Omställningen & socialismen


Korpwebb

I Vänsterpartiet pågår just nu det tyngsta program-arbete som bedrivits i partiet på årtionden. Det här är den första i en serie artiklar som syftar till att föra ut denna debatt i partiet och få fler att delta i den.

Programdebatten initierades av kongressen 2012 och består dels i programkommissionens arbete med att ta fram en ”socialistisk strategi för 2000-talet”, dels i partistyrelsens arbete med att ta fram ett ”ekologiskt-ekonomiskt program som på ett trovärdigt sätt visar hur social välfärd och global rättvisa kan uppnås inom ramen för ekologiskt hållbara gränser”.
Perioden fram till kongressen i maj 2016 kommer att präglas av dessa debatter, som kommer synas i form av artiklar i både RÖTT och på hemsidan, av studier, seminarier och diskussioner på parti­arrangemang som Vänsterdagarna.
Denna första artikel är inget sammandrag av partistyrelsens ekologisk-ekonomiska arbetsgrupps arbete, utan ett av flera kommande inlägg i debatten från arbetsgruppen, som pekar ut och diskuterar möjliga lösningar på några knäckfrågor som finns att reda ut i det arbetet.
Den berör perspektiv och frågor som gruppen diskuterat men undertecknarna står själva för slutsatserna. Flera sådana inlägg från olika ledamöter i gruppen kommer att publiceras på olika håll under våren för att bidra till debatten.
John Hörnquist

 

badkar

Förstör det som förstör planeten

Den ekonomiska krisen som bröt ut 2007/2008 har visat sig vara den svåraste att ta sig ur. Samtidigt djupnar en helt annan kris: den som rör de livsuppehållande ekosystemen som omger oss.

Den ekonomiska krisen som bröt ut 2007/2008 är inte bara den djupaste sedan 1930-talet, utan också den som har visat sig svårast att ta sig ur. Ännu sju-åtta år senare befinner sig södra Europa i djup kris medan resten av västvärlden är oförmögen att etablera en stadig tillväxt.
Samtidigt djupnar en helt annan kris: den som rör våra samhällens relation till de livsuppehållande ekosystemen som omger oss. Mest akut är klimatförändringen, där det finns överväldigande bevis för att utsläppen av växthusgaser, främst koldioxid, måste minska drastiskt för att undvika rent katastrofala miljöförändringar.
Många verkar tro att det går att skjuta upp klimatfrågan tills andra problem, som den ekonomiska krisen, är avklarade. Men det går tyvärr inte. I alla fall inte om vi vill efterlämna en beboelig planet till våra barn. Det är därför nödvändigt att formulera en politik som minskar utsläppen – och samtidigt skapar social och ekonomisk rättvisa.
I början av krisen, omkring 2008-2009, skedde en comeback för traditionell krispolitik: stater gick in med omfattande räddningspaket, investeringsprogram och ekonomiska regleringar alltmedan centralbanker hällde ner miljarder dollar i de finansiella institutionernas gapande hål. Dessa aktioner avvärjde en fullständig ekonomisk kollaps, men misslyckades likafullt att skapa stabil ekonomisk tillväxt och ledde till stora underskott i statsbudgetar.

 

Fas 2: Åtstramning
Det har kallats för ”den keynesianska episoden”. Omkring 2010 skedde en övergång till krisens andra fas: en åtstramningspolitik med besvärliga sociala konsekvenser. Den enda vägen ut var nu att minska underskotten genom att skära ner de offentliga utgifterna och införa strikt finansiell disciplin, det vill säga att lassa över krisbördan på vanliga människor.
Varken klassisk keynesianism eller nyliberal åtstramningspolitik har fått ny fart på ekonomin. Båda är dessutom dåliga redskap för minskad miljöpåverkan. De är på olika sätt inriktade på att få igång tillväxten, men utan hänsyn till att tillväxt nästan alltid ökar resursförbrukningen och utsläppen.
Kanske är vi nu på väg in i en tredje fas. Kritiken av åtstramningspolitiken har blivit så stark att nya vägar måste prövas. Det märks inte minst genom framgången för radikala vänsterpartier i södra Europa. En politik för denna tredje fas behöver formuleras, och vi menar att de flesta tidigare försök att ”lösa” krisen har glömt en viktig lärdom från kapitalismens ekonomiska historia: behovet av att förstöra eller devalvera kapital för att ge plats åt en ny uppgångscykel. Det är inte bara en av Marx’ käpphästar, utan har även betonats av borgerliga ekonomer som Schumpeter.
Visserligen skapar dagens åtstramningspolitik också omfattande kapitalförstörelse. Fabriker och butiker slår igen. Offentlig välfärd skärs ner eller övergår i privata händer. Löner, pensioner och andra förmåner minskar. Det stora problemet är att det är ”fel” kapital som förstörs – fel av sociala skäl men också av ekologiska. För mitt i krisen blomstrar många av de industrier som ägnar sig åt massförstörelse av våra livsbetingelser: oljebolag, kolkraftverk, fordonstillverkare och så vidare.

