Tillsammansskapet i Knivsta


Sofia och Lisa

Det är Kanelbullens dag när bussen saktar in i Knivsta en solig höstsöndag. Jag ska besöka Tillsammans för Knivsta, ett av många nya nätverk, och kanske början på en ny folkrörelse.

Medlemmar i nätverket har redan varit ute på förmiddagen och delat ut flygblad och kanelbullar på torget. Det är ett aktivt nätverk som funnits drygt ett år, och en till två gånger i veckan syns de på ett eller annat sätt i Knivsta. På söndagar träffas de för att prata, fika och hjälpa till med läxor – eller annat. Även infödda svenskar kan behöva hjälp med körkortsteori eller en besvärlig hyresvärd.

 

Stor bostadsbrist engagerar

Den lilla lokalen ligger vägg i vägg med moskén, vi sitter runt ett längre bord och det är läxhjälp på gång. Då och då avbryts aktiviterna av att fler kommer in eller av att någon berättar något. Eftersom jag deltar som journalist, blir det extra mycket fokus på bostadsfrågan. De vill alla berätta om hur svårt det är att få bostad i Knivsta.

Shire Mohamed har nio barn, han bor med sin stora familj i en trea och har gjort så i fem år.

– Det verkar omöjligt att få något större, säger han.

Teresa Huotari berättar att hon inte kunde få någon hyresrätt och inte hade råd med bostadsrätt. Nu har hon till slut ändå måst köpa en, med hjälp från mamma.

Farah Omer Said flyttade till Knivsta för att han fick jobb här. Nu bor han i en husvagn som det regnar in i. Och nu är det snart vinter. Ibland har han fått bo hos Shire Mohameds familj som ju redan är otroligt trångbodda.

Barre Abdikhadir som läser till undersköterska har en tvåa, som kostar 9  000 kr i månaden. Det är för dyrt, men han hittar ingen att byta med.

I Knivsta är det bostadsfrågan som är hetast. Det finns nästan inga alls, varken för infödda eller flyktingar. Det är ett i högsta grad gemensamt problem som Tillsammans för Knivsta försöker lyfta. Det måste byggas fler, billiga hyresrätter. Sedan har de också haft manisfestationer som handlar om att flyktingar ska vara välkomna ”på riktigt”. Nätverket är emot Dublinförordningen. Och emot rasism. För den finns, även om en del Knivstabor var tveksamma till att den fanns just i Knivsta.

 

Knivstabor hjälper varann

Men folket i den lilla lokalen pratar inte bara om allvarliga saker. Snarare tvärtom, det råder en varm och trivsam stämning. Idag är det två som pluggar till undersköterskor i lokalen. Ibland får de hjälp av färdiga undersköterskor. Den här dagen sitter vi flera och funderar på olika symtom för diabetes eller hur plack uppstår i en blodåder.

En annan ska skriva en uppsats om orangutanger, Ayaan som går andra året på naturvetenskaplig linje håller på med att sammanställa en analys om träning. Det verkar vara synnerligen lärorikt att vara läxhjälp. Och roligt. Då och då avbryts det hela av skratt och helt andra historier.

Petra Jansson berättar om sitt snustest. Hon hade aldrig provat, nu har hon till och med sovit med en prilla under läppen.

– Men det enda jag gillade var själva snusdosan, säger hon.

Plötsligt öppnas dörren och en blyg tonåring tittar in. Det är Sofia, en ensamkommande flykting som varit i Sverige i åtta månader. Lisa Bengtsson kramar om henne och jag ser ett ljus tändas i bådas ögon, det är tydligt att de tycker mycket om varandra.

Nu får Sofia hjälp med svenskaläxan. Den handlar om Alfred Nobel och nobelpristagare. Svåra ord som ”sprängämne” och ”testamente” ska förklaras. Via Nobel kommer de in på Selma Lagerlöf och hennes böcker. Den mest kända är enligt texten ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige”

– Vilket långt namn!, säger Sofia.
Och vi försöker förklara att den handlar om en pojke som flyger på en gås över Sverige. Hon skrattar. Ja, nog låter det märkligt. Lisa och jag nickar mot varandra. Vi tycker att hon är duktig som klarar så krångliga texter efter så kort tid.

