Välkommen till galleri V


themptander-klar

Vänsterpartiets partiförening Birka-Vasa har en egen partilokal. Den ligger ganska nära Odenplan och inköptes på den tiden det var möjligt att köpa en lokal i Stockholms innerstad. Som så många andra partilokaler hade den med tiden chanserat. I hörnen samlades papper, böcker och allmän bråte.

– När jag första gången klev in i lokalen för sex år sedan, var det som att komma in i det förgångna, minns Marion Sundqvist, numera kulturansvarig i föreningen. Inget verkade ha hänt de senaste 50 åren.
Där hölls partiets möten, och det var ungefär samma personer som dök upp varje gång.

Men så en dag bestämde sig styrelsen för att det krävdes en uppfräschning. De städade och kastade och röjde. De målade det stora rummet mot gatan alldeles vitt.
– Plötsligt hade vi fått ett galleri, berättar Marion. Det måste användas till något! Sagt och gjort; i närheten fanns Christer Themptander, legendarisk affischmakare åt vänstern sedan 60-talet. Snart var utställningen ett faktum och portarna och Galleri V öppnades mot omvärlden.

Ut mot gatan rullades en återvunnen röd matta. De fick lokaltidningen Mitt-i att göra ett stort reportage med Christer. Första dagen kom cirka 150 personer. Det var medlemmar som inte besökt lokalen på 20 år, det var nya medlemmar, det var grannar och det var folk som bara hörde sorlet och tittade in, berättar hon.Sammanlagt hölls fyra öppna visningar. Det var helt enkelt ett lyckosamt sätt att bredda verksamheten. Det ska bli spännande att se vad Birka-Vasa hittar på i framtiden.

Själva utställningen bestod av affischer från de tidiga 60-talet, fram till nutida projekt och jag frågar Christer Themptander vad han vill med sin konst.
– Det är väl att vara med i ett slags samtal om vad som händer i samhället. Med tanke på hur mycket reklam och propaganda som görs visuellt för att det ska drabba oss, så tycker jag att det visuella är jätteviktigt. Där vill jag vara en slags motröst.

– Det är ofta en fråga jag ställer i mina bilder, det är ett stort frågetecken och så vill jag att de som tittar på mina bilder ska förvandla det till ett utropstecken.
– Men jag vill inte trycka in nå’n sanning och det är därför jag använder så mycket humor, för med humor kan man driva en fråga mycket, mycket längre än om man är så där gravallvarlig. Det räcker med att andra är det, säger han och skrattar.

kungen

– Bildspråket är lite mångtydigt också. Att man kan tolka bilder på så många sätt tyckte jag var jobbigt i början, nu tycker jag snarare att det är en styrka. Den som tittar på bilden kan få in mer av sina egna erfarenheter och då kan man vända sig till flera också. Det blir inte bara propaganda, som folk skulle säga om en mer endimensionell bild, den kan väcka fler frågor och fler svar också.

– Jag har ju hållit på sedan slutet av 60-talet och haft med mig en slags grundhumor som fortfarande spelar roll. Jag tror den gjort att många har tagit till sig mitt budskap. Bilderna har aldrig kunnat stängas in i en viss fålla.

Christer Themptander började i det lilla med sina collage, och så småningom tyckte folk att han borde gå ut bredare med sina bilder och självförtroendet växte.
– Så jag kontaktade olika vänstertidningar. Satirtidningen Puss kom senare, när jag kände att jag hittat mig själv och ett gäng som jag passade in i. Då på 60-70-talet hade vänstern också många bokcaféer och där kunde jag sälja vykort, affischer.

– Jag har också gjort en hel del formgivning. Det var en radikal tidsålder, då även de stora bokförlagen gav ut radikala böcker och jag fick göra många bokomslag. Även stora tidningarna som DN och Aftonbladet var betydligt tuffare vad gäller bilder. Nu för tiden vågar de vara ganska radikala när det gäller text, men man är inte lika fräck när det gäller bilder, tycker han.