 

Klimatet
Detta för oss in på hur den ”andra” krisen – klimatkrisen – behöver lösas. Klimatåtgärderna i både Sverige och andra länder är alldeles otillräckliga, men det finns ändå vissa ljuspunkter. Inte minst gäller det expansionen av förnybar energi. Produktionen av exempelvis solceller och vindkraft har ökat kraftigt på senare nivå, om än från låga nivåer. Problemet är bara att dessa inte leder till minskade utsläpp: de kompletterar gamla energislag snarare än ersätter dem. Studier visar att undanträngningseffekten är så liten som tio procent. En nytillförd megawatt förnybar energi ersätter alltså inte 1 megawatt fossil energi, utan bara 0,1.

 

Det är bra, men…
Visst behövs förnybar energi – men för att den ska göra någon klimatnytta måste samtidigt den fossila energin fasas ut. Samma resonemang kan föras över på transporter. Visst är det bra med tåg och kollektivtrafik. Men samtidigt måste flygtrafik och privatbilism minska, annars fortsätter klimatförändringen.
Vi har alltså den på sätt och vis gyllene situationen att både den ekonomiska krisen och den ekologiska krisen kräver att vi förstör kapital. Frågan är då om vi med politiska medel kan se till att ”rätt” kapital – det kapital som förstör planeten – förstörs. Vi tror att det finns politiska möjligheter för att åstadkomma det.
Ett närliggande exempel är den ständiga strukturomvandling som fanns inbyggd i den svenska modellen. Den ”solidariska lönepolitiken” – lika löner för liknande arbeten oavsett företagens betalningsförmåga – handlade inte bara om rättvisa, utan även om att tvinga bort mindre lönsam produktion och gynna de sektorer och företag med hög produktivitet. Samtidigt fanns en omfattande arbetsmarknadspolitik som såg till att lindra de sociala effekterna: kompensera arbetetslösa för inkomstbortfallet och skola om dem till yrken som efterfrågades.
Syftet var att värna Sveriges internationella konkurrenskraft och därmed se till att löner kunde öka och välfärden byggas ut. Nu behöver de målen utökas till att omfatta en grön omställning, men principen är densamma: vissa verksamheter måste bort, andra gynnas. Det kan ske genom:
Ekonomiska instrument som höga koldioxidskatter och särskilda garanterade feed in-tariffer för förnybar el.

Regleringar som till exempel påbjuder energistandarder för bilar och hus och förbud av kolkraft, och offentliga investeringar i till exempel järnvägar, biogasproduktion och energi-effektiviseringar. Omställningen bör även kompletteras med ekonomisk trygghet och omskolningsmöjligheter för dem som jobbar i utsatta branscher.

 

 

Detta påminner om keynesianism, men med två förbehåll. För det första att det inte räcker med att satsa på det nya, förnybara– vi måste också tvinga bort det gamla, det fossila. För det andra att offentliga stimulanser måste ha två syften. Inte bara få igång sysselsättningen och ekonomin, utan också leda till minskade utsläpp av växthusgaser.

 

Ett stort framsteg
En sådan grön-röd strukturomvandling vore ett stort framsteg. Ändå tror vi att det på sikt inte räcker för att skapa ett socialt och ekologiskt hållbart samhälle. Det skulle styra vissa nyckelsektorer mot minskade utsläpp, men samtidigt få hela ekonomin att växa – vilket gör att pengarna med nödvändighet sprider sig från den gröna sektorn till de grå och svarta sektorerna. Vi behöver inse att evig materiell tillväxt är en fysisk omöjlighet, och vi behöver hitta vägar för att växla in produktivitetsökningar i andra vinster än rent ekonomiska. Som i ökad välfärd, rikare fritid och mer tid, alltså en generell arbetstidsförkortning.

 

Text: Rikard Warlenius
& Ståle Holgersen

 

Rikard Warlenius är doktorand i humanekologi vid Lunds universitet, ledamot i Stockholms stadsfullmäktige och i Vänsterpartiets ekologisk-ekonomiska programkommitté.
Ståle Holgersen är kulturgeograf vid Uppsala universitet och medlem i Vänsterpartiet.
Denna artikel grundar sig på en längre artikel publicerad i Socialistisk debatt 209/2014.

 

Bilder. Digital Vision