Inger fajtas för Sorsele


Inger vid älvenwebb

Jag inspekterar misstänksamt den lilla humla jag ska flyga med till Arvidsjaur. Kan den verkligen lyfta?
Det gör den, men ännu märkligare är den kommun som jag snart ska få se streta på i motvinden.

En vacker, låg träbyggnad möter mig och de övriga åtta passagerarna på flygplatsen i Arvidsjaur. När jag vänder mig om ser jag – skog. Åtta mil granskog samt tre renar senare är jag i Sorsele. Här har varje person nästan tre kvadratkilometer vardera att vistas på, i kommunen som är näst minst i landet vad gäller invånare. De är 2 548 stycken.
– Jag räknar dom nästan varje dag, säger kommunstyrelsens ordförande Kjell Öjeryd, vänsterpartist.

Annars är kommunens stora problem att den är så avlång. Cirka 20 fågelvägsmil från norska gränsen till den kommungräns som ligger närmast Umeå. Och alla verksamheter ska fungera, såväl i fjällbyn Ammarnäs som i den lilla byn Blattnicksele i den sydöstra delen av kommunen. Det borde krävas starka ekonomiska muskler för det, men kommunen liknar i det fallet just mest – en humla.

Det är bara 250 år sedan svenskarna kom hit till samernas land. Staten ägde marken, och ville ha arbetskraft. De inflyttade levde på mindre jordbruk och skogen, flottning och sågar.

Än idag är de båda större företagen skogsförädlare, man tillverkar golv och stugor. På sommaren ger skogen också många arbetstillfällen och på vintern testkör sommarskogsarbetarna åt bilföretag. Mil efter mil testas bilarna i vinterkörning. Vid flygningen hem kan jag fortfarande se isbanorna på sjöarna i märkliga formationer, sakta smälta ner i vattnet.
– Det är jättestort för oss. Utan dom vet jag int’ hur vi skull’ klara oss, säger Kjell Öjeryd.

Samerna finns också kvar. Det är två större same­byar runt Sorsele och Kjell ser dem som vilken näring som helst, men det går sakta bakåt för dem, säger han, precis som för lantbruket. Några större motsättningar mellan befolkningsgrupperna finns inte i Sorsele, det är i så fall mer mot kusten, när de far på vinterbete.

Eftersom Sorsele ligger så avlägset skulle man kunna tro att folk här har få kontakter med folk från andra länder. Den idén fick jag revidera. Jag bor hos ett par från England som inte kan ett ord svenska men som fick utmärkelsen årets nyföretagare 2013.
Mannen på Systembolaget bryter på tyska, liksom mannen som bygger om på Inlandsbanemuséet. På vintrarna invaderar tyskar, då bilköpare ska bjudas på hundspann, skoterkörning och bar i igloo. På sommaren kommer andra turister, främst för att fiska. I älvarna och de många forsarna finns lax, öring och harr. För folk från Europa är detta en spännande vildmark, exotiska namn som Sjnjurtjuk, Vuovosjaure och Storjuktan lovar äventyr.

Och så finns det ett antal kvotflyktingar och totalt 50 ensamkommande flyktingbarn från olika krigsområden i världen. Jag återkommer till dem.


 

Kjellvid kommunhuset

Kjell Öjeryds värsta och bästa

Det värsta jag vet: Det är ”illunnan”, avundsjukan.
Det bästa jag vet:När jag ser att folk mår bra, och att allt fungerar runtomkring mig. Då mår jag som bäst. Att sitta på ett älgpass, få fara ut med hunden i älg-skogen, det är väl också något av det bästa som finns?
Senaste bok: Jag är dålig på böcker, men jag gillar svenska deckarfilmer, som Beck.


 

Slalom och blues
Först historien om Kjell Öjeryd som är född och uppvuxen i Sorsele, men ändå bytt bana flera gånger.
Hans stora intresse när han växte upp var slalom, han bodde mittemot backen och där tillbringade han sin barndom, berättar han. Utan att därför bli någon Stenmark. Det andra stora intresset var att spela gitarr, mest blues. Efter grundskolan flyttade Kjell till Storuman för att gå en tvåårig utbildning till skogsarbetare. Efter det arbetade han nio år i skogen, det var manuellt arbete med motorsåg. Under tiden träffade han sin blivande fru som hade ett jordbruk fyra mil från Sorsele, som de tog över tillsammans. Idag har de moderniserat och byggt ut så att de har 70 kor.

– Men nu kan det inte bli större. Det finns inte marker för det. Nu ”fundrar” vi på att förädla mjölken så att vi kan sälja det lokalt. Jag tror framtiden ligger i det lokala, säger han.

– Och vi funderar också på att investera i ett lokalt slakteri tillsammans med samerna, säger han på sin utpräglade sorseledialekt, där ord som ”Det är ju” blir ”Hä’ ä’ ju”.
Idag är familjejordbruket den enda mjölkproducenten som finns kvar i Sorsele.
”Det växer aldrig bort”
Många tycker att det är konstigt att han som är företagare är vänsterpartist, men själv vet han var han står.
– Mina föräldrar var socialister, jag har haft det sen barnsben, det växer aldrig bort. Och när jag jobbade i skogen var jag väldigt aktiv i det fackliga, he’ va’ där de’ börja’ på riktigt.

