Välkommen till vargarnas marknad, säger Saied Tagavi från Transport avd 5, taxi- och bussektionen. Det han talar om är resultatet av överetablering, hård konkurrens om kunderna, långa arbetsdagar och mycket övertid. Priset betalar förarna.

Vänsterpartiets kampanj ”Vi är människor, inte maskiner” har startat. Landet runt är riksdagsledamöter ute för att träffa anställda på olika arbetsplatser. Ulla Andersson, partiets ekonomisk-politiska talesperson, besöker Arlanda och taxichaufförerna som jobbar där. I hallen träffar vi Saied Tagavi och Mikael Olsson som är sekreterare respektive ledamot i samma styrelse. Båda jobbar med att organisera och företräda sina 900 kolleger, men kör också taxi själva.

Tanken med avregleringen, det vill säga att taximonopolet avskaffades, var att det skulle bli billigare och mer för kunden att välja på.

Och, jo, det finns gott om bilar, men billigare är det knappast. Tvärtom kan man idag bli ordentligt lurad om man inte tittar noga på prisuppgifterna på bilen.

Saied visar mig en bild på en friåkares taxi vars pris är 1499 kr MILEN. Den turist som hugger den för att ta sig till Arlanda kommer knappast tillbaka till Sverige.

Ett tillfälligt problem kanske, förarna får leva med sina dagligen. Vi kikar ut på parkeringen, där massor av förare genast vinkar på oss för att vi ska ta just deras bil.

En kvinna i huvudduk finns på plats för att hjälpa till, men får inte föreslå något bolag. Hon står i regnet och hennes arbetstid är från sex till sex, med en timmes paus. Hon jobbar ”vid behov” åt EuroPark, berättar hon. Hon känner inte till vad ett kollektivavtal är.

Vi går vidare, till ”Remoten”, ett hus där förarna kan sitta och vänta medan jobben rullar in. Vi kommer in i ett ganska stort rum, det är kanske fyrtio personer i rummet, ljudvolymen är hög. Här väntar förarna oftast ett par timmar på att just deras bil ska komma överst i de köer som man kan följa via en skärm på väggen. Det hela påminner mig om vadslagning på Solvalla, det larmar, de allra flesta är män, några spelar schack medan de väntar. I ena hörnet bakom ett bord, ligger en matta på på golvet. Där förrättar en del religiösa muslimer sina böner, berättar Saied.

På bordet ligger lite jord i form av torkade kakor. De kommer från Mekka.

Saied och Mikael jobbar för Taxi Stockholm. Det har kollektivavtal för sina förare.

– De är bra, säger en annan kille. De tar hand om sina förare, säger han.

Till skillnad från andra bolag har de en garantilön, om än låg. De har försäkringar och facket får vara med vid utbildningen av förare. Förarna får lönespecifikationer på sina inkomster och de kan kontrollera att det stämmer.

Tidigare hade Taxi Stockholm avtal med Landstinget om Färdtjänsten. Det har de inte längre. Idag är det ett stort bolag som heter Fågelviksgruppen tagit över. De äger bland annat Taxi Kurir, Taxi 020  med flera. Fogelviksgruppen visar sig vara ett bolag med holdingbolag och flera dotterbolag. Förutom Taxi 020 är alla skrivna på samma adress och med samma personer som ägare och vd. De la ett pris som till och med låg under landstingets egen norm.

Det verkliga priset är det återigen förarna som betalar.

–Patienterna shyfflas in så fort det går, berättar Mikael. Det finns inte tid för annat.

De flesta förare i dessa bolag har inte kollektivavtal, även om det inte gäller alla, säger han. Några har hängavtal.

Att det är svårt att organisera alla förare förstår man av det faktum att det bara inom Taxi Stockholm finns cirka 900 åkare och 4 000 förare, varav 1500 bara kör deltid. Det är helt enkelt en hel massa mindre företagare i taxibranschen, där några gör rätt för sig, men andra inte. Kontrollen är bristfällig. Idag kan man starta ett taxibolag bara man har ett F-skattebevis och ett taxileg.

