Från punk till protestsångare


Johan Johansson

Hellre glad och uppkäftig än kritisk och missnöjd. Det kan vänstern lära av punken.

Rött har träffat Johan Johansson, ikonen från KSMB och Strindbergs, och pratat om hur man gör motstånd idag – och hittat likheter mellan honom och Asterix.

Tänk en het sommarnatt i Rosenlundsparken i Stockholm. Det sitter ett tonårsgäng på bänken och spelar KSMB:s Sex noll två på högsta volym så det dånar mellan husen:

”Men det varade så kort och jag vill dit nu en gång till

Så ta mig till den värld där man får göra som man vill”

Vem bryr sig om att sova utom några gamlingar från förr? Då sticker någon ut huvudet genom fönstret och gormar:

– Nä, nu får det fan vara nog!

Gänget på gården kollar upp, och ser plötsligt vem det är…

Detta är en alldeles sann historia. Johan Johansson, grundare, trummis och låtskrivare i KSMB och förgrundsgestalt i den svenska punken också genom band som Strindbergs och John Lenin, skrattar till och häller upp kaffe. Lång och gänglig, med rosaspräckliga brallor och ett brett leende; nog känns han igen även om han nuförtiden hellre kallar sig protestsångare än punkare och inte har något emot att vara vän av ordning när det behövs. Men ”störningsgrejen” ringer han inte, även om han är ordförande i hyresgästföreningen lokalt.

– Jag har inga problem att snacka med kidsen som stör men jag säger att kan ni vara så jätteschyssta och inte pissa i garaget, å sänk volymen och går det förbi nån liten tant så hälsa.

Nu till jämförelsen med Asterix. Den lilla galliska byn där Asterix, Obelix och Miraculix håller ställningarna mot romarriket påminner en del om kvarteret Linjalen på Söder, där Johan bor med sin fru Annelie och de två katterna Lovis och Elvis. Linjalen är en lika ståndaktig enklav som den galliska byn, i en allt agg­ressivare utbredning i Stockholm av bostadsrätter, exklusiva restauranger, gallerior och conceptkaffeställen. Och massutflyttning av människor med vanliga inkomster, men också av artister, konstnärer och författare, ut i förorten. Men just här, i dessa kvarter, är alltså det gamla röda söder fortfarande rött. Här har man hyresrätterna kvar och det blev 70 procent rödgrönt i valet 2014.

– Det är därför jag orkar bo kvar. Annars har jag ruttnat på Stockholm. Inte nog med att folk inte har råd att bo kvar, hela stans liv dör ju av den här utvecklingen där bara de med pengar och deras livsstil tar över. Jag hade en arbetslokal till för några år sen på Karlaplan; när man skulle åka hem på kvällen var det som om någon släppt en neutronbomb. Stendött.

 

Pengar dödar kreativiteten

Problemet är att när de välbeställda och välanpassade grupperna har kvävt livet i sina stadsdelar på grund av likriktning tycker de själva att det är tråkigt och vill piggas upp av kreativa människor och börjar köpa upp även andra stadsdelar, som söder, vilket får till följd att priserna stiger och ingen annan än de själva har råd att bo där heller.

Detta mönster har blivit ett stort problem i många städer, i några internationella storstäder har det gått så långt att centrala delar av stadskärnorna släcks ner helt eftersom de köps upp som spekulations­objekt av rika som inte ens bor där permanent. I till exempel Paris har politikerna nu sett till att rädda åtminstone ett par kvarter i centrala delar från denna kulturella förslumning, men Stockholm är illa ute, menar Johan. Nu dominerar bostadsrätterna och den marknadsanpassning av hela området som följer med, över hela Södermalm, utom på Linjalen och några få andra ställen.

–  Jag är ju född här, några kvarter bort, men växte upp i Hagsätra och Skärholmen, sen flyttade jag tillbaka hit när jag var 17. Så jag har bott här i 38 år. Det är en jätteskillnad nu. Förr var det ju jämt såna här bytesannonser; ”obs ej Södermalm”. Det var ingen som ville bo här, utom vi som redan bodde här förstås. Sen kommer det några vågar av utförsäljningar. Jag bodde på puckeln ovanför Mariatorget då, det var ju hippiekvarter. Sen tog det bara några år innan det såldes ut privata fastigheter.

