Därför har jag valt att reservera mig: Emelie Kinberg, ledamot av programkommissionen, svarar Anders Neergaard.


Ny bild av migEmelie Kinberg, ledamot av Vänsterpartiets programkommission, har valt att reservera sig mot de nya skrivningarna om rasism i partiprogrammet. I ett svar på Anders Neergaards artikel utvecklar hon varför.

Den politiska anpassningen till Sverigedemokraterna och den skrämmande utvecklingen runt om i Europa, parallellt med urholkningen av välfärden och allt större ekonomiska klyftor, gör den tilltagande rasismen till en brännande fråga. I flera år har vi vänt ryggen till när SD har manifesterat, samlats till stora antirasistiska demonstrationer och organiserat oss för att solidariskt stötta de som flyr från krig. Ändå har politiken vridits åt det bruna hållet och SD är i SIFO:s senaste mätning det största partiet bland LO-anslutna. Det finns mycket att hämta i teorier om rasism, men frågan är vad vi ska prioritera i vårt partiprogram och vad som strategiskt sett leder oss framåt.

Jag har reserverat mig mot de nya skrivningarna om rasism i partiprogrammet. Det finns flera anledningar bakom beslutet, men främst handlar det om hur texten kopplar an till vår antirasistiska strategi och den materiella grunden för vår politik. Därför vill jag börja med att diskutera begreppet rasifiering. Det definieras i det nya textförslaget som processer varigenom grupper av människor ”åtskiljs genom biologiska och kulturella konstruktioner och praktiker, och görs till annorlunda, mindre värda och underordnade”. Självklart finns det fördomar och värderingar som kopplas till olika grupper i samhället, beroende på ekonomiska förutsättningar och ställning på arbetsmarknaden. Samma sak gäller för klass och kön. Det som gör jämförelsen aktuell är att föreställningar kring dessa kategorier inte heller tas upp i partiprogrammet. Genussystemet som Yvonne Hirdman introducerade i Sverige och som beskriver de kulturella konstruktionerna kring kön definieras inte i partiprogrammet. Inte heller de fördomar som kopplas till klass, som har beskrivits av bland andra Owen Jones i ”Chavs: The Demonization of the Working Class”. Likaså finns det inte texter i partiprogrammet som är inspirerade av Bourdieus teorier om hur klass kopplas ihop med kulturella symboler.

Varför har Vänsterpartiet hittills inte valt att använda sig av dessa teorier i partiprogrammet? Jag tänker att det som partiprogrammet är till för är att försöka förstå de bakomliggande mekanismerna, vad det är som ligger till grund för exploatering och förtryck, inte hur det tar sig uttryck i värderingar och fördomar. Dessa yttringar är konkreta och verkliga, en klar fördel skulle kunna vara att människor kan identifiera sig med begreppen, men det gör inte att vi kommer närmare en förändring. Att dessa teorier inte tas med handlar inte om att de skulle vara ointressanta, utan om att de är svåra att använda i den politiska kampen där vi hela tiden strävar efter det konkreta, det materiella. Jag menar att samma sak gäller för begreppet rasifiering. Jag tänker på Kajsa Ekis Ekmans artikel i ETC om rasismens sexuella dimension där hon jämför mäns syn på thailändska kvinnor och de kvinnor som flyr till Sverige idag. Hon avslutar texten med att skriva ”Men vad som kan göras åt detta? Jag har inte en aning”. Det är den tanken jag får när begrepp som värderingar, kultur och konstruktioner kommer upp. Visst är det intressant, men vad ska vi göra åt det?

På samma sätt tänker jag, när jag läser om den exploaterande rasismen. Anders Neergaard skriver: ”Grundtanken här är att de annorlunda, mindre värda, förstör Sverige och det svenska och skall därför inte släppas in och gärna slängas ut från Sverige”. Frågan som är aktuell för vårt partiprogram är på vilket sätt dessa idéer och åsikter uppkommer. Jag menar att grunden finns i det kapitalistiska (koloniala, imperialistiska) och patriarkala samhällsstrukturerna. Rent konkret beror det exempelvis på att den offentliga sektorn har bantats ner till konstant underbemanning genom skattesänkningar och New Public Management, urholkade socialförsäkringarna och a-kassa, bostadsbrist och försämrade arbetsvillkor. Kanske beror det främst på att känslan av att kunna förändra har minskat allteftersom politiken har samlats mot mitten och fackföreningarna blivit allt mer toppstyrda. När alla dessa delar samverkar, samtidigt som fokuset i den politiska debatten flyttas från att handla om ekonomi och makt till att handla om kultur, etnicitet och värderingsfrågor, så utgör det grogrund för dessa tankegångar. Vi som antirasistiskt parti måste fortsätta argumentera emot dessa idéer, men som Mattias Gardell sa i somras under Vänsterdagarna: ”Det går inte att utbilda bort rasism”.

Där kommer vi in på den springande punkten: vart ska vår analys leda oss? Det jag trycker på i min reservation är behovet av en antirasism som visar på intressekonflikter och som binder människor samman. Vi måste fråga oss hur vi kan få med oss killen som bor i samma trappuppgång och röstar på SD eller kollegan som inte säger sig bry sig om politik men tycker att det är bra idé med ID-kontroller. Det kräver en politik som arbetarklassen, både bland ”nya” och ”gamla” svenskar, kan ställa sig bakom och där det finns en tydlig motståndare.

Ett belysande exempel på en sådan avvägning, är aktivismen som uppstod efter att en busschaufför blivit trakasserad av biljettkontrollanter i Göteborg förra året. Två grupper med olika strategier framkom, en som förde en kamp mot rasism och en annan som förde en kamp mot Västtrafik och som utgick från parollen att ett angrepp på en busschaufför är ett angrepp mot alla. Jag tror på den senare strategin, eftersom den hade ett konkret politiskt subjekt, en konkret motståndare och visade på hur klasskampen kan fungera antirasistiskt. Vår roll som arbetarparti gör att vi behöver göra liknande prioriteringar och strategiska avvägningar.

Med det sagt vill jag påpeka att det finns många anledningar att fortsätta att samlas och demonstrera mot rasism, framför allt för att det får folk att organisera sig. Likaså måste vi fortsätta att motverka diskriminering och annan form av strukturell rasism, vilket beskrivs i den nuvarande programtexten. Tonvikten på att bli ett starkare socialistiskt och feministiskt alternativ framkommer i den föreslagna texten om antirasistisk strategi, men den behöver ha tydligare koppling till teoridelarna. Om vi röstar igenom det nya textförslaget om rasism, befarar jag att vi kommer längre bort ifrån den materiella analys, som vi så akut behöver i dessa tider.