– Konkurrensen har lett till att lönen är dålig, berättar Saied. Förarna löser problemet genom att jobba ännu mer, en del kan jobba uppåt 300 timmar i månaden.

Alla jag frågar på Remoten säger, som en självklarhet, att de jobbar minst 50 oftast 60 timmar i veckan.

Många vill diskutera med Ulla Andersson, som nästan försvinner bakom taxikillarna.

De har många förslag till lösningar på problemet. Alla är utsatta, även de som äger en eller två bilar.

– Det bästa sättet är att organisera sig, säger Mikael, då kan facket säga ifrån. Idag vet Biltrafikens arbetsgivarförbund att få är organiserade och det blir en negativ spiral.

– De säger nej till allt, avtalet blir dåligt och ännu fler undrar varför de ska vara med i facket, säger han.

Saied ser långsiktigt på sitt jobb som fackrepresentant. Man kan inte komma en gång per år, säger han.

– Jag besöker Remoten minst en gång i månaden och pratar med förarna. Nästa gång jag kommer, så fortsätter vi diskussionen.

Mikael och Saied vill också att det införs en del nödvändiga regleringar. Det ska vara högre krav för att få taxitillstånd till exempel.

Bättre kontroll av taxametern är ett måste och de vill att åkarna ska redovisa sina inkomster digitalt hos Skattemyndigheten dagligen. Svarta pengar slår mot de justa åkarna.

Vid offentlig upphandling ska det finnas krav på att det finns kollektivavtal, säger Mikael, det är jätteviktigt. Annars ökar pressen på lönerna och de justa arbetsgivarna mister avtalen. Detta har hänt i många kommuner runtom i landet.

– Det vore också bra om taxi får samma status som kollektivtrafiken, menar Saied. Då slipper vi trängselavgifterna som är en stor utgift för många med dålig lönsamhet.

Taxibilarna idag består enbart av miljöbilar. Ju bättre miljöbil, desto fler poäng får den och desto snabbare kommer den uppåt i kön på skärmen. En bensinbil kommer aldrig fram, berättar en äldre kvinna i glasögon, den enda kvinnan i rummet. Hon är liten och tunn. Kvinnan berättar att hon kört mycket taxi, även sena kvällar, men hon är aldrig rädd, säger hon. Hon blinkar och önskar lycka till, när hon går.

En man som är utbildad kemiingenjör, berättar att han jobbar så mycket att han inte orkar leka med barnen.

– När jag kommer hem, orkar jag bara lägga mig och vila, säger han. Det måste bli en ändring, det kan inte vara så här, säger han.

En vänsterpartist letas fram, en kroat, mycket prydlig i vit skjorta och slips. De flesta i rummet verkar pressade, men han skämtar mycket med både Saied och mig. Taxi har han kört i tio år.

Vi sätter oss i matsalen i andra änden av huset och dricker kaffe. Förarna berättar att det är ett statligt bolag, Swedavia, som äger marken, men att  EuroPark sköter hela området. De tar ut 47 kronor per förare för att de ska få parkera och hämta kunder. Avgiften höjdes mycket efter att företaget fått uppdraget, berättar dom. De förmodar att EuroPark lade det högsta anbudet och att det återigen är förarna som får betala mellanskillnaden.

Det blir dags att gå. Taxikillarna står kvar framför skärmen, digitala rader rör sig sakta uppåt, någon ger sig iväg. Ulla Andersson lovar fackkillarna att hjälpa till med att utreda ett och annat som de behöver ha svar på. Det blir uppskattat.

Det regnar fortfarande när vi går mot bilen. Jag tänker på kvinnan i huvudduken.

• 
• 
• 
• 
• 

Losita Garcia