Bredda debatten om klimatfrågan


lh-juli-2010_21Lars Henriksson från Socialistiska Partiet tycker att det är bra att klimatfrågan – genom det ekologiskt- ekonomiska punktprogrammet – kommer att utgöra en central del av debatten på Vänsterpartiets kongress, men anser att innehållet bör diskuteras av fler än Vänsterpartiets medlemmar. Henriksson ser, vad han menar är, betydande brister i partistyrelsens förslag.

Klimatfrågan är central på Vänsterpartiets kongress. Det är viktigt och klokt; klyftan mellan vad som behöver göras och världens nuvarande kurs, är lika avgrundsdjup som politiskt förlamande och det som kommer att diskuteras på V-kongressen angår en bred vänster, inte bara de som idag är medlemmar och vi i Socialistiska Partiet vill gärna delta i debatten.

En omställning innebär en direkt konfrontation med kapitalet, både i princip – genom att utmana kapitalismens grundläggande drivkraft, vinstjakten – och i praktik: 18 av de 30 största bolagen i världen är energiföretag, biltillverkare och andra fossilsamhällets stöttepelare. Bara i krisens fria fall har utsläppen minskat i global skala och en kapitalism utan tillväxt är ingen grön kapitalism, det är på sikt en död kapitalism.

Utmaningen för en bred vänster är att hitta broar mellan det som förefaller möjligt och denna monumentala uppgift. Tyvärr lyckas varken partistyrelsens förslag eller det ekologiskt-ekonomiska punktprogrammet att lösa dilemmat. Istället blir det en klassisk tudelning av programmet: först en storstilad systemkritisk inledning och därefter, för vardagsbruk, mängder av detaljförslag, från regler för biobränsle till statligt subventionerade cykelparkeringar. Och sällan mötas de två…

Rapporten är på många sätt bra för att visa att en omställning är förnuftig och praktiskt möjlig. Men mot de mäktiga intressen som står emot en omställning, väger förnuftet lätt. Minns bara vad som hände när Syrizaregeringen försökte peta på små delar av det europeiska finanssystemet. En politik som slår mot kapitalismens kärna skulle mötas av ett mångdubbelt mer brutalt och ursinnigt motstånd. Slutsatsen är varken att ge upp eller att vänta på revolutionen för att i en obestämd framtid ta i tu med klimatfrågan.

Däremot pekar det på det akuta behovet av att bygga en bred folkrörelse som är stark nog att utmana och möta kapitalets makt på alla samhällets områden.

Att världens regeringar lyckas ha tjugoen COP-möten medan utsläppen ökat med 50 % , beror på att de hellre blundar för katastrofen än konfronterar kapitalet. Men också på att de kommer undan med det, att de inte får betala något politiskt pris. Huvudorsaken till detta är avsaknaden av en tillräckligt stark och välförankrad folklig klimatrörelse – utan en sådan kommer alla kloka förslag från forskare, miljöaktiva eller politiska partier att bli döda ord. Varje klimatpolitiskt förslag behöver därför motiveras med vilka rörelser och mobiliseringar som kan organiseras runt det och varje initiativ sättas i samband med vilka allianser som kan slutas. Och inte minst, bör frågan ställas hur förslagen passar in i en strategi, som kan leda från dagens uppgivenhet till en gemensam utmaning av makten.

Detta är kongressmaterialets verkliga akilleshäl. Bland de 79 rapportsidorna och 135 programpunkterna nämns behovet av en klimatrörelse på sammanlagt tre ställen. En hastig nick i förbigående, ett obligatoriskt Ave Maria, innan de återgår till den ”riktiga politiken”, den som bedrivs i parlamentariska församlingar. Kontrasten mellan en uppsjö av kloka och genomarbetade förslag till omställning och det förströdda intresset för folkrörelsebygge är slående.

Som en följd får arbetsplatserna heller inget utrymme. På arbetsplatserna finns de stora koncentrationerna av löntagare; där finns den dagliga motsättningen mellan arbete och kapital, grunden för den motmakt som krävs. Men en sådan växer inte fram av sig själv, ofta tvärtom utnyttjas hot mot jobben av kapitalet för att få de anställda på sin sida mot miljökrav och många fackliga ledningar knäfaller inför ”konkurrenskraften”.

Ett rödgrönt perspektiv som kopplar samman omedelbara och gemensamma krav på trygga jobb med en omställning av produktionen skulle kunna göra varje arbetsplats till ett slagfält mot den globala uppvärmningen. Sådana krav kan/bör drivas underifrån och är inte något som välmenande politiker ordnar till. Det reser naturligt frågan om makten över produktionen – ett exempel på hur det går att knyta samman konkreta dagskrav med nödvändiga systemförändringar. Inget sådant diskuteras i rapporten, talande nog nämns orden ”arbetsplats” och ”fackförening” en gång vardera medan ”stat” och ”kommun” tillsammans förekommer över hundra gånger i texten.

Att utveckla en politik och ett arbetssätt som befrämjar en bred, oberoende klimatrörelse med starka rötter i arbetarklassen är grunden i en rödgrön klimatpolitik. Det är min förhoppning är att denna diskussion kan bidra till detta.