Du har också gjort en hel del till partiet?
– Ja, det har jag gjort sen 70-talet. Ganska flitigt till Ny dag och även flera valaffischer. Det var en tid då partiet tyckte att det var viktigt och en styrka att vara lite avvikande i bildsynen. Då var kulturarbetare mycket mer involverade i valkampanjer. Bland annat fanns en teaterbåt som åkte runt kusterna, med utställningar, teaterföreställningar och annat.
– Valaffischerna blev omtalade, man tyckte att Vänsterpartiet utmärkte sig för att partiet vågade ha en unik röst.

Christer Themptanders uppfattning är att partiet senare inte varit lika intresserade av sina kulturarbetare.
Men många är rädda för att ställa upp idag, invänder jag.
Themptander tycker att Vänsterpartiet ändå borde försöka mer. Han tror att det finns många kulturarbetare som vill stödja partiet mer aktivt.

Skalpell och urklipp
Christer Temptander började med att skära ut bilder ur tidningar med skalpell, för att skapa sina collage. Det var krångligt av flera skäl. Efter det dök reprokameran upp, som var så stor att man kunde gå in i bakstycket. Senare kom kopiatorerna.
– Nu har de nästan blivit för bra, säger Christer. Nu kan man inte längre åstadkomma misspass eller byta ut varje färgpatron för sig.

Förr kände han sig som en ödla från forntiden, men idag tycker han att det finns en styrka både i den gamla och den nya tekniken. Han arbetar fortfarande med sina kopiatorer och har inte gått över till dator.

Jag säger att jag tycker det typiska för hans konst är det grafiska, att man ser raster och korn, ofta väldigt tydligt.
–  Jag gillar att det är lite rasslande, säger han. Och att det är nästan flyktigt. Lägger man ett raster på någonting, så känns det nästan som om bilden kan komma att upplösas ännu mer. Det blir en dramatik i mönstret också som man kan använda sig av.

Hade inga förebilder
Själv hade han ingen aning om att han tillhörde en tradition. Det var först när han upptäckte tysken, anti-nazisten och konstnären John Heartfield som han insåg det.
– Han hade väl upptäckt samma sak som jag, att man kan ta fragment ur verkligheten och vara sin egen scenograf. Jag började gå tillbaka till tyska och ryska konstnärer och lät mig inspireras.
Där kom Majakovskij in i bilden. En renässansmänniska, grafiker, dramatiker, en poet som var fräck och upprorisk.

Idag ser Christer inte så mycket av det fräcka och upproriska i svensk bildkonst. Serier bygger mer på texter än på bilder, tycker han. Många bilder är också lika. Det är kanske ett fenomen idag, att man ska ha en egen stil som ska märkas tydligt?
– Fast många tycker att de känner igen mig också i allt jag gör, säger han och skrattar.

Återvinner prylar
Sommartid vistas Christer på landet i Dalarna, där han gör tredimensionella objekt av allt möjligt som folk slänger, det är också en samtidskommentar fast i mer poetisk form. Det kan vara suddigummin, lampor eller krattor. Nu ringer grannarna innan de slänger nåt.
– Du, jag ska till sopen idag, men jag kan komma förbi dig först ifall du vill ha nåt!

Det hela blir små skulpturer eller så plåtar han av dem som passar bättre på bild. Det blir märkliga tingestar, en Jesus korsfäst på utslitna tandborstar, pepparkaksgrisformar som kopulerar, en balettdansös som dansar på eggen av ett rakblad.
Annars jobbar han mer och mer med egna böcker, både mer politiska, men också barnböcker, böcker om kärlek, om hundar och även en begravningsbok. Fantasin flödar vidare.

Text & foto: Losita Garcia

Läs mer och beställ på: www.themptander.just.nu

Bildtext, bilden överst: Christer Themptander pekar på den bild som blivit mest spidd utomlands. Amerikas ursprungsbefolkning ”fängslad” i USA:s flagga.
När han en tid arbetade i USA och Kanada, fick han plötsligt se sin affisch på TV-nyheterna. Det var den radikala indianrörelsen AIM, som bar den som plakat i en protestdemonstration vid Wounded Knee. – Det kändes stort att se indianerna demonstrera och bära på min bild, säger Themptander.

 

 

Skriv en kommentar