Flor levde i åratal på ingångslön


flor_stor

Flor Huamantumba brukade cykla till jobbet och minns hur det var när cykeln en dag var stulen.

–Jag bara grät, säger hon. Det var som om det hade skett en större katastrof.

Vi sitter vid köksbordet i Flors tvårummare i Kortedala i Göteborg. Den ligger högt upp och nedanför fönstren syns en dunge tallar. Flor Huamantumba berättar om livet som skiftarbetare och trebarnsmamma.

Ett liv med små eller inga marginaler.

Hon kom till Sverige 1991 som ensamstående mamma med två barn. Hemma i Peru hade hon jobbat som lärare och organiserat sig i kooperativ. Men det var oroliga och farliga tider, när all organisering ansågs samhällsomstörtande. Flor vågade inte stanna.

Väl i Sverige arbetade hon som lärare på timme eller vik och försökte samtidigt komplettera sin utbildning. 1995 födde Flor sitt tredje barn, Åsa. Även nu fick hon ta hand om barnen ensam och hon började också dela ut tidningar för att få pengarna att räcka.

Hon sökte alla möjliga jobb, men det var svårt att få mer än ströjobb. 1999 fick hon ett jobb som timvikarie på posten, ett halvår senare erbjöds hon nattskift på 45 procent, vilket hon tackade ja till med glädje. Månadslönen blev 5  310 kronor före skatt. Då bodde hon på Hisingen där det fanns nattdagis, vilket var en förutsättning. Hon fortsatte också att dela ut tidningar. Senare fick hon ett heltidsjobb, ett 3-skift som rullade mellan dag, kväll och natt.

– Jag kunde hitta fördelarna i schemat och trots skiftet, så var det mycket enklare att bara ha ett jobb att sköta, förklarar hon. Schemat byttes ut var tredje månad, men hon hade i alla fall nu en möjlighet att planera livet och hur hon skulle lämna och hämta den minsta, läsa läxor och delta i barnens aktiviteter.

Det var bara en stor nackdel och det var lönen. Ingångslönen var 11 800 kronor före skatt och den var fryst i flera år.
–  Det fanns skifttillägg, men det var inte mycket, säger Flor. Gu’ vet hur vi klarade oss!
Hon berättar om hur hon flyttade runt för att hitta hyror som var möjliga att betala. Då kunde de ligga så högt som drygt 7 000 kr i månaden.

”Vi hjälpte och stöttade varann”
Hon engagerade sig i en förening, på Hisingen och Majorna, för ensamstående föräldrar. När hon berättar om den blir rösten varm och glad.
– Vi var både svenska och utländska kvinnor. Det var en helt annan sak att umgås med andra som också var ensamma med sina barn, vi hjälpte och stöttade varann. Vi kunde prata om allt.
Flor umgås med flera av dem än i idag. Nu är barnen vuxna, men de har blivit vänner för livet.

Föreningen ordnade resor tillsammans med barnen på somrarna. De åkte till olika ställen på västkusten, de var på Liseberg, de besökte Skagen. De fick organisera allt själva och leta upp möjliga mål. De betalade en mindre del själva men Göteborgs stad hjälpte till med resten av kostnaden.
Skridskor, pjäxor och annat kostsamt hjälptes de åt med inom föreningen. Man lånade och ordnade väldigt mycket tillsammans.

Ändå var det mycket svårt för Flor att få pengarna att räcka till. När skatten var betald låg lönen ibland lite över socialbidragsnormen, ibland under.

När barnen ville börja simskola hade hon inte råd. Då sökte hon för första gången socialbidrag, men fick nej. Simskola ansågs inte nödvändigt.
– Då vände jag mig till facket, berättar hon. Jag undrade vad jag kunde göra för att få högre lön så att jag slapp gå till socialen. Det blev ett himla liv, minns hon.
Det lokala facket blev mycket upprörda när de hörde att medlemmar jobbade heltid och ändå inte fick lönen att räcka.

– Jag visade dem min budget, säger Flor. Där kunde de se svart på vitt att det stämde. Jag jobbade tre-skift, heltid och ändå räckte inte lönen till för den allra minsta extra utgift. Jag tror att det fanns fler i min situation, men att de skämdes för att berätta.

Vad gäller simskolan så löste det sig så att hon fick låna pengarna av socialtjänsten och sedan avbetala. Simskolan kostade ungefär 600 kronor för varje barn, som hon minns det.
– När de väl lärt sig simma fick de fortsätta i simklubben och både tävla och segla.

