Plats på scen för kapitalismen


trion_stor

Brunkolsgruvor i Tyskland, vinst på skolbarn och en skrynklig pappmugg utanför ICA. Eller: unga män med slipsar
som fladdrar på flygplatser, restaurangbesök i solnedgångar, någon annan som filar dina naglar för att du ska känna
”Because I´m worth it”?

Bilderna av kapitalismen är minst sagt mångskiftande och i höst är det Bianca Kronlöf, Elin Söderquist och Nina Haber som låter oss se deras. Kapitalismen har huvudrollen i föreställningen Gruppen köper sig fri! som vrider och vänder och vill synliggöra det ekonomiska system som i så hög grad dikterar villkoren för oss alla.

– Vilka blir vi egentligen av att leva i det här kapitalistiska systemet som genomsyrar oss, som är överallt. Det har vi velat ta reda på, säger Bianca Kronlöf, när Rött träffar henne och de två andra medlemmarna i Gruppen, Elin Söderquist och Nina Haber, under en paus i repetitionerna på Kulturhuset i Stockholm.

Man kan tycka att kapitalismen redan har huvudrollen på en alldeles för stor och verklig scen. 62 människor äger lika mycket som 3,6 miljarder människor, enligt Oxfam.

Förra året uppgick antalet arbetslösa i världen till 197,1 miljoner totalt, vilket är 27 miljoner fler än vad som uppmättes 2007 före finanskrisen. Bristen på trygga jobb får människor att vända sig till den informella arbetsmarknaden, där jobben ofta saknar sociala skyddssystem och är dåligt betalda. Liksom på 30-talet har den nyliberala marknadskapitalismen drivit fram enorma sociala klyftor, massarbetslöshet och nyfattigdom. I den ökande otryggheten och rädslan inför framtiden växer också auktoritära och reaktionära högerkrafter, samtidigt som socialdemokratiska partier dragit sig allt längre högerut och vänsterpartier har fullt upp med att försöka dämpa de mest skriande effekterna av det kapitalistiska system som håller på att föra mänskligheten rakt in i en återvändsgränd, inklusive en hotande klimatkatastrof.

Den alternativa berättelsen om ett samhälle där det kortsiktiga lönsamhetstänkandet är bortlyft ur ekvationen, väntar i kulisserna, men nu är det alltså den gamla kapitalismen som kläs av och ställs i strålkastarskenet. Eller som det galghumoristiskt heter i rubriken på presentationen från Gruppen: ”Äntligen får kapitalismen huvudrollen.”

Det är inget litet ämne ni griper er an? Hur kommer det sig att ni valt kapitalismen?
–  Vi väljer ju gärna ämnen som vi tycker är svåra, och stora, det är också oerhört utvecklande, säger Nina Haber. Vi har en jätte­lång föreberedelsetid, typ ett år, när vi bara sitter och läser en massa.

–  Det är det här som gör oss nervösa också, att kapitalismen är så gränslöst mäktig, undflyende och genomgripande. De senaste åren har det kommit flera föreställningar om pengar och hur vi lever. Det är ett stort ansvar att säga något värdefullt. Vi försöker tackla det där ansvaret genom att avsäga oss det. Vi försöker att inte komma med svar. Men ändå vara jävligt tydliga med vad vi tycker, säger Elin.

De tre medlemmarna i Gruppen träffades när de gick Teaterhögskolan i Göteborg och fick jobba med det uppmärksammade projektet Att gestalta kön. Under två års tid arbetade studenter och anställda vid landets högskoleutbildningar för skådespelare och mimartister med att kartlägga, analysera och ifrågasätta de normer och maktrelationer kring kön och genus som förmedlas i undervisningen.

I projektet medverkade studenter och lärare på tea­terhögskolorna i Luleå, Malmö och Stockholm samt vid skådespelarutbildningen på Högskolan för scen och musik i Göteborg. Till projektet knöts dessutom projektledaren Gunilla Edemo, dramaturgen Kristina Hagström Ståhl och forskaren Anna Lund.

