Rossana Dinamarcas tal på internationella kvinnodagen


Rossana-Dinamarca-foto-Kalle Larsson

Systrar, feminister, antirasister!

I dag firar vi vår gemenskap och frihet. Vi firar de segrar som vi vunnit och fattar mod för de strider som återstår att ta. Vi är kvinnor, flickor, tanter, tjejer som står här tillsammans med en längtan efter en värld där vårt kön inte längre spelar roll för våra möjligheter i livet.

8 mars 2015 är en dag då vi minns nazisternas våld mot oss feminister och antirasister. Mot Showan och hela vårt öppna samhälle.

Vi måste höja våra röster mot hat och hot, mot våldet mot våra kroppar och mot att kvinnors arbete och liv nedvärderas. Utan den feministiska och antirasistiska rörelsen hade Sverigedemokraterna och andra rasister normaliserats. Malmös starka feministiska och antirasistiska engagemang inger hopp.

Det sägs att det inte är makten som korrumperar, utan rädslan.

När jag står här är jag inte rädd. För jag står här med er, mina systrar. Vi bär med oss olika erfarenheter. Vi är födda i olika länder. Vi är lärare och servitriser. Vi är från Trollhättan och Malmö. Vi är hetero, homo, bi, queer, trans och cis-personer. Vi är kvinnor och vi skyddar varandra.

När jag är ensam kan jag vara rädd. Det är tyvärr rationellt att vara det som kvinna. Rädd att utsättas för allt det som makten bär med sig: våld, hat och förtryck. Varje offentligt framträdande kan fylla morgondagens mejlbox med hot om våld. Hot och hat som är rasistiskt och sexistiskt. Varje krogkväll kan leda till att behöva se sig över axeln hela vägen hem genom natten. Varje sexuellt möte för med sig risken för ett övergrepp.

Det är den rädslan som gör makten möjlig. Varje gång något INTE händer, men vi ändå är tvungna att leva våra liv som OM det kunde hända. Det finns bara ett sätt att hitta vägen ur det: och det är tillsammans. Var och en av oss kan knäckas och förnedras, men tillsammans kan vi stå emot, förändra och vinna. Tillsammans är vi inte rädda!

Idag, på den internationella kvinnodagen, väljer vi i Vänsterpartiet att lyfta föräldraförsäkringen.

Det finns dom som tycker att det är en fråga som är upp till familjerna att avgöra hur de vill göra med uppdelningen. Men de val som enskilda familjer gör påverka alla kvinnor – också de som inte vill ha barn eller de som tänkt dela jämställt.

Den rådande föreställningen om vem som har huvudansvaret för barnen, och som backas upp av hur det ser ut med fördelningen av uttaget av föräldradagarna, påverkar kvinnors hela livssituation.

Bland fattigpensionärer är en stor majoritet kvinnor. Mellan män och kvinnors pensioner skiljer flera tusenlappar i månaden. Det finns kvinnor som uppger att de stannar kvar i relationer, inte av kärlek utan för att kunna överleva ekonomiskt. Att det ser ut så här beror på att det är kvinnorna som haft huvudansvaret för hem och barn.

Sjukskrivningarna är dubbelt så höga bland kvinnor som män. Och det är när det första barnet kommer som skillnaderna mellan kvinnor och män sticker iväg. Att det ser ut så här beror på att kvinnor är de som fortfarande bär huvudansvaret för hem och barn.

Löneskillnaden mellan kvinnor och män är 13,4 procent. Det innebär att kvinnor arbetar gratis en timme och fyra minuter varje dag. Bara för att vi är kvinnor. Det här är resultatet att kvinnor förutsätts ha huvudansvaret för hem och barn.

I den takt som löneskillnaderna har minskat hittills så kommer de tjejer som idag går ut på arbetsmarknaden hinna bli pensionärer innan vi får jämställda löner i Sverige.

Och i den takt som män tar ut föräldradagar så kan jag hinna bli gammelmormor innan uttaget är jämställt.

Vi har inte tid att vänta. Våra döttrar har inte tid att vänta. Politiken måste agera. En regering som gör anspråk på att vara feministisk måste våga mer än att bara införa ytterligare EN så kallad pappamånad. Det är inte kvotering i bolagsstyrelserna som kommer att skaka om strukturerna.

En månad till kan innebära att män tar ut ett fåtal dagar till, men för oss och våra döttrars livssituation och möjligheter kommer inte mycket förändras. Därför måste det tas större kliv än så. Individualisera nu!

Jag är övertygad om att vi kan förändra. Vi har gjort det genom historien då vi vunnit vår rösträtt, rätten till abort, rätten att arbeta och barnomsorg. Och vi förändrar idag. Där vänsterpartiet är med och styr höjer vi kvinnors löner, inför rätt till heltid, sex timmars arbetsdag ochbarnomsorg på ob-tid.

Jag är också övertygad om att samhället kan förändras på fler sätt. Vi kan få en individualiserad föräldraförsäkring, bättre förlossningsvård och lika lön för likvärdigt arbete. Det borde vara självklarheter, men det politiska motståndet är hårt.
Men tillsammans kan vi förändra det. Det gäller allt det som ligger framför oss. Alla de saker vi ska förändra. Tillsammans är vi oslagbara!

Kära systrar!

Den feministiska rörelsen är stark idag. Samtidigt är vi många som får känna på det sexistiska och rasistiska hatet. Vi ska backa varandra, vi ska hålla varandras händer och hjälpas åt att stå i fronten, men vi ska aldrig, aldrig tystna.

Vi är halva mänskligheten och tänker se till att ta halva makten, och hela lönen. Vi har flyttat fram våra positioner steg för steg under hundratals år. Vi har vunnit mycket. Vi ska inte glömma det. Men det återstår en väldigt lång väg att gå innan vi är framme.

Idag firar vi de segrar som vi vunnit och fattar mod för de strider som återstår att ta.
Vi kommer inte att ge oss – Björn Söder är inte vår talman, freda gatorna från våldsamma nazister och fortsätt kämpa Malmö! Fortsätt kämpa Sverige! Tillsammans är vi inte rädda! Tillsammans är vi starka!