Att få till en gemenskap tycker jag är jätteviktigt


DCIM100MEDIADJI_0032.JPG

Amir Sibahi berättar att han som barn ville bli uppfinnare, men hans mamma sa att det fanns inga sådana jobb. 

Nu är han 25 år, bor i Linköping och pluggar bioteknik istället. Det tar fem år att bli civilingenjör, och snart börjar det fjärde året för Amir Sibahi.

– Bioteknik är spännande för det är så brett, man kan jobba med miljöteknik och hållbar utveckling, men det kan också handla om medicin.

Det senare kanske inte är det som Amir helst vill arbeta med, men eftersom hans mamma är läkare har han alltid tyckt det var intressant. Än så länge har han inte riktigt bestämt sig för inriktning.

 

Var växte du upp?

– Jag är född i Tyskland, min mamma är svenska och pappa är från Syrien.

Föräldrarna skilde sig ganska tidigt och Amir och hans bror växte upp med mamma, i Örebro. Men de har fortfarande kontakt med sin pappa i Tyskland.

Nu bor Amir bor tillsammans med sin flickvän Maria, som är från Grekland.

– Hon ska läsa Master här i Linköping. Maria läser genusvetenskap.

– Vi träffades genom ett EU-projekt i Georgien. Det var ungdomar från sex olika länder som träffades och diskuterade och reste runt lite grann. Det handlade om situationen för olika minoriteter, som sexuella, religiösa, etniska och andra, exempelvis fick vi inblick i hur det är att vara funktionshindrad i just Georgien. Varje land fick också hålla en inledning och berätta om hur det fungerade hemma.

– Jag kom med på resan som reserv. Det var intressant, men framför allt träffade jag Maria.

Amir Sibahi har tidigare varit med i en studentutbytesförening som hjälper svenska studenter att få studera utomlands och samtidigt utländska studenter att få studera i Sverige.

I somras gick han också med i Vänsterpartiet.

– Jag är väldigt intresserad av politik och samhällsutveckling, men har tidigare inte vara så aktiv. Nu tänkte jag engagera mig mer och bidra till att bygga ett bättre samhälle.

Segregation, invandring och utanförskap är frågor som intresserar Amir.

– Hur man bemöter människor. Det tycker jag har förändrats under de senaste åren. Internet har ju exploderat och samhället ser helt annat ut än när jag växte upp. Att få till en gemenskap och sammanhållning, tycker jag är jätteviktigt.

– Här i Linköping, tillexempel, umgås ganska många studenter för sig själva, de är lite försiktiga med att umgås med andra ungdomar. Det är synd.

– Skola, utbildning och omsorg är också viktigt. Många yrken värderas inte efter förtjänst, som lärare och sjuksköterskor.

Det handlar om värdering, säger han.

–  Min mamma har också berättat om hur man skär ner i vård och omsorg. Det verkar som att jobba med teknik är högre värderat än att jobba med människor idag.

 

Vad gör du på fritiden?

– Just nu går jag en fallskärmskurs. Nästa vecka ska jag göra mitt första hopp. Jag har funderat på att ta ett pilotcertifikat i framtiden och då kan det vara bra att kunna hoppa, han skrattar till. Och det är billigare.

Han erkänner att det kan vara läskigt med så höga höjder, men är inte rädd.

– Första hoppet är ett tandemhopp, sedan gör man några hopp till, tillsammans med instruktörer.

– Jag har tidigare hållit på mycket med kampsporter, började med karate som barn, senare blev det kick-boxning och Kung-fu. Nu har det blivit lite mindre, kanske har jag tröttnat lite, så det är kanske därför jag börjat med fallskärmshoppningen.

 

Påverkar din bakgrund och ditt namn ditt liv på något sätt?

– Till skillnad från min bror, som är mörkare, så är jag blond. Det är ofta folk blir förvånade när de ser mig, de förväntar sig att jag ska vara mörk om de bara hört mitt namn, så namnet hänger med hela tiden.

Han låter lite trött när han säger det, som om han pratade om en gammal fåtölj som får flytta med, trots att den är rätt sliten.

Amir ser sig själv som muslim, som pappan. Han äter inte griskött och dricker inte alkohol. Men framförallt är islam ett sätt att se på livet, det är inte de här enklare reglerna som är det viktiga, säger han. Men det är sällan människor diskuterar de stora frågorna.

– Min mamma däremot är kristen, berättar han vidare, hennes far var präst och hon sjunger i en kyrkokör, även om hon kanske inte går i kyrkan varje söndag.

Amir själv vill inte pracka på någon sin tro, han tycker alla ska respektera andras åsikter, oavsett vad det gäller.

– Vi lever här och vi ska följa de lagar och regler som finns här. Och det tycker väldigt många invandrare också, säger han.

Han uppfattar det som att det är en majoritet som tycker så. Extrema åsikter skapar bara problem för flertalet.

– Man ska få tro vad man vill.