– ”Att gestalta kön” hade stor betydelse, gav gnistor till idéer som sedan ledde till frustration, som ledde till att vi tog tag i det själva, säger Bianca.

– Vi tre var väldigt engagerade och tyckte att det gick lite för långsamt. Så vi började också göra saker på fritiden som sen resulterade i föreställningar, berättar Elin. Vi var också väldigt sugna på att läsa och fördjupa oss i texter och tyckte att det var en brist i utbildningen. Så då började vi göra det själva.

– Och så var det som att vi kom på att vi var roliga, säger Nina. Att vi varken valde det själva eller fick tillfälle att göra det om vi inte själva skapade möjligheten att göra dumma, töntiga och roliga saker. Vi längtade efter att vara fåniga.

Erfarenheten av att bli starka tillsammans har gjort att de tre fortsatt arbeta på liknande sätt. Även när alla arbetar på sitt håll hörs de av och bollar idéer.

– Vi skapar vår egen plattform och gör precis det som gör oss glada och som vi är nyfikna på. Vi märker jättestor skillnad på när vi jobbar i våra egna projekt och där vi tilldelas en roll i någon annans uppsättning, säger Nina.
–  Det här är vårt konstnärliga hem, tillägger Bianca.

Vad har ni läst in er på inför den här föreställningen?
– Vi har läst brett, från Zygmunt Bumann till Ayn Rand till Så kan alla svenskar bli miljonärer, till Nietzsche, Moliere. Det är allt från filosofiska och dramatiska texter till populärkultur, låtar, ordspråk, som vi väver ihop, säger Nina.

– Det är ett stort collage med åsikter och tankar och fragment som vi tittar på från olika håll. Olika synvinklar. Så får vi se var vi hamnar.

Vad tror ni kan vara nytt och provocerande i er föreställning?
–   Kanske förhållandet mellan klass och andra förtrycksstrukturer. Jag kan bli lite frustrerad på äldre generationers vänster, som så ofta säger: men det är ändå klass som är det viktiga. Som om de alltid signalerar: glöm inte min viktiga fråga. Men vem är fattigast? Det är nästan alltid en ensamstående svart kvinna, säger Bianca.

–   Hur definieras klass? säger Elin retoriskt. För oss är det omöjligt att kritisera kapitalismen utan att också ta med de andra förtrycksstrykturerna, kön, ålder, funktionshinder, etnicitet, sexuell identitet. De gamla idéerna stämmer ju inte längre, vi behöver omdefiniera. Det är bara möjligt att arbeta i en folkrörelse för ett annat ekonomiskt system om de andra förtrycksstruktuerna också är med.

–   Maskulinitetsnormen gör ju att farsor inte tar hand om sina barn och gör en fattig kvinna ännu fattigare eftersom hon då inte kan utbilda sig och få ett bättre jobb utan blir kvar på en lägre status. Så patriarkatet och kapitalismen gör tillsammans en dubbelspiral som tvingar kvinnor neråt, säger Bianca.

–   Har kvinnan dessutom en funktionsvariation så blir hon än mer utsatt. Det är som ett spindelnät där det är fler och fler axlar som trycker en nedåt. Och samma sak åt andra hållet som gör att vissa spinner iväg uppåt och hamnar på annan höjd i systemet, säger Nina.
–   Många vita, västerländska män tar illa upp för att en påpekar deras överläge. De tycker det är en förolämpning att säga ”vit, heterosexuell, medel­ålders man” Jamen, nu har ju du fått 17 lådor här. Vilka är det guld i och vilka är det bajs i? utbrister Bianca.

Nina tar upp begreppet ”kyriarki” som betydelsefullt för Gruppens föreställning om kapitalismen. Det är närbesläktat med intersektionalism, och handlar om kombinerade förtryckande system.

Även om olika maktordningar hänger ihop är det väl viktigt att inte glömma den materiella basen? Att en procent äger lika mycket som halva jordens befolkning är ju den fond som föreställningen utspelas emot?