– Vart tog folkabussarna vägen och var kom alla porschar ifrån?

Så hamnade Johan på Linjalen för tjugoåtta år sen.

– Det kallas ”Warszawa” också, det här kvarteret, för det finns ingen hippfaktor här.

 

Så varför just Linjalen, varför var det just här som det blev allmännytta och hyresrätter kvar?

– Husen är byggda 1969 och det var alltid varit fajter här, berättar Johan. Kvarteret har aldrig varit fredat och man har fått hålla ihop både för att folk ska kunna bo kvar och för att freda grönområdena, som Rosenlundsparken, som höll på att bli parkeringsplats.

– Vi vann en rätt hård fajt här och gick ut med det externt, både i vanlig media och på bloggar. Vi hade en blogg som också var en instruktionsbok om hur man gjorde för att slippa ombildningen till bostadsrätt. Där fick man tips om hur man gick till väga juridiskt, säger Johan.

 

Så vad var hemligheten att ni lyckades just här?

–  Folkbildning var avgörande, säger Johan. Vi var många och vi hade väldigt många möten. Man måste organisera sig. Vi hade möten minst en gång i veckan i vår kvarterslokal. Vi var väldigt noga med att inte tala om för folk hur de skulle rösta, men vi såg till att alla visste så mycket som möjligt.

– Det gäller också att leta upp de kunskaper som finns hos de som bor i området så vi har något att sätta emot när pressen på försäljning kommer. Hos oss på Linjalen fanns till exempel folk som höll på med byggteknik, som arbetade som förvaltare åt bostadsrättsföreningar och liknande.

–  Sen tycker jag såhär; om man har ungar som man vill ska ha nånstans att bo så kan man inte först vara med om att ombilda till bostadsrätt och sen komma och gnälla att det inte finns nånstans för ungarna att ta vägen när de vill flytta hemifrån. Då ska man hålla käften.

Johan Johansson kallar sig hellre protestsångare än punkare numera.

 

Varför? Vad står punk för för dig?

–  Det står ofta inte för något. Det är för vagt. Man vet inte om det är hur folk ser ut eller hur musik låter. För min del, som växte upp med det, gjorde det att många vågade göra grejer själv. För mig är det en sån attityd. Jag vill hävda att till exempel nå’n som Jonas Gardell inte hade kunnat komma fram om det inte vore för den allmänt utbredda punk­attityden som rådde.

Punk kan också vara konservativt, menar Johan.

–  Det kan vara att vrida klockan tillbaka till 1977 och så ska allt se ut och låta som det gjorde då. Det är museigrejer. Jag står inte till tjänst att vara en interiör på det museet utan jag lever mitt liv här och nu.

–  Jag är stolt över vad jag har gjort, men jag tycker att jag har gjort andra och bättre saker sen jag var 19. Sen gillar jag idén med att kalla sig protestsångare, för det finns knappt någon som gör det.

Men det finns ett sätt att tänka och att ifrågasätta i punken som Johan fortfarande verkligen gillar.

–  Ett sätt att utnyttja gliporna i systemet och att det är en positiv grundton. När punkgrejen dök upp hade jag för en gångs skull en jävla timing som gjorde att man fick flyt. Från att ha varit totalt fel i alla sammanhang, till att vara rätt, utan att ha ändrat på sig själv ett skit, det var såklart en skön känsla.

 

Om du ser på samhällsutvecklingen i förhållande till dig själv och ditt liv, hur ser det ut då?

–  Det man stod och sjöng om och räckte långfinger åt på 70-talet det var ju det tråkiga sosse-Sverige där man inte fick göra nånting. Om man tittar tillbaka på det nu framstår ju den epoken som den mest jämställda och jämlika och mest rättvisa vi nånsin kommer att ha haft. Så allt är ju relativt.

–  Jag vill ha en värld som är rättvis, där prylar som kön, ras och religion är ickefrågor.

 

Vad kan vänstern lära sig av punken?

