Val vinns på arbetsplatserna


I den fackliga rörelsen utövar vi en viktig praktisk feministisk kamp. Det känns extra mycket när kamraterna berättar stolt att de lyckats med förhandlingen på jobbet, att de tagit skadestånd, tvingat ut arbetsgivarens representanter på utbildning i lag och avtal, nått målen, krävt sin rätt, organiserat flera i kampen och stått upp för vad som är rätt och rättvist. Det känns när vi förhandlar fram fasta jobb till tjejer som behandlats som slit-och-slängvaror under flera år. När vi ser till så att arbetstidsscheman läggs om för att passa föräldrar, när vi tar strid mot sexism och sexuella trakasserier, sätter kvinnor i bolagsstyrelser, tvingar fram jämställdhetsplaner, utmanar makten och tar en del av den tillbaka, bit för bit. 

Men en känsla finns där samtidigt, hela tiden, i alla fall. Det känns ofta som att vår kamp för jämställda arbetsplatser bara ger små effekter. Som om varje steg framåt, varje förhandling, och varje seger är en droppe i havet eller en stjärna i rymden. Som att varje steg framåt är ett av en miljon. Det känns motigt.

Men vi stretar vidare. Värvar, organiserar och driver på. Sätter verktyg i händerna på rasifierade att kräva sin rätt, ingjuter kunskapsmakt i kvinnor att kräva sin. Vår kamp är feminism i praktiken. Vår kamp är för alla. Yngre, äldre, kvinnor, män, barn och ungdomar. Vi kämpar mot strukturer, mot diskriminering och kränkande särbehandling. Vi slåss mot makten och kräver vår del av den. Vi driver på för att minska klyftorna i samhället. Jämställdhet är målet. Facklig kamp är medlet. Och vi har utfört stordåd genom tiderna.

Jag är så stolt över att vara en del i vår fina rörelse. Vi inrymmer alla möjliga olika typer av människor och v är tusentals och tusentals åter. Men vi hade kunnat vara fler.

Det gnager i mig – hur mycket mer vi hade kunnat åstadkomma på vägen mot jämställdhet om fler hade orkat. Och så vänder jag mig till arbetarrörelsen och alla som känner sig hemma där. Till min egen partiorganisation. Till den feministiska rörelsen. Och jag hittar massor av kamp och massor av kampvilja. Men alldeles för liten av den på arbetsplatserna.

Från LO-kollektivet kan Feministiskt initiativ antagligen vänta sig en försvinnande liten andel röster i valet. Det är inte underligt, med tanke på att partiet i hög grad är ett tjänstemannaparti, befriat från facklig förankring och med dåliga idéer om arbetsmarknaden. Låt oss vara och göra annorlunda. Politiken har vi redan.

Val vinns på arbetsplatserna brukar det sägas. Det är sant. Och samhällsförändringar börjar ofta på arbetsplatserna. Antirasismen och feminismen skulle kunna vara enorma folkrörelser om arbetsplatserna vanns. Kampen måste utgå från arbetsplatserna. Jag vet att jag tjatar om det. Men det behöver påminnas om.

Jag dömer inte ut någon slags kamp. Tvärtom. Men om vi menar allvar med feministisk kamp och vill göra den feministiska rörelsen ännu större och ännu mer effektiv för att slutgiltigt nå målet om jämställdhet – ja då är det upp till bevis på arbetsplatserna nu. Att organisera och engagera sig fackligt är varken svårt eller omständigt. Det är ett steg som måste tas och något som alla feminister borde se som självklart.

Utan facklig kamp, inga rättvisa arbetsplatser. Utan rättvisa arbetsplatser, ingen reell jämställdhet. Så enkelt är det. Kavla upp ärmarna och sätt igång.

Feminism. Och jävligt mycket facklig kamp, tack.

Jenny Bengtsson, ordförande i Hotell & Restaurangfacket / Stockholm-Gotland