”Man skulle vara en glitterpinne”


Mia storny

I tio års tid arbetade Mia Mårtensson som visstidsanställd administratör via olika bemanningsföretag. Anställningarnas längd var olika, men lönen densamma – mellan 18–19 000 före skatt.

Bemanningsföretag är ett otyg, säger hon. Vi borde inte ha dem överhuvudtaget. De förstör arbetsmarknaden och tar bort all trygghet. Och de gör det möjligt för arbetsgivaren att behandla anställda som slit- och slängvaror. De borde förbjudas igen, som det var tidigare!

Idag är Mia Mårtensson medlem i Vänsterpartiet och hon sitter i styrelsen för partiföreningen Biskopsgården–Torslanda.

Avgörande för henne var kongressen 2012 när partiet beslöt arbeta just för ett förbud av bemanningsföretag.

– Det var faktiskt den stora anledningen, säger hon.

Det andra, som tilltalade henne, var att kongressen förmådde driva igenom det trots att partiledningen var emot.

– Det var en helt annan typ av interndemokrati, än den i Miljöpartiet, som jag var med i tidigare. Båda dessa saker fick henne att ta steget in i Vänsterpartiet, säger hon. Och av bemanningsföretag har hon alltså lång erfarenhet.

 

Alla hänger löst

Hon berättar om en rad missförhållanden:

Ett av de stora problemen är att det är svårt att organisera bemanningsanställda, de träffas sällan och alla hänger väldigt löst.

– Om jag hade försökt, tror jag de hade försökt göra sig av med mig.

Hon berättar också om en kompis som blev svartlistad tack vare sitt fackliga arbete i ett bemanningsföretag.

– Det blir svårt att få jobb sen, säger hon.

Ofoget med visstidsanställningar permanentar också arbetslösheten. De med tillsvidareanställning vill inte ha dem och oftast ska de tillsättas snarast möjligt. Då blir det en arbetslös som tar det för att sedan snart komma tillbaka till arbetslöshet igen.

Mia lyckades fira 10-årsjubileum i detta ekorrhjul. Så här beskrev hon själv sin situation i Aftonbladet Debatt, för tre år sedan:

”Det börjar alltid om igen, i en ändlös, tröstlös cirkel av nytt jobb, nya arbetskamrater och arbetslöshet. Jag hör aldrig riktigt dit, blir aldrig riktigt en i gänget. Jag är tillfällig, snart borta.

Vid det här laget har jag nästan helt förlorat kontakten med min egen yrkesidentitet. Det går nämligen inte att identifiera sig med sitt yrke när det ändras hela tiden och i praktiken innebär att sälja sig själv till nästan vad som helst för vilket pris som helst. Jag har inga fasta arbetsuppgifter, inga långsiktiga mål eller något sammanhang. Jag är en kameleont som omformar sig själv till det som just den här arbetsgivaren behöver just nu och tacksamt tar emot den lön som erbjuds.

Frågan är hur länge jag ska orka. Hur länge orkar man leva helt utan trygghet? Hur många gånger orkar man börja om?”

Mia Mårtensson har ändå en ganska gedigen utbildning, en fil. kand. i informatik och hennes första jobb efter utbildningen var som multimedia­producent. Då var hon 22 år. Där jobbade hon i tre år, tills företaget tappade en stor kund och hon blev arbetslös i nästan tre år.

– Det finns gott om informatörer i Göteborg och jag var ganska hårt nischad.

Så småningom fick hon jobb på ett bemanningsföretag, AP-trans, som var underleverantör till Väst-Trafik, alltså i grund och botten ett företag som drivs av det allmänna. Där arbetade hon i 2,5 år med att administrera deras databas.

– Det var kul i början, det var kaos när jag kom dit, de hade ett helt rum med protokoll som jag fick ta hand om. Men anställningen förlängdes bara tre månader i taget.

 

Visstid har inget slut

Sedan har det varit många bemanningsföretag för Mia, och mest visstidsanställningar. Egentligen ska ”visstid” vara en anställning för ett projekt eller en arbetstopp, förklarar hon, men nu har de infört allmän visstid, och då behöver inte arbetsgivaren ens motivera visstidsanställningen. Den bara pågår.

