Slaget om rocken – är metal politiskt?


Det finns en föreställning om att vänsterpartister lyssnar på pop och progg. För att råda bot på detta rykte startades Metallvänstern.

Sommarsolen bränner såväl den östgötska åkermarken som huden på de hundratalet festivalbesökare som letat sig in på området. Bråvallafestivalen, en fyradagars musikfestival, går av stapeln. Den första dagen är i stort sett ägnad åt hårdrock. Walesiska Skindred, festivalens första akt, har just gått ut på scen. Bandets sångare vrålar att det är en torsdag, en vanlig arbetsdag och att alla måste ”make some noise for all those people at work”. Därefter brakar en låt igång och de runt trehundra personerna framför scenen gör sitt bästa för att framstå som tusenhövdad.

En gammal, uttjatad klyscha gör gällande att hårdrock är den vita arbetarklassmannens musik. Det var säkert sant när Black Sabbath, från arbetarstaden Birmingham, slog igenom och skapade grunden för det som skulle bli den moderna hårdrocken. Men många elgitarrer har hunnit ryta sedan dess. Hårdrocken har anklagats för att vara nihilistisk, satanistisk, sexistisk, rasistisk, för samhällsfrånvänd, för politisk, för vit och så vidare. Genren har hunnit ömsa skinn och utvecklats så att inte ens de mest inbitna fansen kan hänga med i alla undergenrer som existerar. Hårdrocken föddes i Birmingham. I dag är den ett globalt fenomen. De flesta och mest hängivna hårdrocksfansen finns på den latinamerikanska kontinenten.

På Sverigedemokraternas valvaka 2014 gjorde Jimmie Åkesson entré till Manowars Call to Arms. Ska vi sluta lyssna på Manowar för det? Är vi rasister om vi lyssnar på Pantera, ett avsomnat band vars sångare Phil Anselmo förra året orsakade tumult när han heilade och skrek ”white power” på scen? Inom hårdrocksvärlden pågår dessa debatter till och från. En spegling av en kamp som pågår långt bortom hårdrocksvärldens små rum. Ett kulturkrig kring vad vi får och inte får lyssna på.

Kontroversiell musik
Minns när moderate internetprovokatören och riksdagsledamoten Hanif Bali i somras uppmärksammade att Ung Vänsters nyvalda ordförande två år tidigare citerat Ebba Grön-låten Beväpna er: ”Ja jag, jag hatar hela borgerligheten! Ja jag, jag hatar hela kungahuset! Ja vi, vi ska beväpna oss!”. Författaren Lars Wilderäng, tidigare ”slöseriombudsman”
för högerinitiativet Skattebetalarnas förening, skrev på Twitter: ”Kort sagt hyllar hen våldsbejakande extremism. Man får hoppas att Säpo har koll på detta och redan är på bollen. Och vad säger den nationella samordnaren mot (för?) våldsbejakande extremism?”.

För att brännmärka motståndare tolkas varje val av till exempel musik som ett uttryck för motståndarens personliga moral. På Bråvallas stora scen ska snart Sabaton börja spela. Sabaton är från Falun och spelar power metal. Kring dem har debatten surrat i många år. Framför scenen väntar Erik, 21 år från Halmstad, med två jämngamla vänner. Han är butiksbiträde inom detaljhandeln. Hans vänner är elektriker respektive studerande. Vad gillar Erik med Sabaton?
– Texterna. De berättar häftiga historier.

Förutom fläskiga allsångsrefränger handlar Sabaton om en enda sak: krig. Bandet har gett ut ett konceptalbum om svenska stormaktstiden. De har baserat en skiva på Sun Tzus klassiska bok Krigets konst. Besjungit snart sagt varje dokumenterad väpnad konflikt sedan Slaget vid Thermopyle (480 f.Kr.). Omkring bandet surrar ett rykte om högerextremism. Att döpa en skiva till Carolus Rex och sjunga att ”Jag ger mitt liv för mitt fosterland” har inte direkt kvävt ryktet att de skulle vara ett modernt Ultima Thule. Att i en israelisk tv-kanal sjunga allsång med israelisk militär om Israels framgångar i Sexdagarskriget har inte heller hjälpt bandet. Själva hävdar de att de är opolitiska och inte tar ställning. Erik tycks medveten om kritiken.
– Sabaton har ju anklagats för att vara nationalistiska. Man måste se till helheten, inte bara perspektivet i en låt, säger han.

Vår samtalston går på några sekunder från lättsam till ansträngd. Jag skriver i anteckningsblocket att Erik blir defensiv och trängd. ”Som att han sitter i ett förhör.”
– Det är viktigt att kunna historia, att lära sig av den, avslutar han.

Lyssnade på Metallica
Ordet förhör återkommer senare när jag pratar med Ida Gabrielsson, en av grundarna till Metallvänstern, en facebooksida som är precis vad namnet antyder: en sida för metalfans som är vänster.
– Att gå med i vänstern kan kännas som att gå på ett förhör, säger Ida Gabrielsson, 35 år som pluggar till socionom. Hon är ordförande för Vänsterpartiets kvinnonätverk och sitter i V:s partistyrelse.

