Det räcker inte att ha rätt


Ali_Esbati_2Till kongressen föreslår programkommissionen ett nytt stycke om strategiska huvudlinjer i partiprogrammet. För ett parti som vill förändra samhället räcker det inte att ha rätt, man måste också få rätt. Här beskriver Ali Esbati, sammankallande i Vänsterpartiets programkommission, några av de bakomliggande tankarna i förslaget.

Ett programarbete är en lång process med många inblandade. Det finns säkerligen gott om olika uppfattningar, också inom programkommissionen som lagt fram förslaget, om vad som särskilt ska lyftas fram. Här är i varje fall några synpunkter från min sida.

Till att börja med är det en poäng att ta upp det vi inte föreslår. Våra övergripande utgångspunkter lämnas i förslaget oförändrade. De är väl förankrade i partiet och de ger en gott fungerande samlad bild av vad vi är för sorts parti och hur vi med socialistiska och feministiska glasögon ser på världen i stora drag. Också det mesta av våra andra programmatiska ställningstaganden lämnas huvudsakligen oförändrade. Här och var har textstycken flyttats eller strukits, för att bättre återspegla det som vi särskilt har velat lyfta fram, nämligen partiprogrammets ”strategiska huvudlinjer”. Jag hoppas att detta också kan vara något som vi tillsammans kan se till att hålla oss till, så att processen blir koncentrerad

Skulle jag särskilt lyfta fram något med det förslag till uppryckning som föreläggs kongressen, är det en vilja att bidra till ett sätt att resonera och reflektera i partiet. ”Framgång i strategisk mening betyder konkreta förändringar som gör livet rikare och friare för fler, här och nu, samtidigt som grundläggande maktförhållanden synliggörs och angrips”, står det i förslaget. Det innebär en anmodan till att ständigt fundera över ”prioriteringar, angreppssätt, motståndare och bundsförvanter”. Kanske låter det som självklarheter och det vore utmärkt om det var det. Inte minst när det gäller att prioritera! För att säga det med en annan, lite sliten fras: det handlar om att inte bara ha rätt, utan också att få rätt.

Därför bör vi hitta och koncentrera oss på förändringar som kan ge upphov till nya möjligheter. Som i bästa fall skapar sin egen samhälleliga dynamik. Så har arbetarrörelsen fungerat när den har varit som bäst. Uppbyggnaden av sociala försäkringssystem med grund i inkomstbortfallsprincipen är ett viktigt exempel. Trygghet på individuell nivå kombineras med ett element av solidaritet på samhällelig nivå, mellan olika skikt av lönearbetare. Kollektivavtalens vikt i lönebildningen har inte bara gett en relativt sammanhållen lönestruktur, men också gett många fler en relation till facket. Subventionerade offentliga kultur- och fritidsmöjligheter har gett större individuell frihet och glädje, men också i någon grad utmanat klassamhällets gränser genom att människor helt enkelt möts under delvis andra logiker än de kommersiella.

Så kan vi också analysera den svenska högerns stora framgångar med att plocka isär viktiga framsteg. De som blivit utförsäkrade har givetvis drabbats mycket hårt. Men den samhälleliga effekten är långt bredare, genom att solidariteten angrips och idén om ”närande” kontra ”tärande” reflekteras materiellt genom politiken. RUT-avdragen är ingen jättepost i statsbudgeten, men de förmedlar en uppfattning om vilken konsumtion – vems konsumtion – som staten ska subventionera. En omfördelningspolitik som skapar sin egen dynamik och blir svårare att rulla tillbaka.

Att resonera utifrån nödvändigheten av att finna bundsförvanter och effektiva angreppssätt – snarare än i abstrakt mening ”korrekta” – har bäring på vårt arbete på olika nivåer och inom olika fält. När vi till exempel formulerar vår politik med insikten om att klimatförändringarna är vår tids ödesfråga, måste vi samtidigt ha insikten om att politiska lösningar på problemen alltid förhåller sig till sociala maktförhållanden. Det betyder att framgångsrik klimatpolitik måste gå hand i hand med – eller rättare sagt, vara – en framgångsrik politik för social förändring. ”Genom att visa hur vår socialistiska omställningspolitik också innebär förbättrade levnadsvillkor kan vi bidra till att skapa den folkligt förankrade rörelse för omställning och omfördelning som behövs för att nödvändiga förändringar ska bli verklighet”, som det står i förslaget. Att misslyckas med att skapa denna förankring riskerar i ordets genuina betydelse att vara ödesdigert.

En annan aspekt som är insprängt här och var i skrivningarna, och som jag hoppas kan bli mer vägledande för partiets arbete, är något till synes så enkelt som att vår politik ska kunna förknippas med framtidstro, trevnad och skoj! Kanske har vi ibland varit för dåliga med att lyfta fram det, inte bara när vi talar om kulturpolitik, utan också i diskussioner om allt från stadsplanering till arbetets innehåll. Jag tror hur som helst att det är av strategisk betydelse för ett vänsterparti i denna på många sätt bistra tid.

 

Ali Esbati
Sammankallande för programkommissionen