- Vi hade fel när smittskyddslagen infördes. Det är viktigt att vara tydlig med det, sade Lars Ohly när han, tillsammans med Cege Hedén presenterade Vänsterpartiets nya förslag till en effektivare och humanare politik mot spridning av hiv.
Tillsammans föreslog de bland annat att den så kallade informationsplikten i smittskyddslagstiftningen avskaffas och att tvångsisolering av hiv-smittade måste begränsas med en bortre tidsgräns.
- Vänsterpartiet motsatte sig inte dagens smittskyddslagstiftning. I dag blir det allt tydligare att vi hade fel.
- Den svenska politiken måste helt byta spår. Det är spridningen av hiv som ska bekämpas, inte de hiv-positiva.
- Informationsplikten bör avskaffas.
- Tvångsisoleringen måste begränsas med en bortre tidsgräns.
- Minskade fördomar fungerar bättre än straff.
- Det är dags för Sverige att ta till sig vad internationell lagstiftning säger om hiv-spridning.
Den svenska hiv-lagstiftningen är exceptionellt repressiv med hårda straff och mycket långtgående möjligheter till tvångsisolering. När man dessutom ser hur domstolarnas bedömningar i hiv-rättegångar sker mycket godtyckligt och att den åtalade – tvärtemot i alla andra brottsmål – i praktiken anses skyldig tills dess den bevisar motsatsen, blir det tydligt att svenska hiv-positiva lever i en oerhört utsatt situation. Är det priset vi måste betala för att begränsa hiv-viruset spridning? Man skulle kunna tro att hiv-lagstiftning innebär en sådan konflikt mellan å ena sidan individens fri- och rättigheter, å andra sidan samhällets strävan att begränsa sjukdomens spridning. Men den bilden är falsk. Hiv-epidemins kärna är stigma och tabu. Det är endast genom att arbeta mot dessa vi kan minska spridningen.
Vänsterpartiet motsatte sig inte dagens smittskyddslag när den kom 2003 eftersom vi trodde att den faktiskt krävdes för att begränsa smittspridningen. Idag blir det allt tydligare att vi hade fel.
I en just utkommen rapport för Socialstyrelsen har professor Madeleine Leijonhufvud granskat domar i svenska hiv-brottsmål. Hon fann att både brottsrubricering och tiden i fängelse man har dömts till skiljer sig mycket kraftigt åt mellan de olika fallen och att skillnaderna framstår som helt godtyckliga. Behovet av att se över lagstiftningen är alltså stort, men att skapa juridisk tydlighet är ändå inte det främsta skälet. Det krävs en helt ny linje mot hiv som på ett humant sätt effektivt begränsar sjukdomens spridning.
Att vara sjuk är inget brott, men när man ser hur hiv-positiva behandlas i Sverige kan man lätt få intrycket att så är fallet. Ingen annan sjukdom är kringgärdad av så aggressiva tvångsåtgärder och långa fängelsestraff. Förutom att den svenska praxisen kan innebära stora problem för individen är den ineffektiv ur ett smiddskyddsperspektiv när det gäller hiv. Både FN:s kommission för mänsklig rättigheter och Europarådet avråder från tvångsisolering av hiv-positiva eftersom det innebär kraftiga begränsningar av individens rättigheter utan att spridning för den skull nämnvärt begränsas. Sådana åtgärder anser man kan hjälpa vid mycket smittsamma sjukdomar som sprids vid sociala kontakter, men inte när det gäller hiv. Det baserar man på vad forskningen säger om spridning av hiv – forskning som det är dags att även Sverige tar till sig. Internationellt är synen att tvångsisolering och hårda straff skulle hjälpa mot hiv-spridning mycket sällsynt. Att uppsåtligen sprida hiv bör fortsätta vara olagligt, men i andra fall är straff alltför kontraproduktivt.
