Livet är en dröm


Rött2ill_2

Antalet miljardärer är rekordstort.
Hur kan några vara så rika, när andra har så lite?
Och vad gör folk som äger så mycket?

 

I december 2014 slogs ett nytt rekord i Sverige. Aldrig tidigare hade Sverige haft så många miljardärer. Nu fanns det 147 stycken. Fredade från förmögenhetsskatt, arvskatt och med lägre inkomstskatter som stöd har de sedan kunnat se pengarna växa, växa och växa…Tillsammans äger de nu cirka 1 120 miljarder.

För den summan skulle de kunna spela in 530 Bondfilmer eller bedriva flyktingmottagning i 40 år eller ge Sveriges 225 000 fattigpensionärer 2000 kronor mer i månaden i 220 år. Det har Fredrik Virtanen, ledarskribent i Aftonbladet, räknat ut. Eller, tja, varför inte ha en riktigt lyckad födelsedag? Vi återkommer till det senare.

Den rikaste på miljardärslistan är Ingvar Kamprad som äger 550 miljarder kronor. Känd från Ikea och för innovativ skatteplanering. Tvåa är Stefan Persson, god för 215 miljarder kronor, de tre barnen har också fått 8 miljarder vardera ur HM:s kassaapparater. Långt ner på listan, som nummer 47, hittar vi IT-miljardären Dan Olofsson, som bara skrapat ihop 4 miljarder.
Trots att han inte äger några andelar i vårdbolag har han också gjort sig till talesman för just vårdkapitalet.

Dan Olofsson kommer från enklare förhållanden och även om ingen själv kan arbeta ihop fyra miljarder, har han säkert varit skicklig på att sälja och köpa och driva sina företag.

Nu rör han sig i ”finare” kretsar, där företagsvinster är självklarheter.
Om och om igen har han angripit Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet för att partiet vill ha bort vinsten som drivkraft ur välfärden.

”Det är en myt att vinster tömmer vård och skola på resurser” skriver Olofsson i en av många liknande debattartiklar, den 18 augusti 2014 i DN. Det är helt enkelt obegripligt för Dan Olofsson att tänka sig att välfärden kan fungera utan vinst som dragkraft, och att välfärden inte är en marknad som alla andra. Det är detta han återkommer till gång på gång: Hur kan Jonas Sjöstedt tro att någon vill driva ett företag utan att få göra vinst?

Själv har han lyckats bra. Redan 2005 säger han i en intervju i Sydsvenskan att han taggat ner, lycka har inte med pengar att göra, menar han.

– Vi har de sista tio åren haft en schyst ekonomi. Jag ser ingen anledning till varför jag ska arbeta tills jag stupar i hjärtattack. Det är klart jag tar chansen att ta det lugnare.

Dan Olofsson nämner hustruns insatser som ytter­ligare ett skäl till att han har lyckats. Hon har skött all markservice.

–  Utan henne hade jag aldrig kunnat arbeta så mycket. Om han bekostat de tre barnens körkort minns han inte, men ”förmodligen” är det korrekt, säger han.
En för liten utgift för miljadärsminnet.

Som många andra patriarker vill han dock gärna även spela rollen av filantrop. Och gör det.
Det är ofta bidrag till bra saker, men problemet när pengar samlas på hög istället för att omfördelas, är att det inte är samhället som bestämmer var pengarna behövs bäst. Det är Dan Olofsson som bestämmer det.
Och ibland blir det inte Hiv-bekämpning, utan något helt annat. Som just en väldigt trevlig födelsedag.

Här berättar Alexandra Charles om hur det var när Dan och Christin Olofsson fyllde 60 år:

 

Livet är en fest
”När Dan och Christin Olofsson båda fyllde sextio år firade de gemensam 120-årsdag genom att bjuda in 225 gäster: familjen, vänner och affärskontakter, och så Carl Jan och mig.