Det största problemet med bemanningsföretag tycker Mia är att man hänger så löst. Även när man är fast anställd. Själv upplevde hon det när hon var hon ”ett kort tag” var anställd av Manpower. En kund hade framfört klagomål, och trots att det inte var något som ska kunna leda till avsked, eller något Mia ens tyckte stämde med verkligheten, så fick hon gå. ”Vi måste lyssna till vad kunden säger”, var förklaringen.

– Som konsult måste man vara något av en glitterpinne, man måste vara lite mer positiv och lite gladare än alla andra och aldrig klaga på något. Alltid säga ja tack och amen.

Arbetet har varierat, det har varit det som krävts och behövts, beställningar, inköp, administration av olika slag.

Hon har också arbetat som telefoniansvarig på stadsdelsförvaltningen i Majorna-Linné i Göteborg. Också där åt ett bemanningsföretag och med samma låga lön.

– Mitt arbetsliv är en rörig historia, men mitt CV ligger på nätet om du vill läsa. Hon skrattar.

Där läser jag också att Mia har läst 60 poäng informatik med inriktning mot multimedia & web, 40 poäng medie- & informationsdesign och 20 poäng företagsekonomi. Hon arbetar även i ett 20-tal dataprogram.

Oftast kanske folk tänker på lager eller industri när det handlar om bemanningsföretag, men idag har de alltså tagit klivet in i media- och tjänstemannavärlden. Idag är det inte ovanligt att exempelvis journalister är anställda av bemanningsföretag.

Idag har Mia Mårtensson äntligen fått ett en fast anställning. Hennes första löneanspråk var på 24 000 kronor och när hon fick det, blev det nästan en chock.

– Jag har insett att min referensram är helt skruvad. Jag har tjänat så lite, så länge, att jag inte vet vad som är rimligt och normalt.

 

Hur får man lägenhet med visstid och låg lön?

– Man talar inte om det, säger Mia med eftertryck. Man säger bara att man har jobb och att man tjänar si och så mycket…

– Sen heter jag ju Mia Mårtensson, och det tror jag är en stor fördel när man söker lägenhet. Tyvärr, tillägger hon.

Själv hade hon tur och fick en lägenhet i Biskopsgården.

Mia trivs väldigt bra i stadsdelen och hoppas kunna bo kvar. Hemma har hon också en liten uppfödning av Abessinierkatter, just nu är det fyra katter och dessutom har hon en hund, Chili. De var hennes räddning under perioder av arbetslöshet.

– Jag ville inte hamna i total passivitet, säger hon.

Men det var små marginaler. Hade hon exempelvis velat resa så hade hon måst välja bort sina djur.

Jag frågar Mia om hon hade klarat sig som ensamstående med barn.

– Nej, det tror jag faktiskt inte, säger hon, och fortsätter; det är så himla mycket som kostar när man har barn.

– Den stora skillnaden nu är nog att jag har råd äta på lunchrestaurang, jag slipper spara och gneta med matlådor.

 

Bara att räkna

Idén om att sänka ingångslönerna*, tycker hon är helt fel.

– Det handlar ju om att sänka de allra lägsta lönerna. Och då är det ju bara att räkna, säger hon. Hur mycket kostar hyran, hur mycket kostar det att äta en månad, hur mycket kostar månadskortet? En lön ska gå att leva på.

Text & foto: Losita Garcia

 

Mia Mårtensson om idén bakom bemanningsföretag:

”Företaget vill göra en vinst och vinsten är helt enkelt mellanskillnaden mellan din lön och den summa som uppdrags-givaren betalar till bemanningsföretaget. Det är därför folk generellt sett har – och kommer att ha – lägre lön på bemanningsföretag.”

 

Presentation:

Idag är Mia Mårtensson anställd som utbildningsadministratör, på Sahlgrenska Akademin, vid Göteborgs universitet .

Mia är även ersättare i regionfullmäktige samt i stadsdelsnämnden Västra Hisingen för Vänsterpartiet, samt ledamot i partiföreningens styrelse

i Biskopsgården–Torslanda.

 

 

 

2 kommentarer till “”Man skulle vara en glitterpinne””

  1. Ingvar Eriksson

    Det är nog inte förbud mot bemanningsföretag som är det rätta. Det är skarp lagreglering som krävs.

  2. Johan Öhman

    Dom som driver och anlitar dessa firmor istället för att anställa är inte seriösa helt enkelt, det ska inte få finnas i ett modernt samhälle som Svergie. Titta bara på staffett läkarana, dom har ingen skam i kroppen! Såda bolag bör förbjudas överhuvudtaget!