100 år av systerskap: Kära systrar


Ida Gabrielsson, ordförande i Kvinnonätverket har skrivit förordet till den jubileumsbok Ett kollektiv av röster – 100 år av systerskap som ges ut tillsammans med Leopard Förlag inför hundraårsjubiléet av Vänsterpartiet. Den 13 maj 1917 bildades Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti som föregångare till det som så småningom skulle bli Vänsterpartiet. Vårt parti har en lång och komplex historia att reflektera över och det kommer vi att göra i olika former under året. Jubileumsboken är en ansats till att genom ett kollektiv av röster berätta en gemensam historia om en kvinnokamp som i vår organisation funnits och utvecklats. Här publicerar vi förordet till antologin i dess helhet: 

Att det franska namnet ”feminism” härvidlag så föga passar, att varken suffragetväsen eller kravet på fri kärlek här kunnat vinna någon egentlig terräng, beror nog på, att vår kvinnosak i grunden varit svensk, om man med svensk menar försynt, värdig, behärskad.

Så skriver Lydia Wahlström om feminismen, citerad i Annika Cullbergs text i den här boken.

Kära systrar, jag vill skriva det här förordet i första hand till er. Till dig som under den första vågen feminism kämpade för rösträtten mot krig och hungersnöd. Till dig som under den andra drog upp en rullgardin som under historien skymt bärande delar av kvinnoförtrycket och gjorde det personliga politiskt. Till dig som under 90-talet höll kurser i feministiskt självförsvar och tog dig rätten att slå tillbaka under den tredje vågens feminism. Men också till dig som funnits kvar mellan de stora vågorna, skrivit protokollen, ordnat insamlingarna, ifrågasatt strukturerna och hela tiden hållit saken flytande. Till oss som finns här just nu, vi som står pall mot näthat och sexism. Tillsammans har vi byggt Vänsterpartiet och så också Sveriges feministiska utveckling. Andra kvinnor tog kampen tidigare och skapade det utrymme som vi har att förfoga över idag. Vi tog vid, fortsatte att flytta gränser, tryckte på och sprängde murar. Den här boken är ett försök att dokumentera och återge en liten del av allt detta. Ett försök att skriva vår egen historia. Många kvinnors handlande kommer fortfarande vara okänt Allt för många kommer att vara glömda och inte finnas med, fast än de borde. Men samtidigt är resultatet av vår kollektiva gärning en högst påtaglig del av det Vänsterparti vi är idag, 100 år efter att vi bildades. Det går inte att glömma eller gömma undan. Det är grundat i oss.

Till en början var inte det huvudsakliga syftet att skriva en bok med särskilt fokus på feministiska frågor. Vi ville helt enkelt skildra Vänsterpartiets kvinnohistoria, det kvinnor gjort, oavsett politisk fråga. Men feminismen har för många kvinnor utgjort en stor del av arbetet och därför färgas boken av detta. Samtidigt som jag skriver pågår det runt om i distrikten ett internfeministiskt arbete som syftar till att alla medlemmar ska vara med på lika villkor och utveckla partiets politik och organisation.

Vi har tagit stora kliv. Det finns en trygghet i den insikten. Vi är människor och präglas av det samhälle vi lever i. Vi blir aldrig en isolerad ö där strukturer och underordning inte längre påverkar oss. Den rörelse som tror sig kunna skriva sig fri från rådande maktordning gör sig själv en otjänst. Vänsterpartiet är ett modigt parti som erkänner detta. Endast genom att synliggöra kan vi frigöra oss från oken. Kvinnors organisering uppfattas fortfarande till viss del som något nödvändigt ont, en sidovagn. Motstånd kan bedrivas på många sätt. Högljutt och aggressivt men också genom ointresse. Samtidigt ska vi lyfta fram våra framgångar. Vi har som första parti valt en majoritet kvinnor i kommuner, landsting/regioner och riksdag.  Detta är ett gott resultat som uppnåtts tack vare medvetna beslut och idogt arbete.

Svårigheten är dock inte främst att uppnå resultat utan att bibehålla dessa. Det är ett aldrig avslutat arbete som ständigt måste vara närvarande. Den här boken är en del i en omfattande process. Vi har skrivit den tillsammans, forskare, journalister, partiföreningsaktiva och riksdagsledamöter. Kvinnorna är stommen i arbetet, men även män har bidragit med texter. Det finns ett värde i att män är med och skriver kvinnornas historia, vår gemensamma historia. Vissa texter är helt nyskrivna, andra är återpublicerade. Vi ville att processen skulle vara lika viktig som resultatet. Att få sätta ord på sina egna upplevelser, skriva sin egen historia, se sig själv genom andras ögon och i historiska skeenden. Genom kvinnor som skriver och kvinnor som blir beskrivna vill vi skildra det vardagliga jämte det spektakulära. Har vi då gjort det ”värdigt, försynt och behärskat”? Antagligen inte. Det är en antologi, inte en enhetlig text, och definitivt inte en politiskt antagen sådan. Därför kommer det att spreta och skilja sig i uppfattningar och åsikter. Texterna är formulerade av främst ideella men också professionella skribenter.

