Arbetets frukter till de som arbetar?


Den amerikanska drömmen odlar myten om att det går att jobba sig rik. Men de som redan är rika blir allt rikare – och resten halkar efter. Vi gör en djupdykning i arbete och kapital.

67-åriga Lilians knän är utslitna efter många års slit som butiksbiträde. Efter 12 år på matkedjan Willys har hon jobbat upp sig till en timlön på 125 kronor. För att få sin privatekonomi att gå ihop har Lilian tvingats arbeta kvällar och helger. Hon betalar 23 procent i skatt. Ägare till Willys är en av Sveriges 178 miljardärer, Antonia Ax:son Johnsson, som leder familjedynastin Axfood. Hennes förmögenhet beräknas uppgå till 50 miljarder och hennes inkomst innan skatt ligger på 5,4 miljoner i månaden. På den summan betalar hon lägre skatt än butiksarbetaren Lilian, nämligen 18 procent. Detta rapporterade tidningen ETC i början av sommaren (20/6-2017).

Andra siffror på området visar på samma riktning, nämligen att de rika blir allt rikare – och drar ifrån. Varje år kommer LO med sin rapport om hur många industriarbetarlöner det går på en genomsnittlig VD-lön i ett av Sveriges 50 största företag. Och utvecklingen är liktydig: från 80-talet och framåt har VD-lönerna dragit ifrån. Från att ha legat på en historisk låg nivå 1980, där en genomsnittlig lön hos de som LO benämner som makteliten låg på 4,9 industriarbetarlöner, har skillnaderna ökat till en historiskt hög nivå, där det går 54 industriarbetarlöner på en genomsnittlig VD-lön i de största bolagen år 2015.

Det är tydliga siffror på att myten om att ”den som arbetar tillräckligt hårt kan förvänta sig att skörda frukterna av sina ansträngningar” är just en myt. Trots detta florerar den och för den som vill tjäna en hacka är tipsen många. Inte minst kommer de från dem som redan är rika: du kan gå en utbildning som ger ett välbetalt jobb, starta ett företag och bli entreprenör, eller förvalta din talang. Möjligheter som inte finns Det ständiga tipset som finns att läsa i dagstidningarna efter jul gör gällande att den som har det knapert ska göra matlådor istället för att gå ut och äta lunch. Men det är svårt att spara pengar på det sättet om det är matlådor som gäller från första början. På samma sätt är det svårt att göra bostadskarriär om möjligheten att köpa en lägenhet inte finns, eller att bli rik på ägande om du inte äger något. För rikedom föds sällan ur hårt arbete. Oavsett hur många historier om self made men (och på senare år women) som florerar, är det allra bästa sättet att bli rik på att äga – det vill säga tjäna pengar genom kapitalinkomster från bland annat utdelningar och aktiehandel, såsom till exempel Antonia Ax:son Johnson gör genom att äga Axfood.

En anledning till att de rika drar ifrån handlar just om hur kapitalinkomster beskattas. Till exempel är skatten på kapitalinkomster en platt skatt, där du inte betalar mer i skatt ju högre kapitalinnehav du har (den som tjänar 10 000 kronor i månaden skulle betala lika många procent i skatt som den som tjänar 100 000 kronor i månaden om löner skulle beskattas på samma sätt som kapital). En annan anledning är att det är lättare att skatteplanera kapitalinkomster än löneinkomster och på så sätt smita undan att skatta på sin förmögenhet. Och så har vi skatteparadisen. Ingen vet riktigt hur stora summor som slussats vidare till skatteparadis från skattesmitare över åren, men bland andra har tidningen Newsweek (6/4-2016) uppskattat summan av de kapitalinkomster som slussats iväg till hundratals biljoner kronor.

Handlar inte bara om skatt
Enligt statistiska centralbyråns inkomstrapport från 2015 är ökningen av tidigare nämnda kapitalinkomster den främsta orsaken till att den ekonomiska ojämlikheten växer i Sverige. Det handlar alltså inte bara om att lön och kapital beskattas olika, utan också om att storleken på kapitalandelen ökar i förhållande till löneandelen, som gör att de rika drar ifrån. Detta sker både i Sverige och globalt. Men denna ökning av kapital tillfaller endast somliga: över 85 procent av kapitalinkomsterna i Sverige går till de rikaste tio procenten.