Efter att ha besökt det lilla kommunhuset, sitter vi nu tillsammans med Inger Stenlund och tittar ut över Vindel­älven och badtunnan strax utanför fönstret på ortens hotell. Nu får jag reda på att Kjell tidigare också ”driftat” hotellet tillsammans med tre andra bönder. Där fick han lära sig att städa hotellrum, men mest stod han i baren och blandade drinkar.

Det kan ju förklara varför precis varenda människa verkar veta vem han är. Bartender är väl det närmaste man kan komma till att vara ortens terapeut. Han var också den som fick mest personröster i senaste valet. Vänsterpartiet fick 26 procent av rösterna.

Själv tror han att valframgången mer kan bero på att folk varit nöjda med hur han skött uppdraget som vice ordförande tidigare och på att Inger suttit ordförande i utskottet för skola och omsorg. Hon ansvarar för den absolut viktigaste delen av kommunens arbete. De har kompletterat varndra, säger han. Inger Stenlund har liksom Kjell också nära till skratt. Det märks att de jobbat länge tillsammans, de fyller i varandras meningar och verkar helt trygga med varandra, som syskon nästan. Och som distriktssköterska kan Inger det mesta om de flesta i Sorsele.
Även hon fick många personkryss.

 

Uppväxt med proggen
Till orten kom hon från Jämtland via flera andra orter där hon arbetade som sköterska. Här skulle hon bara bo ett par år. Men så träffade hon sin man och blev kvar. Nu är hon änka och barnen är vuxna, och hon bor i ett hus, vackert belägen med bäck på tomten, fyra mil utanför Sorsele.
Även Inger har varit socialist i hela sitt liv.
– Vi är ju uppväxta med Hoola Bandoola, Ebba Grön, Fria Pro och Björn Afzelius.

Att den senare nämns särskilt kan bero på att Inger även har en bakgrund som dansbandsvokalist i Oves orkester. ”Om du vill veta någon kuriosa”, säger hon och skrattar igen.
Strategiskt viktig centralisering
När det gäller äldreomsorgen märks det att Inger Stenlund är stolt. Tidigare fanns den utspridd på flera olika ställen på orten, det gjorde att driften blev dyr. Inger började fundera på vad som skulle hända om de kunde lägga allt under samma tak. Mark fanns. Hon fick stöd för sin idé och nu finns en nybyggd avdelning i trä, vackert belägen vid älven. Den kostade 20 miljoner, men kommunen sparar minst fem varje år på driften.
– Nu räknar jag på hur vi ska kunna ge dem som arbetar i vården 35 timmars vecka. Det måste gå, säger hon beslutsamt.

Inger berättar också om skolorna, förutom de i Sorsele har de har en i Ammarnäs fjällby och en tredje i Blattnicksele 13 mil därifrån. (Se sid 18). För att klara av undervisningen måste barnen bussas till centralorten för ämnen som slöjd och hemkunskap.
De tar också emot cirka 20-40 kvotflyktingar per år. En gång tog de emot fler, 70 stycken på en gång.
– Men varken skolan eller kommunen klarade av det och vi kunde inte ge dem den start de behöver. Det ska ju bli bra också. Så vi drog i handbromsen. Nu är det på en lagom nivå och skolan fungerar bra igen, ja kanske bättre än tidigare, säger Kjell.

– Sedan kan snittresultaten se sämre ut, men ett barn som varit här bara ett par år kan ju rimligen inte lika mycket på proven som sina klasskamrater, säger Inger.

I det stora hela tycker de att flyktingmottagandet fungerar bra och att de ensamkommande ungdomarna är jätteduktiga. Inger har kontakt med många av dem på Facebook, och det går bra för dom.
De är viktiga för Sorsele då de skapar jobbtillfällen, även om Kjell inte vill prata pengar och flyktingar samtidigt, det handlar ytterst om humanitet, säger han.

En tidigare anställd på region Västerbotten intygar att Sorsele är erkänt duktiga på flyktingmottagande, kanske bäst i Västerbotten, säger hon.
Nästan hela kommunens ekonomi går till skola, vård och omsorg. En mycket liten del går till annat, som sport och bibliotek. Det finns ingenting över.
På det lokala lilla dataföretaget Vildmarksdata som jag besöker hänvisar en man till Norge, där han tycker de har bättre skatteregler för landsbygden. Han är också arg över att rotavdraget minskas, det enda som folk på landsbygden kunnat använda, anser han.

