Sveriges sista, men roligaste, undersköterska


Anna Westin webb

Ann Westin är Sveriges sista – men roligaste – undersköterska.
Humor är mitt sätt att kanalisera vreden över orätt-visorna och vården är det jag bryr mig allra mest om, säger Ann Westin, den flerfaldigt prisbelönta ståupparen från Göteborg som själv är undersköterska.

 

Dystopi heter det, när man målar upp en svart och skruvad bild, men det finns tillräckligt mycket sanning i bilden för att den ska fästa hos publiken. Ann Westin är en fena på dystopier, hysteriskt roliga dystopier.

I hennes senaste humorshow Jobbit (ordlek med hobbit) som handlar om allt Ann Westin tycker är jobbi(g)t, vinglar senila åldringar runt frisläppta av en grupp militanta veganer, patienten herr Andersson är bortglömd bland julpyntet och det står en vakt i dörren till sjukhuset och avgör vem av sjuklingarna som ska få passera.

När Gun från Tornedalen kommer in; den sista, ensamma kavata sköterskan som fortsätter att lojalt göra jobbet trots att allt fallit samman runt henne; är det samtidigt systemskiftet i vården, där vinst går före vårdbehov, som sätts på sin dallrande spets.

–  Jag har fått många som kommer fram till mig och säger att de är så glada att jag tar upp vården, deras arbetssituation, att man lyssnar, säger Ann Westin när vi ses en kväll i Stockholm där hon bor numer.

–  Situationen i vården är helt horribel, personalen håller på att jobba ihjäl sig och så blir man förvånad över att det sker missar. Man kan inte heller bygga vården på uthyrd personal, det funkar inte. Man kan inte ha folk som kommer sporadiskt, två dar hit och tre dar dit, som inte vet basen på en avdelning. Att det ändå funkat hittills beror på att folk är lojala, otroligt lojala.

Ann är uppväxt i Biskopsgården i en familj med fyra barn, hon är näst yngst. Hon berättar om en släkting som släktforskat och fann att varenda en var arbetare.

–  Jag tänkte när jag såg det att nu har de väl glömt nån liten jäkel, men det hade de inte. Farsans släkt kommer från Ångermanland, Ådalen. Farsan ville inte vara kvar och jobba på brädgården, utan flyttade hemifrån när han var 15 och blev flygtekniker i det militära, för statens kaka var liten men säker som man sa då. Mamma var hemmafru.
Och Biskopsgården var det nya folkhemmet. Familjen bodde i en tvåa från början, sex personer.

–  Mamma var jätteglad när vi fick en fyra, området var jätte­fint, så det var ganska olikt dagens hårda läge, där kriminella gäng har tagit över vissa områden, säger Ann.
Trappen är såld
–  Göteborg har alltid varit en arbetarstad, men det är det inte riktigt längre. Det är en tjänstemannastad, med förortsområden där folk inte har jobb alls. På min tid fanns både varven och Volvo. Man undrar ju vad som ska hända med humorn i Göteborg när de här välartade bostadsrättsinnehavarna tar över?
Ann driver förstås med dem också. I en sketch ringer grannarna i bostadsrättsföreningen på dörren och undrar varför det är så mycket hundar i trappan?

–  Jag har då sålt trappen till en kennel och dessutom investerat i en chokladfontän på gården, berättar Ann nöjt. Det blir avgiftsbelagd hiss i föreningen också. Stor förvirring uppstår.
Det är i Biskopsgårdens 60-tal, med stora barngrupper på gårdarna, som Ann först utvecklar sin humor. Det mesta testades på de två bröderna, en äldre och en yngre.

– Jag lärde mig verkligen slänga käft med mina bröder, jag märkte vad som funkade, vad de skrattade åt, och sedan prövade jag på de andra ungarna och mina klasskompisar i skolan.

En som också har betytt mycket för Ann är den kvinnliga förman, Maria Bidevall, som hon hade på plastfabriken Bodenius Plast i Göteborg.