Ojämlikheten har blivit allt mer uppmärksammad de senaste åren och jämlikhet har blivit ett slags trendord. När världens ledare möttes på World Economic Forum i Schweiz tidigare i år var den ekonomiska ojämlikheten i centrum, som ett problem som hotar både den globala ekonomin och kan leda till ökad polarisering i samhället. Kanske har intresset ökat i spåren av fransmannen Thomas Pikettys tegelsten Kapitalet i det tjugoförsta århundradet, som med hjälp av ekonomisk-historisk statistik visar hur ojämlikheten tycks vara inbyggd i kapitalismen som system och hur rikedomar därigenom koncentreras hos ett fåtal. Kanske är det för att olika finansiella skandaler uppdagas; från 2008 års finanskris till tidigare nämnda skatteparadis. Avslöjanden som på ett svindlande sätt visar hur fullkomligt superrika somliga är.

Också i Sverige pratar allt fler om jämlikhet och då inte enbart folk på vänsterkanten, utan även liberaler. Liberalernas Jan Björklund och Centerpartiets Annie Lööf rynkar pannan över de ökade klyftorna. Senast i sitt sommartal hade Jan Björklund uppe frågan om ojämlikhet. Men receptet för hur ojämlikheten ska lösas handlade där inte om att fördela rikedomen mer jämt, utan att införa så kallade enklare jobb med lägre löner. Han menar inte att det är de ökade kapitalinkomsternas fel att klyftorna ökar, utan att det beror på att lagar och avtal på arbetsmarknaden skyddar den som har jobb och på så sätt delar in människor i klasser baserat på de som har och inte har jobb. Så trots att det på ytan råder politisk konsensus om att jämlikhet är bra och önskvärt innebär det inte en samsyn kring att alla människor borde (och förtjänar) att leva ungefär lika hyggliga liv. För det enda sättet att legitimera ekonomisk ojämlikhet mellan de som arbetar och de som äger är att utgå från att somliga förtjänar att ha mer än andra, att somliga ska ha gjort ansträngningar som gör att de är berättigade till mer än andra.

Rotat i makt och hierarkier
Den ojämlikhet vi ser mellan de som arbetar och de som äger kapital är rotad i makt och hierarkier. Och som alltid med maktrelationer är de som innehar makten högst ovilliga att lämna den ifrån sig. Ekonomhistorikern Fernand Braudel menade att det system som vi kallar kapitalism bygger på en månghundraårig tradition av maktförhållanden i samhället. Utan befintliga hierarkier hade det inte blivit några handelskompanier. Förutsättningen för att en storskalig kapitalism skulle kunna växa fram var att förmögenheter kunde samlas inom familjer i flera generationer. Lönearbete, det vill säga att sälja arbetskraft till ett visst pris och få betalt i lön är, sett ur ett längre historiskt perspektiv, något nytt. Och den nyheten ledde till en omgestaltning av samhället. Ekonomhistorikern Karl Polanyi har kallat detta för ”den stora omvälvningen”.

Att arbeta för en lön innebär att arbetskraften måste gå att köpa och sälja som vilken annan vara som helst. Men det finns ett problem med att arbetskraften ska fungera som en vara – den kan nämligen aldrig skiljas från den människa som säljer den. Andra varor behöver inte äta och sova, vilket gör att arbetskraften till skillnad från andra varor inte kan tas i anspråk hela tiden. Men det ligger inte i kapitalets intresse att se till att arbetskraften får vila. Arbete, liksom allt annat som behövs för att producera något, måste vara så billigt som möjligt för att få så bra konkurrensfördelar som möjligt. Polanyi menade att välfärdsstaten uppstod som en motreaktion mot kapitalismens förstörande kraft, mot det kortsiktiga vinstintresset som inte tog med i beräkningen att de som arbetade behövde vila och tillräckliga inkomster för att klara sig. Enligt Polanyi skulle en helt fri marknad aldrig kunna fungera, att vara helt utelämnad åt marknadskrafterna skulle innebära en mänsklig tragedi. Lönearbetet rymmer också särskilda konflikter. Det man kallar för en konflikt mellan arbete och kapital är grundläggande i hela diskussionen om ekonomisk jämlikhet. Det vill säga de som äger kapital vill tjäna så mycket som möjligt på det, medan de som arbetar vill ha ut sin andel. Det är inte en slump att Svenskt Näringsliv klagar på höga skatter, tycker att vinstbegränsningar i välfärden är fruktansvärt och förespråkar lägre löner. Om vi går tillbaka ungefär hundra år i tiden ser vi att den dåvarande motsvarigheten till Svenskt Näringsliv, Svenska Arbetsgivarförbundet, hävdade att åtta timmars arbetsdag var nästintill omöjligt och ett mycket hårt slag mot den svenska industrin.