Vi fick veta att vi skulle vara borta i tre dagar. Man skulle träffas på flygplatsen klockan nio med smokingklänning eller smoking i bagaget. Vi hade också fått lämna våra mått i förväg. Där stod vi på Sturup och undrade vad vi skulle med måtten till, men gick sedan ombord på det chartrade planet under vilda gissningar om vart vi alla var på väg.

Det visade sig vara till Venedig. Under resan sjöngs det, vi fick champagne, värdparet agerade kapten och flygvärdinna och allt var utsökt planerat. Mycket riktigt blev det maskerad i Venedig på temat Karneval!
Vi inkvarterade på ett av de finaste hotellen vid Canal Grande och på allas rum hängde de mest fantastiska kostymer som vårt värdpar låtit sy om för att passa allas mått. Jag föreställde en renässansfurstinna med en vinröd klänning i brokad med snörning och en väldigt tjusig huvudbonad med fjädrar.
Samtliga gäster åkte gondol till festligheterna. Alla 225 inbjudna skeppades iväg sex och sex till ett vackert palats och under vägen dit stannade alla turisterna på broarna runt om till och stirrade; de trodde nog att det var filminspelning.

Det var som om vi tagit över Venedig! I entrén till palatset stod ståtliga svarta män som liknade statyer från 1700-talet, då det var populärt med svarta betjänter. Det bjöds på musik av stråkkvartetter och cittraspel.
Dessutom hade man bjudit dit gästartister, bland annat Carola och operasångerskan Anna Eklund Tarantino och flera andra musiker av yttersta klass. I palatset hade man dukat ett dignande middagsbord i venetiansk stil. Det var så vackert att man dånade och efter sång och tal blev det dans natten lång.

Man hade också ankrat upp ett stort fartyg där det var efterfest, dit många begavs sig.

Från Venedig flögs vi till nästa fest som hölls i Nice. Där inkvarterades vi först på tjusiga hotell och sedan bjöds det på lunch på paret Olofssons stora egendom. Till kvällen hade man hyrt ett palats som heter Palais Rotschild, bedövande vackert och fyllt med konstskatter.

Dit färdades vi med veteranbilar, och det var smoking som gällde förstås. Vi möttes åter av dignande middagsbord, musik och underhållning. Men först fick vi gå runt och bese den bedårande vackra parken med fantastisk utsikt över Rivieran.

 

Mot Marrakech!
Den tredje dagen efter frukost skulle vi flyga till fest nummer tre. Slutdestinationen var Marrakech. Jag blev själaglad, för där hade jag aldrig varit. Vi besökte den berömda marknaden innan det blev dags att byta om till nästa stora kalas, denna gång i Tusen och en natt-stil. Vi checkades återigen in på det mest fantastiska hotell där jag fick den största svit jag någonsin bott i, med ett badrum ”to die for”.

Till denna tredje fest färdades vi med häst och vagn, fyra och fyra i varje ekipage, till ett makalöst palats med enorma parkanläggningar. Vi fick se arabiska fullblod och tjusiga män som hade ryttaruppvisningar. De red förbi varandra tätt, tätt och försökte slå varandra ur sadeln. Det var ett magiskt skådespel med dessa glänsande, frustande hästar som galopperade fram och åter med sina ryttare, som till gästernas förtjusning till synes stred på blodigt allvar. Vackra, muskulösa män och vackra hästar!

När gästerna sedan vandrade mot entrén stod där ett helt långt radband av män i kaftaner, på bägge sidor längs vår väg och sjöng och slog på trummor medan vi passerade förbi. Det var mycket suggestivt. Så kommer vi till de makalöst generösa middagsborden igen, och till nya spännande konversationer. Det var nya bordsplaceringar vid varje fest och vi blev återigen trakterade med de mest ljuvliga maträtter och viner.

Zulukungen hade anslutit sig till detta fina kalas för att hed­ra födelsedagsbarnen. Han reste med en av sina fem fruar.

Allt var som en dröm! Många fester har jag varit med på genom livet men ingen som denna!”

 

Något nerkortad text ur boken Livet är en dröm, Norstedts 2013
Memoarer av Alexandra Charles med Åsa Mattsson.
Inledande text: Losita Garcia