–   Självklart är det så, säger Elin, men samtidigt är det ju mer komplicerat än så. Till exempel jag är inte en person som tillhör den enda procenten, men jag kanske tillhör de tio procenten mest privilegierade på planeten, och det ger mig ett visst ansvar. Jag kan inte bara hänvisa till den enda procenten och två mina händer. Det är 90 procent nedanför. Det är viktigt att se på sin egen position inte bara som under den enda procenten utan som en person som är positionerad över väldigt många andra och har väldigt många fördelar.

Vad kommer publiken bli arga på ?
–   Kanske det vi just talade om. Eller inte. Å ena sidan är vi respektfulla, å andra sidan respektlösa. Vi leker och fånar oss åt alla olika håll. Det är en Gruppenföreställning på scenen, med mycket olika text. Vi testar de kapitalistiska teserna. Pro- och mottexter. Vi vill ju skapa diskussion. Vi vill också lyfta fram det som är lockande och lustfyllt och svårt att avstå från i kapitalismen, säger Nina.

Vad har ni själva för förhållande till pengar och ägande?
–   Jättekomplicerat, säger Elin. Jag trodde att jag skulle vara helt emot pengar och ägande, men privat har jag absolut ägandefantasier; det här är min.
–   Längtan efter att resa är svår att förneka, säger Nina.
–   Pengar är också trygghet, säger Bianca, det känner en av som frilansande kulturarbetare. Nu vet jag att jag kommer att ha lön i sju månader. Vilken utandning det är.

–   Det så kallade ”Prekariatet” är ju en växande grupp människor som kapitalet spelar med för att öka osäkerheten hos alla. Det är visstidsanställda, projektanställda, praktikanter, bemanningsanställda eller arbetslösa som inte ska veta om de kan betala hyran. Det ger insikter i systemet att leva så, en blir bättre på att avkoda hur systemet verkar, säger Bianca.

–  Mitt politiska dilemma blir till när jag tycker att jag ska göra avkall på min trygghet och min bekvämlighet. Om jag säger: nämen jag ska aldrig mer flyga i hela mitt liv, för det är dåligt för miljön. Samtidigt som jag lockas att åka nånstans som är långt bort, och inte vara fröken uttråkad som sitter här på backen.

–  Systemkritiskt liv i praktiken ställer stora krav på att avstå. Var går min gräns för vad jag klarar av att avstå från? Det är sånt som vi tror publiken kommer bära med sig.

Vad har format er? Och vilken betydelse har det?
–  Jag tänker att mitt yrkesval helt beror på en rätt privilegierad start, säger Elin. Ibland landar jag i att ens person knappt existerar utanför ens klassidentitet. Jag hade nog aldrig kunnat ha det här yrket utan min bakgrund. Den sociala rörligheten är nästan obefintlig.

–  Jag kommer från mer arbetarklassbakgrund, säger Bianca. Min familj kommer från Finland, och deras klassbakgrund där är ju högre. Men när de flyttade till Sverige så blev den ju lägre.

– Jag har en mamma som är extremt teaterintresserad och har uppmuntrat mig, men det är svårt att prata klass rakt av. När jag pratar med min mamma som är sjuksyrra så säger hon ”men jag är inte arbetarklass?!” Ja, men du jobbar natt på ett gruppboende, säger jag. Du är högskoleutbildad, men kommer att få en pension på 7000 i månaden typ.
–  ”Ja, men jag gillar ju teater. Jag läser ju de här böckerna”. Säger hon.
–   Så vad betyder klass? Nu är vi där igen.

Bianca berättar också att hon har en kusin som är rörmokare, han tjänar klart mer pengar än vad hon gör.

–   Men jag har ju gått på högskola och jobbar med det här och får bli intervjuad av en tidning och sitta och tänka och så ska folk som är med i Vänsterpartiet läsa om vad jag tycker. Men min kusin han kommer ju inte att läsa den, och han känner sig inte bekväm på operan.
–  Men han kan flyga på semestern, det kan inte jag.

Text: Åsa Mattsson Foto: Hasse Hedström

Skriv en kommentar