Konflikt mellan arbete och kapital
Traditionellt sett har arbetarrörelsen hävdat att de har rätt till en större del, eftersom det är de som har arbetat och därför skapat värdet från första början. Som en tidig socialdemokrat, Axel Rylander, uttryckte saken: ”arbetets frukter till de som arbetar.” Och från början hade socialdemokratin idéer om att det privata näringslivet skulle läggas över i arbetarnas hand, men successivt glömdes detta bort och istället
innebar en ekonomisk tillväxt en utbyggnad av socialpolitiken. Men konflikten mellan arbete och kapital har även påverkat den direkta fördelningen mellan de som lönearbetar och de som äger. Ibland har kraven på politikerna kommit från de utomparlamentariska rörelserna, krav så högljudda att de inte har gått att ignorera, såsom åtta timmars arbetsdag och 1970-talets krav från kvinnorörelsen. Men hur kommer det sig då att klyftorna ökar så mycket från just 1980-talet och framåt? Hur kunde det gå från 4,9 till 54 industriarbetarlöner på en VD-lön? Någonting hände mot slutet av 1970-talet. Den industrialiserade världen skakades av oljekrisen, där priserna på olja kraftigt steg och blottade en bristande lönsamhet i industrin. Sedan dess har den gamla industriella sektorn tappat mot en allt växande tjänstesektor, vilket har ändrat lönestrukturen på arbetsmarknaden. Det skedde också en omläggning av den ekonomiska och sociala politiken i samma veva. Margaret Thatcher har kommit att bli en slags symbol för den åtstramningspolitik som blev receptet för hur stater skulle agera i ekonomiska nedgångar – en minskad välfärd kombinerad med privatiseringar och avregleringar.

En överhettad ekonomi
I Sverige gav avregleringarna på finansmarknaden under 1980-talet en möjlighet att göra mycket stora vinster på aktiemarknaden som växte fram. Ekonomin blev allt mer överhettat och i början på 1990- talet gick den svenska ekonomin in i en allvarlig kris. Denna gång angreps krisen med besparingar och nedskärningar. Effekterna av de två stora kriserna på 1900-talets andra hälft gör sig fortfarande påminda. De innebar en förskjutning av makt, från arbete till kapital, av avregleringar och nya möjligheter för de med mycket pengar att tjäna ännu mer pengar. De innebar en syn på välfärden som en kostnad som vi kanske inte alltid har råd med. Idag avfärdas ofta politiska reformer, löneökningar och andra förbättringar med att det är för dyrt, näringslivet klarar inte den kostnaden. De har inte råd att bygga bostäder om det inte blir lättare att bygga, inte råd att anställa om inte arbetskraften reas ut. Vänstern får ofta kritik för att vilja att andra ska betala och inte förstår vad ”vi” har råd med. Låt oss vara tydliga här: en stat har inga egna pengar. Staten kan dock, genom inkomster på skatt, omfördela rikedom. Alla reformer som av många idag avfärdas som för dyra, som kortare arbetstider eller den ljuva drömmen om ett fungerande vårdsystem, handlar om hur rikedom ska fördelas. Det handlar inte om vad ”vi” har råd med, det handlar om en konflikt om produktionsresultat, en konflikt som är lika gammal som kapitalismen.

Ordlista:

Kapitalinkomst är den vinst du kan göra på aktieutdelning eller av att sälja annat fastigheter.

Lön är den ersättning man har kommit överens om för utfört arbete.

Inkomst innefattar både lön och kapitalinkomster. Som inkomst räknas även ersättningar från försäkringskassa och A-kassa, pensioner, kapitalinkomster, studiebidrag, barnbidrag och andra transfereringar.

Text: MARIA CARLSSON
Illustration: IVAR MARTINSSON

Texten är tidigare publicerad i Vänsterpartiets medlemstidning Rött nummer 3/2017.