar. Inom den palliativa vården kan man också smärtlindra med så höga doser medicin att det ger en bra smärtlindring även om effekten blir att livet förkortas. Allt detta görs redan. Jag har sett det på mycket nära håll. I de fall där patienten själv inte kan ta besluten förs svåra samtal med anhöriga.

Jag menar att idag får dödssjuka personer hjälp att avsluta sina liv på ett värdigt liv genom palliativ vård.

Förutom personer som är dödssjuka, vilka skulle ingå i gruppen av de som skulle få aktiv dödshjälp? Det är en etisk fråga som är oerhört svår. Djupt deprimerade? Personer med svåra funktionshinder?

Vem ska hjälpa de som vill dö över gränsen? Hälso- och sjukvården vars uppgift är att lindra och bota? Privata kliniker? Så vad talar vi om för dödshjälp?

Om sjukvården skulle erbjuda detta skulle det väcka många etiska frågor och principer som måste vägas mot varandra.

Sveriges läkarförbund och det internationella läkarförbundet, World Medical Association, motsätter sig starkt alla former av dödshjälp. Den s.k. Oregonmodellen som beskrivs och som det föreslås att Vänsterpartiet ska verka för har fått en del kritik. I en nyligen publicerad rapport från SMER, Statens medicinsk-etiska råd, där tas det upp att tas att det t.ex. upp att assisterat döende kan misslyckas, i 3-5 procent av fallen i Oregon och Washington rapporteras komplikationer.

Vi vet redan att bedömningar om hur länge en person kan överleva med svåra sjukdomar varierar. Bedömningarna om patienternas återstående livslängd är inte heller alltid säkra. Det rapporteras om patienter i Oregon och Washington som varit i liv mer än sex månader efter att de begärt dödshjälp. Uppgifter pekar på att dessa patienter utgör mellan 3 och 10 procent av samtliga patienter som beviljas dödshjälp. Det har också framförts som argument att utbyggnaden av den palliativa vården skulle påverkas av att man tillåter dödshjälp. Enligt den statistik och forskning som SMER har granskat finns det ingen skillnad mellan länder och delstater som tillåter dödshjälp och andra jämförbara länder när det gäller tillgången till palliativ vård. Däremot visar studier att tillgång till palliativ vård minskar efterfrågan på dödshjälp. I en studie har man sett att en del patienter som fick palliativ vård efter att de gjort sin begäran ångrade sig och inte längre önskade dödshjälp. Läkare i Oregon vittnar också om att det är ett tungt ansvar och ett stort känslomässigt åtagande att medverka i assisterat döende. Det kan vara en lättnad när patienten avlider av andra skäl, men läkarna ångrar däremot sällan sin medverkan där hen arbetat med palliativa metoder.

Ingen svårt sjuk ska behöva lida in i döden. Sjukvården ska finnas där som en tröstande hand som genom palliativ vård ger ett värdigt slut.

Karin Rågsjö, partistyrelsen och vårdpolitisk talesperson