Karin Rågsjö ger aldrig upp


ragsjo

I riksdagen slåss hon för en bättre och mer jämlik vård och för en välfärd utan vinstuttag.

Ett stopp för välfärdsbolagens vinster är en av höstens stora frågor i riksdagen. Och Karin Rågsjö har märkt att till och med vissa liberaler och centerpartister börjar förstå att dagens situation är orimlig.

Karin Rågsjö har alltid varit politiskt intresserad. Men det dröjde innan hon trädde in i partipolitiken och blev heltidspolitiker.

Hennes hjärtefrågor i riksdagen handlar om social omsorg, vårdfrågor och den tilltagande privatiseringen inom välfärden. Inte speciellt märkliga val av områden, eftersom hon är socionom och genom åren arbetat med stora informationskampanjer kring folkhälsofrågor.

– Jag har alltid varit socialist. Mina föräldrar var arbetare och sossar, så det handlade mycket om Olof Palme under uppväxten. Den tidens socialdemokrati liknar dagens vänsterparti, säger Karin Rågsjö.

Mycket har förändrats
Det är inte bara vänstern och socialdemokratin som förändrats. Mycket har hänt i samhället under Karins resa från Gubbängen på 1970-talet till lägenheten här på Kungsholmen och riksdagsarbetet. Många har liksom hon fått det bättre. Men klassklyftorna har också vidgats. Orättvisorna tilltagit. Bebyggelsen där hon växte upp var blandad med hyreshus, små bostadsrätter, villor och radhus.

– I skolan i Gubbängen mötte jag läka­rens dotter och den arbetslösa mammans son. Det var en mycket jämlik skola, minns hon.
Gymnasiet upplevde hon som en skola designad för att vara jämlik, långt från dagens skola som allt mer formats för barn från akademiker- och medelklasshem. Med höga betyg kom hon direkt in på Socialhögskolan. Hon och en studiekamrat från Gävle var betydligt yng­re än alla andra.

– Vi sågs nog lite som lollor – som lite halvknäppa. Vi revolterade genom att sminka oss och bära högklackat. Vi två slet med alla grupparbetsuppgifter, sedan alla trettioåringar smitit iväg. Efter något år fick jag nog och reste istället till Paris.

Arbetade som fältassistent
Men efter några månader så återvände hon, tog sin examen och fick jobb som fältassistent och började arbeta med ungdomar i Solna. Nu kände hon att hon trots allt hamnat rätt. Det var så här socialt arbete skulle bedrivas.

Det här var en tid då den offentliga sektorn växte snabbt. Mycket hade ännu inte funnit sina former och mycket ifrågasattes – på gott och ont. Karin sökte jobb som behandlingsassistent på ett skolhem. Trots ringa erfarenhet blev hon till sin förvåning anställd som biträdande föreståndare och hamnade i ett riktigt getingbo av konflikter. Så svårlösta att landstinget till slut lade ner verksamheten.
– I protest brände all personal sina arbetsintyg på gården! minns Karin Rågsjö.

I mitten av 1980-talet började hon arbeta på Serafen, som var Sveriges första mottagning för hiv-smittade missbrukare. Arbetet var på kvälls- och nattetid, men på den här tiden fanns kommunala resurser. En barnskötare passade hennes son i hemmet när hon arbetade. Under några år passerade en stor del av Stockholms missbrukare mottagningen.

– Jag fick många personliga kontakter som gärna ville prata när jag var ute på stan. Visst var de missbrukare, hade hiv och många var prostituerade; men de var inte så stigmatiserade som i dag – och de hade lägenheter. Ingen var hemlös. De hade självaktning.

Missbrukare i samma ålder i dag har sjunkit betydligt djupare in i sitt missbruk. I dag satsas mindre resurser och pengar på behandling och det råder en annan syn på missbrukare. Hon menar att även vänstern har skäl att vara självkritisk. Nollvisioner, kriminalisering och hårda, ofta kränkande nypor – som Hasselametoden – drevs fram av delar av vänstern. Moral sågs som viktigare än vetenskap.

– Även jag förordade hårdare tag på den tiden. Men i riksdagen märks att en förändring är på gång.
– Allt fler inser att repression och straff misslyckas.

Ett exempel på den förändrade narkotikapolitiken är att folkhälsominister Gabriel Wikström nu vill avskaffa kommunernas veto mot sprututbytesprogram. Karin Rågsjös erfarenhet är att man i Stockholm genom sprututbytesprogrammet lyckats nå många missbrukare och kunnat erbjuda vård och behandling.