Det fanns länge motstånd inom partiet mot att erkänna kvinnoförtrycket som eget. Även om kvinnofrågor ofta funnits med på agendan så definierades ramarna för kvinnors organisering av män. Likhetsidealet som präglade partiet till en början utgick från mannen som norm. Den kvinnliga särarten framträdde senare som politisk idé, och innebar även den att makten blev kvar hos männen. Det feministiska projektet framöver kommer att få bära mycket men kommer inte kunna ha svar på allt. Även i vår tid verkar det som att feminismen inte tillåts vara tillräcklig i sig själv. Sin egen rätt.

Huvudfokus här har varit systerskapet och det är förstås ingenting som uppstår av sig själv. Ibland kan det vara så när ögonen möts över mötesbordet i samförstånd. Men för att systerskapet ska bli något mer än enstaka gemensamma, förvisso viktiga, händelser behöver vi vara många olika typer av kvinnor som möts. Vi kan se att vi blivit bättre, men det finns fortfarande utmaningar, exempelvis att bättre organisera rasifierade kvinnor, hbtq-personer och inte minst kvinnor med LO-bakgrund. Som Stefan Lindborg återger det i en av sina texter:

De flesta arbetarhustrur har ingen anledning att fråga sig: Har jag rätt till förvärvsarbete? Men de frågar: Var skall jag få arbete så att min familj och jag själv inte svälter ihjäl eller tvingas gå till fattigvården.

Min egen klassbakgrund kommer alltid att följa mig i min organisering. Att vara uppväxt i en bruksort sitter ristat i mig, omöjligt att skilja mig ifrån. Förhoppningen är att vi kvinnor med LO-bakgrund, från bruksort och landsort, ska hitta gemensamma och övergripande intressen med kvinnor i storstädernas förorter. Projektet ska inkludera en radikal medelklass och de som tagit ställning för vänsterns värderingar. Systerskapet är inte starkare än vad vi gör det till. Visst kan det vara svårt att orka hålla ihop när det ibland känns som att man får kämpa bara för att kunna hålla näsan över vattenytan. Men då är det så viktigt att försöka se att i det långa loppet, om vi ska orka 100 år till, är det på varandras axlar vi måste stå.

En fråga som återkommer i flera av bokens texter är hur de orkat. En annan återkommande upplevelse är skammen och det dåliga samvetet, för partiet, barnen och för att inte räcka till. Det är tufft att vara politiskt aktiv kvinna också idag. Du hatas och hotas, du försöker leva upp till ideal som är omöjliga att nå. Ditt utseende står i fokus. Du är för ful, för gammal eller för snygg. Du tackar ja till alla förfrågningar, gör briljanta debatter, skriver dina egna tal och ändå får du inte ikonstatus. Du blir inte kung, för du är inte han. Vi måste synliggöra det tillsammans. Den här boken är ett försök till det. En ansats till att genom ett kollektiv av röster berätta en gemensam historia om en kvinnokamp som i vår organisation funnits och utvecklats.

Någon kanske undrar varför vi ska sammanställa och trycka all denna klagan? Men jag tror att det ligger en styrka i bekännelsen, en kollektiv bekännelse. Kvinnoskildringar har ofta avfärdats som tramsigt, onödigt eller hysteriskt utlämnande. Men styrkan ligger i bekräftelsen. Att få veta att det jag upplevt finns och existerar. Jag är inte ensam. Att få älta tillsammans är stärkande, även då det inte görs försynt, värdigt och behärskat.

Könsförtrycket är en speciell typ av förtryck. Det är inte kamp emot direktören, utan den pågår vid frukostbordet, mellan vänner och mellan medlemmar i en partiföreningar. Att se sig själv i andra måste gälla även i tv-soffan och på partimötet.

I vår samtid vill ingen vara ett offer och på så vis hålls frigörelsen tillbaka tror jag. Visst behövs de som går före, men ikoner är inga hållbara förebilder. Jag tror att det är centralt att släppa lite på garden, för att kunna knyta näven när det behövs. Det är minst lika viktigt för identifikationens skull att få höra hur Kata Dahlström svimmade av nervositet på podiet som när hon höll lysande tal för folket. Vi är offer för ett förtryck och just genom att konstatera det kan vi också göra någonting åt det. En viktig politisk poäng försvinner om vi inte kan se styrkan i svagheten. Vi ska inte underskatta potentialen i att blotta sig, enbart då kan vi också börja dela oket som förtrycket innebär. Tack mina allra käraste systrar. Vi har varit med hela vägen, under första, andra och tredje vågens feminism. I med- och motgång. Så kommer det att fortsätta se ut även i framtiden.

Vi har en bit kvar tills den ordningen som delar upp oss utifrån kön är borta.

Det är vår tid nu. ”Vi vänstersocialistiska kvinnor går inte fram emot männen utan jämsides med dem”, som det går att läsa i Evy Gunnarssons text. Nu, nästan hundra år senare, kan vi, tack vare de som gick före oss, värdigt, försynt och behärskat drista oss till att ibland gå före.

Ida Gabrielsson, ordförande i Kvinnonätverket