Lokalen ser ut som vilken hipsterlokal som helst på Södermalm, men det här gänget är glada att vara ”så långt utanför tullarna som möjligt”. Bra datakabel har funnits länge i Västerbottens län. Det gäller bara att få kunderna att hitta hit.
”Lätt att bli accepterad som nyinflyttad”
På det stora, vackra biblioteket träffar jag Gunilla Andersson, som flyttade från Göteborg när hon fick jobbet som kommunens enda bibliotekarie. Idag kan de bara ha öppet tre dagar i veckan, berättar hon. Personalen är halverad.
Hon har blivit väl mottagen i Sorsele, inte minst eftersom hon är singel. Folk vill ”hjälpa till” att para ihop henne med än den ena än den andra, berättar hon och skrattar.
– De vill verkligen att man ska stanna!
Om hon får önska sig något så är det en stor industri, så att ungdomarna kan stanna i Sorsele.
På Järnia träffar jag på tre killar från Afghanistan och Morteza Mohammadi visar sig vara målvakt i Sorsele fotbollslag som spelar i division 5. Nästan alla i spelarlistan har afghanska namn.
– Vi killar från Afghanistan gillar foboll mer än skidor, säger han.
När det gäller flickorna finns inte samma fritidsutbud, tre flickor på väg från skolan berättar att de mest gymmar och pluggar. Även de är flyktingar men har familjerna med sig.

– Det finns inte så mycket för flickor att göra, men det gör inget. Till hösten ska vi flytta när vi börjar gymnasiet.
Det är ortens andra problem. Efter grundskolan måste barnen flytta, eftersom Sorsele inte har något gymnasium. Sedan kommer de inte tillbaka. Det finns för få jobb, främst för kvinnor.

– Killarna är ju intresserade av jakten, fisket, skotern och naturen här, säger Inger. Och jobben kräver inte så lång utbildning.
Samtidigt finns det många som skulle vilja flytta till Sorsele.
Det stora problemet är bristen på jobb, även om arbetslösheten är något lägre än riksgenomsnittet. Men man kan inte expandera och bli fler utan fler arbetsplatser.

 

Inte råd ens med bidrag
Och när man tittar på Sorsele så undrar man hur det över huvudtaget kan fungera. Här finns simhall, sporthall, skolor, förskolor, bibliotek, hemtjänst, vårdmottagning, demensvård, äldreboende, kommunala hyreshus och en administration i en kommun som är 7465 km2 stor och har 2548 invånare. Det är verkligen humlan som flyger trots motvinden.
Kjell är den enda politikern som är avlönad.

Han säger att han tog uppdraget för att han tycker att det är viktigt och roligt. Men det märks att han skulle vilja förändra en hel del i strukturen. Att bara skära ner är inte roligt. Och när det inte finns en krona till något utvecklingsarbete så är det många som inte vill vara med och arbeta politiskt.
– Idag är det så att inte ens när det ges bidrag på 50 eller 80 procent till någon viktig investering, exempelvis att rusta upp skolorna, då har vi ändå inte råd, vi har inte de sista slantarna. Det gynnar ändå bara de större kommunerna. Och vi halkar ändå mer bakåt. Han låter uppgiven.

Jag förstår Sorselebornas känsla av att bli överkörda när beslut efter beslut inte är anpassade efter verkligheten. Inte verkligheten som den ser ut i Sorsele. ”De tycker att det låter bra, men det kommer inte att fungera. Nu heller.”

– Vi kommer att vara en av de första kommunerna hos kommunakuten, säger Kjell.

Att slå ihop Sorsele med en annan kommun hjälper inte, säger Kjell. Det blir bara ännu längre till olika verksamheter. Till slut blir det ”kommun Norrbotten”.
Utjämna mer
– Jag skulle vilja att staten helt enkelt bestämde att alla kommuner skulle få minst samma underlag som om de hade 4000 invånare, det skulle ge oss en helt annan möjlighet att utveckla kommunen. Det handlar ju om väldigt få kommuner, så det borde kunna göras.

– Eller så ska vi ha mer för vår vindkraft, vatten­kraft och råvaror. Jag tror inte att skatteutjämningen ger tillräckligt tillbaka.

Text & foto: Losita Garcia


Inger Stenlund

 

Yrke: Distriktssköterska,
Ordförande i utskottet som har hand om vård och skola i kommunen.
Familj: Änka med 2 vuxna barn, samt 2 bonusbarn.
Fritid: Politik samt bilbingo-utropare varje tisdag i Blattnicksele under sommaren.
Tidigare suttit i Svensk Armsports styrelse och startat upp armbrytarklubben Wild River Arms i Sorsele.

”Min äldste son var mycket duktig, jag följde med honom till Durban, Gdansk, Manchester och runt om i Sverige. Men jag lattjade lite själv också: 2007 fick jag dubbla silver på SM och dubbla brons på EM.
Om du frågar någon av de äldre armbrytarna så kallar de mig Morsan Stenlund.”

 

Inger använder trollspöet:

Då trollar jag fram 35 timmarsveckan, för den har jag nästan i hamn. Sen vill jag se en större tillverkningsindustri komma till Sorsele. Och om vi bara fick en procent för alla våra
råvarutillgångar, så vore det bra. Som i Norge.
Hur mycket får jag trolla?

 


Kjell använder trollspöet:

Jo, om man med ett trollspö fick förändra hela politiken,
och stoppa urbaniseringen.
Det gäller både politiskt och privat. Som bonde är det en förutsättning för en levande landsbygd i Norrlands inland. … Ja, tänk om man fick vända hela alltet, ändra politiken så att hela Sverige fick leva …