När började framtiden? RÖTT-Krönikan


Stefan Slottensjö, Krönika

av Stefan Slottensjö,
Byggnadsarbetare & ledamot i styrelsen Byggnads Stockholm-Gotland

 

Vi sitter vid fikabordet i vår byggbod och tittar ut över arbetsplatsen där kranar svänger runt med last, ställningsbyggare bygger ställning och montagekillarna tar emot ännu ett nytt väggblock av betong från kranen.
– Så allt har blivit, suckar en av mina jobbarpolare högt medan han försiktigt sörplar på sitt heta kaffe. Se hur de gör, säger han och pekar genom bodfönstret på några av montörerna som drar en överlastad vinglig materialkärra över gårdsplanen.

–  Ja, det där har man sett förut, säger Stoffe som också kikar ut. Ett sånt jävla skräp de måste jobba med, den kan ju för fan välta när som helst. Men de vågar väl inte säga ifrån för då åker de hem på direkten, sen tittar han ner i sin tidning igen. Som inget märkvärdigt har hänt.

Och det hade det ju inte heller.

En nedlastad pumpvagn med en stor stuv femmeters stålreglar för innerväggar transporteras över bygget. En ställningsbyggare försöker samtidigt hiva upp ställningsspiror till sin kollega fem våningar upp och en annan gestikulerar vilt till sin jobbarpolare eftersom de varken hör eller förstår varandra.

En dag som andra. Men inte som alla andra dagar.

På väg ut från fikat muttras det lite. ”Stackars jävlar.” ”Snart är vi där allihop”. Så skingras gänget på väg mot olika delar av bygget.

Så här var det inte förr, tänker vi.

Byggena har visserligen aldrig varit en plats för kontemplation, riskfyllt har det varit och olyckor har hänt. De flesta har sina skråmor, en skuren tumme en ömmande armbåge, en rygg som kräver den märk-ligaste sovställning, men det är annorlunda nu. Speciellt för några – och de några blir bara fler.

I vår nya sköna värld har många människors inflytande över sitt jobb förändrats. Vi i byggbranschen har tidigare haft ett stort inflytande över vår vardag och hur vi utför våra jobb. Och byggjobbarna har varit ganska så stolta, sammansvetsade i laget och facket. Kunnande och yrkesstolthet har gått hand i hand med respekt. Vi har behövt varandra.

Någonstans, någon gång, förändrades det. Men när vi försöker hitta det speciella tillfället, den speciella dagen, det särskilda bygget där framtidens förändringar började, löser det upp sig i dimma.
Sanningen är säkert att det inte finns något specifikt tillfälle, ingen exakt plats för samhällsutvecklingen. Nu måste vi söka svaret i dimman av misstag vi själva gjort, alla dagar vi inte brytt oss om att säga nu får det vara nog. Men också i det grundläggande – pengarna styr.

De som verkligen styr över samhällsutvecklingen, våra liv och villkor har lyckats få oss att tro att de inte finns och att de, om de nu ändå finns, i vart fall inte vill något ont.

I dimridåerna har man lyckats döpa om utsugningen, utnyttjandet, kort sagt kapitalismen – till ”marknaden”. Marknaden som med något slags låtsat gemensamt intresse vrider utvecklingen mot sämre villkor genom att splittra arbetslivet, skapa osäkrare anställningar i så små enheter det bara går, som uppmuntrade processen i EU för att kunna starta huggsexor om priset på arbete, säkra jobb och schyssta villkor.

Den här osynliga väsendet har förstås både hjärna, ansikte och vilja. Och därför pågår också hela tiden en maktkamp om utgången av framtiden.
Idag, och varje dag, i det nya Sverige.