Efter att ha utbildat sig i kommunikation och marknads­föring hamnade Karin Rågsjö via Socialstyrelsen på Folkhälsoinstitutet och arbetade med många stora folkhälsokampanjer. Hon var ännu inte med i Vänsterpartiet då hon av partiet rekryterades till arbetet som politisk tjänsteman i stadshuset i Stockholm, för att arbeta med folkhälsofrågor.

– Jobbet och människorna var fantastiska! Men inte arbetsförhållandena. Människor kan vara duktiga politiker men dåliga arbetsledare. Det var mycket hårt arbete och människor som brände ut sig. Men jag lärde mig det politiska hantverket och gick med i partiet.

Viktigt för politiker att ha ett yrke
Hon återvände till arbetet på Folkhälsoinstitutet. Hennes råd till yngre medlemmar i alla partier är att se till att de har ett yrke att falla tillbaka på. Politiskt arbete är inget yrke utan ett förtroendeuppdrag.

I det politiska arbetet i Stockholms stadshus var hon med under en tid när en stor del av den gemensamma välfärden såldes ut och privatiserades.

Hon beskriver de stora vinstuttagen som perversa, att det är orimligt att några få ska kunna sko sig på pengar som borde gå till verksamhet. Men det är inte bara vinsterna som är problemet. Ett kanske ännu större problem är att politikerna helt har tappat möjlighet att styra samhällsutvecklingen. Vilken typ av hemtjänst ska finnas? Var ska skolor och vårdcentraler ligga? Vem ska få tillgång till olika samhällstjänster? Detta menar hon har överlämnats till marknaden att bestämma.

– Det har funnits en väldig tilltro till marknaden. Men även här börjar man komma till vägs ände. Till och med vissa centerpartister och liberaler börjar tveka. Det kommer allt fler utredningar och studier som visar att något måste göras, inte minst mot fragmentiseringen av vården.

Det är inte bara vinsterna i välfärdsbolagen som kostar, även politikernas oförmåga att styra verksamheten innebär många förlorade skattekronor.
– Hur effektivt är det med massor av små vårdcentraler i Stockholms innerstad? När jag nyligen var förkyld och fick en ögoninflammation fanns ingen vårdcentral med både öron- och ögonläkare. Jag fick besöka tre olika läkare på olika vårdcentraler för att få hjälp.

Hon menar att Stockholm leder denna utveckling. Där är det allra värst.
– Alla pengar har bundits upp i avtal med en mängd vårdgivare. Politikerna styr inte längre. Ingen skugga ska falla på de läkare som öppnar vårdcentraler i innerstaden och utnyttjar de möjligheter som politikerna gett dem. Marknaden är bara intresserad av en sak och det är att tjäna pengar.

Strax efter valet gjorde Vänsterpartiet upp med regeringen om att skattepengar till skolor, vård och omsorg inte längre skulle kunna plockas ut som företagsvinster (se faktaruta nedan). Direktiven var tydliga och i mars 2015 tillsatte regeringen Ilmar Reepalu att utreda frågan. Hans uppdrag blev att senast den 1 november i år presentera ett förslag. Men det som utredaren låtit undslippa sig under sommaren talar knappast för något skarpt vinstförbud, utan främst om vissa begränsningar.

I en intervju i tidningen Sydsvenskan säger han att företagen både bör få en riskpremie på insatt kapital och marknadsmässig avkastning på verksamheten.
Den åsikten ryms inte i överenskommelsen eller direktiven till utredningen, så hur Reepalu kommit fram till den slutsatsen återstår att se.

I riksdagen verkar det idag inte finnas en majoritet för vinstbegränsningar av vare sig den ena eller andra sorten.

–  Men oberoende om vinstbegränsningarna ser ut att gå igenom i riksdagen eller inte, så utgår jag ifrån att socialdemokraterna håller det vi kommit överens om i vinstuppgörelsen och tar fram skarpa förslag. Sedan återstår att se om de borgliga partierna verkligen vill gå emot sina egna väljare i den här frågan, säger Karin Rågsjö.

I riksdagen upplever hon att allt fler börjar fundera på om det verkligen är rimligt att företag ska kunna öppna skolor och vårdföretag där de själva önskar. Att det är orimligt att så många vårdcentraler öppnat i Stockholms innerstad utan att motsvarande etableringar skett i ytterområdena.

Hon har inte gett upp. Hon tror att fakta om sakernas tillstånd till slut måste få genomslag. Likvärdigheten och kunskaperna har minskat under åren av privatiseringar i skolan. Inte heller inom vård och omsorg har marknadsanpassningen löst några problem.

– Högern anklagar oss i vänstern för att vara ideologistyrda. Men det är ju högern som fullständigt hamnat i marknadens klor och som trots uteblivna eller försämrade resultat fortsätter att framhärda att marknaden kan lösa problemen.

Text och foto: Hasse Hedström

Skriv en kommentar