–  Man skulle behöva ta till sig lite av energin. Inte vara så duktig och korrekt. Kanske att folk kunde titta och lära sig lite. Om man vill ha nånting sagt, och det vill man ju, så säger man det bäst på ett ganska underhållande sätt.

–  För att använda en liknelse; om jag stöter på en vansinnigt otrevlig busschaufför så är reptilbeteendet att bli likadan själv. Men om jag istället kontrar och är jättetrevlig har jag redan vunnit. Att vända på perspektiven, tvista till det, och inte släppa sitt positivt grundläge. Nån gång måste man ju slå näven i bordet, men inte bara komma och klaga. Man får inte framstå som sur och missnöjd, det är asviktigt att vara lite kul. Vänstern har varit lite missnöjesparti. Men det håller på och ändrar sig. Finns mycket bra folk.

– Jonas Sjöstedt är bra på det där att kunna vara schysst men ändå vid behov göra en våt fläck av folk i debatter med ett leende.

 

Vad skriver en protestsångare idag sånger om?

–  Det blir svårare och svårare i och med att verkligheten är så hemsk och absurd att det knappt går att överträffa den. Jag skulle kanske kunna göra en låt om Bert Karlsson och de andra vinst i välfärden-profitörerna till exempel, men man vill samtidigt inte hamna i ”Karl Gerhard problematiken”; att om två år finns knappt någon som vet vilka just de här personerna är.

Nu under våren och sensommaren ger sig Johan Johansson ut på spelningar i landet, ensam med en gitarr, men han sitter nästan ännu hellre vid trummorna bakom Stefan Sundström.

–  Det gick så fort för mig, när jag var 18 hade jag redan fått göra det där som en ung musiker drömmer om; kasta möbler i hotellrum, bli plåtad med folk, skriva autografer, spela på stora scener, höra sina låtar på radio. Det var skönt, annars hade man kanske längtat efter det hela livet. Nu är det inte mig de här fulla killarna kommer fram till på bussen för att tjata hål i huvudet på, utan Stefan.

–  Det är skönt att varva mellan att vara frontman och att stå i bakgrunden och vara producent. Jag är jättestolt över att ha varit med och hjälpt fram Steffe och Lasse Winnerbäck och jag är glad över att kunna hjälpa några helt nya killar och tjejer att producera. När jag har tid och råd så gör jag det gärna.

 

Text: Åsa Mattsson Foto: Hasse Hedström

 

Om Johan Johansson

1977 bildades fjortonmannabandet Skärholmens Gymnasiums Punkensemble, som utvecklades till KSMB (Kurt Sunes med Berit). När KSMB splittrades bildade Johan Johansson tillsammans med Janne Borgh, Strindbergs, 1982. Det var aktivt till 1985, varpå Johan fortsatte i John Lenin, Stockholms Negrer och Diamond Dogs.

1988 började Johan verka som soloartist, varvat med att vara producent för bland andra Stefan Sundström, Lars Winnerbäck, Kjell Höglund, Sanna Carlstedt, De Lyckliga Kompisarna, Carl-Johan Vallgren, Ola Aurell, Dan Viktor och många andra. Han har även arrangerat festivaler och skrivit böckerna Istället för vykort och Wild cards.

1996 samarbetade han med Ella Lemhagen på hennes debutfilm Drömprinsen – Filmen om Em. Till den skrevs sången Mister du en.

2008 fick han Svenska vispriset av Riksförbundet visan i Sverige.

2011 kom soloplattan Svea rike rivjärn och samma år hyllningsalbumet Världens bästa Johansson, där artist-vännerna gjorde egna versioner av hans låtar.

2013 hade filmen Vi är bäst! av Lukas Moodysson premiär. I filmen ingår två KSMB-sånger; Sex noll två och Jag vill dö.

2015 återförenades KSMB för en enda spelning på Bråvalla-festivalen i Norrköping. Spelade ihop pengar till Bernie Sanders-kampanjen när han var i USA förra året.

Familj: Gift med Annelie Morey, journalist på Utbildnings-radion, en vuxen son på 23 och en plastson som är 19.