Vi pratar i telefon. Hon är på semester i närheten av Sandviken där hon växte upp. Under hennes uppväxt lyssnade man på Metallica. Punkt.
– Det var det man gjorde. Ville man vara speciell lyssnade man på punk eller black metal, säger hon.

Men vad menar hon med ett förhör?
– Debattklimatet idag är så uppstressat. Man känner att man måste förklara vad man gör hela tiden. Det kan stöta bort folk från vänstern. Då väljer man kanske ett opolitiskt liv istället, säger Ida Gabrielsson.

Vad har det med hårdrock att göra?
– Som hårdrockare inom vänstern får man ibland försvara sig. Men att lyssna på hårdrock är inte ett ställningstagande. Metallvänstern är ett sätt att visa att vänstern inte är så stereotyp som fördomarna kan säga. Alla lyssnar inte på pop. På Metallvänsterns sida läggs det upp olika inlägg på temat hårdrock och politik. En intervju där KD:s Ebba Busch Thor säger att ”Hårdrock går fetbort” har fått flest upptummar av folk i gruppen.

Finns det inte risker med att knyta ett engagemang till en särskild musikgenre?
– Popvänstern, metallvänstern, dansbandsvänstern, R’n’B-vänstern och alla de andra grupperna blir ett sätt att visa att man trots olika identiteter, olika smak, har gemensamma problem som behöver förändras. Ska man bygga en stark organisation behöver alla, från LO-kollektivet till kulturfolk känna gemenskap, att alla får plats.

Även hårdrockare. Ida Gabrielsson uttrycker oro. Samhället har övergett bruksorterna. Tidigare, när industrierna växte på dessa orter, var fackförbunden en naturlig mötesplats. I dag är arbetsmarknaden uppluckrad och de stora arbetsgivarna har skurit ner. Hon tror att vänstern försvagas av detta.
– Bor man i Sandviken eller Dalarna, ska man kunna identifiera sig som vänster. Men fältet har lämnats öppet för rasisterna. Då måste man hitta nya vägar. En facebooksida kan förstås inte fylla ut det behovet, men fler sådana initiativ kan glänta på en dörr för andra roller än de som erbjuds nu.

Ett politiskt mål
Tillbaka på Bråvalla. Framför festivalens stora scen börjar folkmassan bli stor. Alla väntar på armenskamerikanska System Of A Down. Ett tydligt vänsterband vars sångare använt sitt kändisskap för att stödja politiska vänsterrörelser i hemlandet USA. Jag intervjuar människor i den förväntansfullt väntande publiken. Ju fler jag pratar med desto mer känner jag mig som Sven Melander i den där sketchen om vad barn mest av allt önskar sig i världen. Först efter ett raseriutbrott får han en ung flicka svara att hon mest av allt vill ha fred på jorden. Goro, 37 år, med rötterna i Mocambique, USA och Brasilien, är mer intresserad av bandets vilja än innehållet:
– De tror på det de tror på och har ett mål politiskt och konstnärligt. När jag frågar Goro vad han tänker om bandets vänsterbudskap styr han in samtalet på konstnärlig frihet och ”att göra sin grej”.

Laura, 24 år, kommer från Italien men bor i Huddinge och arbetar som au-pair. Hon återberättar System Of A Downs hela historia för mig. Hennes kärlek går inte att ta miste på.
– Varje artist måste uttrycka det de tror på, säger hon.

Har bandets politiska budskap påverkat dig?
– Det har jag inte tänkt på.

Senare frågar jag Ida Gabrielsson om hon tycker att hårdrock är politiskt.
– Inte som till exempel proggen, som tar ställning redan i första versen. Däremot tycker jag att hårdrocken är politisk i bemärkelsen att vi som lyssnar på den ofta har arbetarbakgrund. Där ligger sprängkraften menar jag. Men det viktigaste är att vi som vänsterrörelse upplevs som ett självklart val för bruksorts- och förortsungarna oavsett vad de lyssnar på.

Temperaturen har sjunkit till strax över tio grader. Luften är tung av en alldeles särskild festivaldoft du nog måste vara bekant med för att känna igen. Det luktar hö. Torrt och fuktigt samtidigt. Samt öl och svett. Folkhavet framför scenen blir allt tätare. Omgiven av människor sitter systrarna Felicia och Fanny från Malmö på en filt. Felicia är 24 år och arbetar som personlig assistent. Lillasyster Fanny är 22 år och bagare.
– Som ung lyssnade man bara på musiken, nu är texterna viktiga, säger Fanny.

Storasyster nickar.
– Jag har lyssnat på System Of A Down sedan jag var 13 år. Min partner är politiskt intresserad och han förklarade deras texter för mig. Sedan har jag bara blivit mer och mer intresserad. Jag vill på ett sätt leva utanför kapitalismen. Förändra det jag kan i livet. Köpa begagnat. Inte slösa på naturen.

Nu är det lillasysterns tur att nicka instämmande. Fyrtiofem minuter senare går bandet på. Solen har sjunkit nedanför horisonten. Doften av blött, varmt hö är intensiv.

Text: Jesper Weithz
Foto: Ann Jonasson

Texten är tidigare publicerad i Vänsterpartiets medlemstidning Rött nummer 3/2017.