–  Det var min ”Hanna från Arlöv”. Chefen var livrädd för henne, för hon var så snabb i käften. Han kom upp i fabriken och försökte bossa runt med oss i personalen men han kunde aldrig bryta ner henne och hon påverkade mig. Chefen sa efter ett tag: ”Ann, vad har hänt med dig, du som brukade vara så snäll?” Jag gick ju i hennes fotspår. Vi gjorde så mycket kul grejer. Man fick inte dua honom utan skulle säga ”herr” vilket vi gjorde med överdrift. Jag packade plastremsor som man hade i skåpen, vek kartonger och var lägst ner på skalan. Varje vecka fick man lön i ett vitt kuvert. Sex kronor i timmen tjänade jag.
Redan som 18-åring började Ann också jobba som skötare i mentalvården och som undersköterska:

 

–  Jag minns när vården var bra.

Folk tror inte det är sant. En dag kommer vi inte ha det så, varnade en del då, och nu är den dan här. Vi hade aldrig personalbrist. Vi hade så mycket personal att vi fick ta nummerlapp för att träffa en patient.

Anns äkta vrede över vad som hänt med svensk sjukvård märks hela tiden när man pratar med henne, så är hon också både personal och patient. Ann har diagnosen ”aneurysm”, ett sorts åderbråck, och har varit nära döden två gånger och fått åka ambulans direkt från föreställningar.

–  Tack och lov att man får ha den personalen omkring sig när man är så sjuk som jag varit. Jag vet att de sliter, det är inte rättvist.

–  Tänk om kvinnor skulle sluta serva samhället för en timme eller två? De gjorde det på Island för ett par år sedan hörde jag, det blev katastrof. Ingenting funkade. Nu får ni se vad som händer, ni som har pengar. De fick en kvinnlig president ett tag, innan gubbsen tog över igen.
Det är välfärdens kvinnor som har den makt som arbetarrörelsen behöver för att sätta åt kapitalet i vår tid, menar Ann.

–  Om kvinnor slutade upp med att vara så jävla lydiga och hörsamma skulle mycket kunna hända. Men jag förstår också svårigheten; kvinnor jobbar med människor, det är inte en maskin du har ansvar för. Man kan inte lämna människor som gråter och har ont. Det finns kanske psykopater högst upp i vårdbyråkratin, men nere på vårdgolvet finns inga psykopater, de är inte intresserade av det.

Ofta när hon jobbade i vården fick hon samtal när hon precis kommit innanför dörren hemma: Hej Ann, det fattas folk, snälla kan du inte komma in. Dina kollegor står helt ensamma…
–  Jag fick åka in igen och fixa barnvakt till Camilla. Ibland fick hon vara med, jag satte på henne en bussarong så fick hon vara med och bädda.
”Jag har sett orättvisorna”
–   Mitt politiska engagemang hänger ihop med att jag sett orättvisorna. Jag tror att jag fostrat min dotter i samma anda, hon är ultrafeminist. Hon uppfostrar sin farsa också, haha. Jag har fostrat en bra flicka. Jag är så glad över hur hon har blivit. Hon är inte moderat kan jag tala om.
Efter många tuffa år har Ann slagit igenom som ståuppare, men hon glömmer inte hur hon hade det som undersköterska och hur många som jobbar i vården fortfarande har det knackigt.

–  När jag jobbade som undersköterska hade jag bara skulder. Jag är också uppväxt med att inte våga komma försent ens en minut, då missade man biljetten. Jag har inga marginaler. Skräcken att pengarna aldrig räcker sitter i mig, jag är inte uppväxt med någon buffert utan hände det något var det katastrof. Då kunde vi inte betala hyran. Idag har ju jag en buffert, en trygghet. Men jag är väldigt påverkad av penga­stressen, jag kan förstå den. Att sitta på föräldramötet och känna att man inte har 50 spänn till insamlingen till klassens picknick. Jag vet hur det är och det bildar grund i allt jag gör.

Text: Åsa Mattsson Foto: Hasse Hedström

 

Ann Westin

Yrke: Ståuppartist och undersköterska, musikal-artist och låtskrivare.
Två gånger vald till årets kvinnliga komiker vid Standupgalan med motiveringen: ”Med sin timing och obetalbara kroppsspråk är hon ett komiskt geni som aldrig slutar att utvecklas”
Ålder: Född 1956 i Göteborg
Bor: Stockholm
Civilstånd: Frånskild med vuxna dottern Camilla.
Gör just nu: Turnerar med föreställningen ”Jobbit” samtidigt som hon skriver på nästa humorshow Stick ut&passa in med planerad premiär i november, troligen på Etablissemanget på Södra Teatern i Stockholm.