Den hårda, straffinriktade linjen skapar fördomar mot hiv-positiva och spär på bilden av att sjukdomen har med kriminalitet och ondska att göra. På så sätt har man i Sverige skapat ett läge där väldigt få hiv-positiva väljer att leva öppet. Omgivningens fördomar och avståndstagande är så pass stort att de flesta hellre lever med sin sjukdom i hemlighet. Detta försvårar smittskyddet av flera skäl. Den som känner sig tvungen att hålla sin sjukdom hemlig utsätts för stora påfrestningar och får sämre förutsättningar att anpassa sig efter sjukdomen och ta ansvar gentemot andra. Ju fler fördomar mot hiv det finns desto större är skälen att inte informera en sexpartner om att man är positiv. Att en del personer då också kommer att sprida viruset är sorgligt men inte oväntat. Det är också större risk att den som inte accepterar sin hiv-status drar sig för kontakterna med vården vilket försvårar smittskyddsarbetet. Naturligtvis är det även så att ju fler hiv-positiva som känner att de inte kan leva öppet, desto mindre syns de i samhället. Det gör att allmänheten invaggas i den falska tron att hiv är något som finns långt borta hos andra sorters människor, inte här mitt ibland oss. Det skapas en bild av att säkert sex nog inte är så viktigt ändå.
Som hiv-positiv har man i Sverige en skyldighet enligt lag att informera eventuella sexpartners om sin hiv-status. En sådan lag kan för många verka rimlig, men det den gör är att hela ansvaret för hiv läggs hos de hiv-positiva vilket inte är en framkomlig väg att hindra smittospridningen i samhället. De allra flesta hiv-positiva tar naturligtvis ett stort ansvar för att hindra spridning. Det finns några få personer som inte självmant gör det, men att tro att hot om fängelsestraff ska få dessa att upplysa sexualpartners om sin sjukdom är absurt. Samhället måste istället satsa på stöd och minskade fördomar. Det som krävs är en förståelse för att hiv finns här mitt ibland oss och att säkert sex är både hiv-positiva och hiv-negativas ansvar. Hiv är inte den dödsdom det var tidigare, utan är tack vare bromsmedicinerna en kronisk sjukdom människor lever länge med. Det kräver ett nytt synsätt för att hindra spridning.
Informationsplikten skapar även stor rättsosäkerhet när en hiv-positiv åtalas för att ha haft oskyddat sex. Till skillnad från i andra brottsmål där den åtalade anses oskyldig till motsatsen har bevisats, måste den åtalade i hiv-mål själv kunna bevisa att han eller hon har informerat sin partner vilket naturligtvis är svårt i efterhand. Konflikter när ett förhållande tar slut kan leda till en anmälan som sätter den hiv-positive i en mycket utsatt situation med orimliga krav att bevisa sin oskuld. De som fällts har fått fängelsestraff på upp till 14 år.
Den här situationen gör att många som är rädda för att ha smittats idag väljer att åka utomlands för att testa sig eller till och med väljer att inte testa sig alls. Detta eftersom man vid ett hiv-test i Sverige alltid registreras om man visar sig vara positiv, något som på grund av den rättsosäkra och straffinriktade hiv-lagstiftningen kan leda till mycket stora problem för den enskilde. Att människor drar sig för att testa sig i Sverige drabbar smittskyddsarbetet hårt. Ju senare den hiv-positive får en läkarkontakt desto sämre blir chanserna att hålla tillbaka sjukdomen med bromsmediciner och desto större risk för vidare spridning. Smittspårningen drabbas naturligtvis när personer testar sig utomlands och vi förlorar även viktig kunskap om hur sjukdomen sprider sig i landet.
Att Sverige än så länge har haft en förhållandevis begränsad spridning är inte tack vare den hårda och straffinriktade linjen, utan snarare trots den linjen. Vår styrka har istället varit hiv-positiva som har tagit sitt ansvar och möjligheten att öppet och positivt diskutera sex. Detta bör främjas, inte motarbetas. Informationsplikten bör därför avskaffas. Tvångsisoleringen måste begränsas med en bortre tidsgräns och aldrig tillåtas ersätta god psykiatrisk vård och missbruksvård. Den svenska politiken måste helt byta spår. Det är spridningen av hiv som ska bekämpas, inte de hiv-positiva.