”Man ska inte vara tyst”
I slutet av 90-talet gick hon också med i Vänsterpartiet. Det var en familj som peppade henne att komma med.
– Man ska inte vara tyst, säger hon. I Vänsterpartiet fick hon stöd och självförtroende.

När barnen blev tonåringar blev hon tillfrågad om hon ville sitta som nämndeman för partiet.
– Det var till stor hjälp för mig för att förstå strukturerna och komma in i samhället, säger hon.
Som erfaren tonårsmamma har hon också känt att hon gjort nytta när det handlat om ungdomar på glid.

– Min erfarenhet har varit guld värd, jag har kunnat tillföra ett annat perspektiv. Och kanske se till att de får rätt hjälp för att komma rätt i livet igen. Då känns det bra i hjärtat när jag lägger mig på kudden på kvällen, säger hon med ett nöjt leende.

Hennes egna barn hade en stormig tonårstid. Men nu verkar barnen ha kommit till ro. Den äldsta dottern, Mila är läkare, sonen Célis följer mammans fotspår och delar ut tidningar, den yngsta, Åsa, har just fått barn, men tänker läsa vidare senare.

Flor är öppenhjärtlig när hon berättar om sitt liv och trots att hon fortfarande har svårt att hitta de rätta svenska orden ibland, känns det som vi förstår varandra väldigt bra.
Jag säger att jag också fick några gråa hår när min dotter var i tonåren. Flor säger att hennes hår blev grönt. Så skrattar vi tillsammans och tar ytterligare en kopp te, medan det mörknar utomhus.

Idag tjänar Flor 23 000 kronor i månaden före skatt.
Om hon jobbar nattskift kan hon komma upp i 25 000 kronor.
Men det är extrema skift, hon börjar klockan 17.00 och slutar 6.30. Då ingår en timmes obetald rast. Förr jobbade de nattskift en vecka och var lediga en vecka, men idag kan skiftet återkomma redan efter tre dagar.
– Det är ett sämre skift nu, tycker hon.

Nu när barnen flyttat ut drömmer hon om att arbeta som lärare igen och ska försöka komplettera sin utbildning. Hon är också gift sedan några år och paret har en kolonilott tillsammans. Växterna på balkongen vittnar om hennes passion för jorden. Hon älskar att odla.

Och det kanske är tur att hon kan ta fram lite morötter och lök med tanke på den magra pension hon har att vänta. Eller så får hon förlita sig på sin man.
Vi kikar bland hennes pensionspapper och de visar att hon kommer att få cirka 9 100 kronor inklusive tjänstepension, före skatt.

Arbetet som tidningsbud räknas inte in, det var för få timmar per dag enligt Pensionsmyndigheten.
– Det är konstigt för jag betalade ju skatt även för dem, säger hon.

Flor har inte arbetat i Sverige de 30 år som krävs enligt det nya pensionssystemet.
– Men ingen har heller behövt bekosta min skolgång eller utbildning å andra sidan, tycker Flor.
Men frågan är om pensionen blivit anständig ens om hon arbetat i 30 år, med tanke på den låga lönen. Dagens pensionssystem är i full färd med att skapa nya fattigpensionärer och de flesta av dem kommer att vara kvinnor.
Och om de borgerliga får igenom sin idé om sänkta ingångslöner och ”sänkta trösklar” lär de bli väldigt många fler.

Text: Losita Garcia Foto: Jan von Weissenberg

 

”Sänkta trösklar”– en dålig idé

Flor Huamantumba arbetar på Göteborgs postterminal. Ordföranden i den lokala Seko-sektionen, Jan-Anders Lindqvist, berättar att ingångslönen idag är 21  400 kronor. Sedan gäller individuell lönersättning. Det betyder att lönen i princip kan vara 21 400 kronor hur länge som helst, men i praktiken får de flesta ett påslag, oftast ungefär den summa som förhandlats fram centralt.
Och det är klubben, inte den enskilde, som förhandlar för var och en om löne-påslaget.

Snittet i maj 2016 låg på cirka 25  000 kronor.
Förslaget att ”sänka trösklarna” eller sänka ingångslönerna är inget som Jan-Anders Lindqvist uppskattar.
– Det tycker jag naturligtvis inte är en bra idé, säger han. Det handlar bara om att dra ner löneläget totalt.

Skriv en kommentar