Där finns också de som redan är etablerade på arbetsmarknaden, Fuaad Abdi exempelvis arbetar som växlare på bangården i Hagalund i Solna. Johannes Forkman är statistiker. Han berättar att både han själv och hans fru nyligen gått med i nätverket. Han tycker att det är viktigt att synas utåt på stan, inte bara på Facebook.

– Många följer säkert med och gillar nätverket på nätet, men det är ett större steg att aktivera sig. Då är det lättare om man träffat några i verkligheten, som vid en manifestation eller flygbladsutdelning, säger han.

 

Organisering underifrån

Och Tillsammans för Knivsta gör ju både och. På Facebook kan man se vad som hänt eller är på gång; fotbollsturnering, friluftsdag med kanotpaddling, olika manifestationer, banderollmålning, ponnyridningar och läxläsningar.

En stor skillnad är säkert att den här verksamheten kommer underifrån. Det är inget tillfälligt projekt som startats av kommunen och som oftast dör bort när pengarna tar slut. Det här växer enligt samma principer som folkrörelserna en gång i tiden. Underifrån, med egna och gemensamma krafter. Den sociala verksamheten är grunden för att det ska fungera.

 

Sammanhållning segrar

Så här beskrivs det av Alex Bengtsson i Tillsammanskapets egen lilla film på Youtube: ”Sverige är ett land som är byggt av folkrörelser. Självklarheter som religionsfrihet, allmän och lika rösträtt och semester har inte kommit från ingenstans. Det har kommit genom att folk har organiserat sig tillsammans och ställt krav. Tillsammans bygger vi vidare på det folkrörelserna har skapat. Tillsammans tar vi fajten för ett samhälle där alla får plats, tillsammans tar vi fajten för trygghet och gemenskap. Vi gör det för att vi vet att sammanhållning segrar. Sammanhållning är vårt enda alternativ.”

– Det extremhögern erbjuder är en maktanalys, säger Alex. De menar att ”eliten” (politiker, kultur- och mediafolk) har en allians med olika minoriteter och migranter. Och de menar att ”vita svenskar” inte har makt och inflytande, eftersom ”eliten” svikit den gruppen.

– Det vi försöker göra är att få just de här sista två grupperna att gå samman. Arbetarklassen idag består ju till stor del av invandrare. I Knivsta var det självklart att ta kontakt med den Somaliska föreningen. Också för att Tillsammans­skapet är en trygghetsrörelse. Det är den somaliska diasporans kvinnliga del som rycks i hijaben och får höra grova rasistiska och kvinnofientliga tillmälen. Men vi försöker också nå vit arbetarklass, för de här grupperna har otroligt mycket gemensamt.

– Så när ledare för Tillsammansskap på olika orter funderar på vilka grupper de ska nå, är det en självklarhet att det är där man söker, säger Alex Bengtsson.

Text: Losita Garcia

 

Det här är Tillsammansskapet

Expo har länge samarbetat med fack­förenings­­rörelsen, med nästan alla förbund i LO och även en del TCO-förbund. Det har oftast handlat om utbildningar om vad extrem­högern står för och hur man skyddar sina medlemmar från rasism.

Med fackförbunden IF Metall och Kommunal har samarbetet tagits vidare. Medlemmar i förbunden erbjuds också möjligheten att engagera sig och lära sig mer om den typ av organisering som Tillsammansskapet driver. På Expo arbetar därför två personer heltid med att hjälpa igång nya Tillsammansskap, de båda tjänsterna bekostas av If Metall och Kommunal. Idag finns ett 40-tal nätverk. Oftast är ledaren en kvinna som arbetar i offentlig sektor.

– Och nya nätverk poppar just nu upp som svampar ur jorden, berättar Alex Bengtsson på Expo.

Tillsammansskapet handlar om att skapa mötesplatser på en ort, där infödda svenskar och nyanlända kan träffas, men också hjälpa varandra. Några nätverk jobbar exempelvis mot nedläggningar av gemensam service. Men det kan också handla om fotboll och läxhjälp eller både ock. Det är en social rörelse mot rasism, men också en rörelse för att bevaka gemensamma intressen på orten och där kontakter med andra organisationer, som exempelvis fackföreningar och invandrarorganisationer är viktiga. Nätverken är partipolitiskt och religiöst obundna.

www.facebook.com/Tillsammans