Allt flyter för Suzanne Osten


För att vara någon som enligt egen utsago strävar efter samarbete är Suzanne Osten ovanligt stridbar. Rött träffade henne för att prata konflikt, samförstånd och nära döden-upplevelser.

Alla ska med. En slogan som först användes av Socialdemokraterna på valaffischerna i valet 2006, men som sedan stals av Moderaterna för att återkomma i deras tolkning i samma valrörelse. Nu finner vi formuleringen hos teaterregissören Suzanne Osten. Men för henne är det inte ett politiskt budskap, utan ett livsprojekt.
– Jag har en drivkraft att alla måste med. Den kommer kanske från skolsystemet jag gick i. De hade ett kollegium där de alltid måste vara eniga. Det tog dagar för lärarna att komma överens. Det där är väldigt bra för en regissör att ha fått med sig.
– Det är ideologi. Det finns ju de som är jätteduktiga på att splittra och skapa konflikt. Där har jag varit road av hur man kan enas och komma framåt tillsammans, säger hon.

För den breda allmänheten är Suzanne Osten kanske mest känd för sitt mångåriga arbete inom barnkulturen, med en rad filmprojekt och turnerande teateruppsättningar, samt som konstnärlig ledare för barnteaterscenen Unga Klara i Stockholm, där hon verkade under nära 40 år. Eller för sin bakgrund i Grupp 8 och den kultförklarade teateruppsättningen Jösses flickor, som hon gjorde tillsammans med Margareta Garpe. Med trallvänliga låtar som Befrielsen är nära och Tusen systrar gjorde föreställningen succé, då den hade premiär 1974. Också där fanns en vilja att inkludera.
– När jag och Margareta Garpe gjorde Jösses flickor bestämde vi just att alla ska med, vi ska intervjua brett. Sedan försökte vi skapa de politiska spänningar som kan finnas i en kvinnogrupp där de liberala och socialdemokratiska värderingarna finns.
– Men vi var socialister, visst var vi det. Och vi gav ju med viss furiositet oss på hemmafruarna i Skärholmen. Det var ju ideologiska laddningar hela vägen, medger hon sen.

Utrymme och makt
Hennes eget engagemang i Grupp 8 grundade sig trots allt i en form av konflikt. Den om utrymme och makt. Och Suzanne Osten som person är stridbar och bestämd, inte någon man sätter sig på. När Unga Klara skulle skiljas från Stockholms Stadsteater hösten 2008 uppstod en tvist mellan henne och stadsteaterns dåvarande VD Benny Fredriksson om vem som egentligen hade rätten till namnet Unga Klara. Och hennes senaste film, för mellanstadiebarn, belades först med 15-årsgräns av Statens Medieråd, något hon reagerade starkt på.
– I Grupp 8 gjorde vi analyser och såg att kvinnorna alltid varit väldigt beroende av mäns inflytande. Vi bildade Grupp 8 för att vi inte ville koka kaffe till männen, vi ville ha en egen politisk rörelse och gjorde en egen analys: okej, kapitalet förtrycker arbetaren, men arbetaren diskar inte. Kvinnan är den som ligger under där och skurar alltihopa. Och kapitalet tjänar på att arbetaren har en fru.
– Men även vi föll in i schatteringar och undergrupper. Man kunde se två giganter, verkligen skarpa kvinnor, bråka om vem som var mest proletär, eller något annat dumt.

Vi ses hemma hos Suzanne Osten en av sensommarens varmare dagar. När hon öppnar dörren på tredje våningen är solglasögonen på. Stora, runda med en slags svartvit leopardprint, som ramas in av det axellånga håret. På det obehandlade träbordet i köket står en rad skålar framdukade; blåbär, kokosrullade dadlar och biscottiskorpor från Italien, där hon precis varit och vandrat. Trots det frikostiga fikabordet hävdar Suzanne Osten att hon är en dålig värdinna.
– Vill du ha mjölk? Jag har bara en såndär liten tetratrekant från flyget. Det är ett tips att ta med sig. Jag vill vara en bra värdinna, men glömmer alltid köpa mjölk. Kaffet serveras i rejäla baljor, te- snarare än kaffekoppar. Innehållet i den lilla mjölktetran drunknar i den svarta drycken och förändrar inte färgen nämnvärt. Under bordet tassar den nittonåriga katten Osis runt. Han jamar, har svårt att komma till ro, men hittar sedan lugnet i Suzannes famn. Vi går rätt in på döden.

Har du googlat dig själv?
– Nä?

När jag googlade Suzanne Osten fick jag fram ”Suzanne Osten död” som förslag från Google, vilket förvånade mig. Men ljuset klarnar strax. Det har en naturlig förklaring, det är inte så att en stor mängd människor plötsligt fått för sig att Suzanne Osten gått och dött.
– Det är en podd jag gjorde efter ett större arbete på Dramaten förra året. David Grossman har skrivit en roman om hur hans barn dör i en militär olycka och den gjorde jag pjäs av. Jag ville göra ett körverk, det kollektiva skulle in i berättelsen. Grossman (israelisk författare reds.anm.) hade bett mig att inte göra något dagspolitiskt av det. Han är väldigt politiskt intresserad, men just det existentiella med döden förenar alla.
– Det finns ett avsnitt där kvinnan i boken ser slagfältet och striderna. Det är som en grotesk fars tycker hon, hela det där kriget. Där ser man hans fredsengagemang, hur hans modiga, väldigt ovanliga uppträdande i Israel färgar en text.

Det där med världen som slagfält funderar jag ofta på. Har du tänkt på hur några få män med makt använder världen som just sitt slagfält, flyttar arméer
och startar krig?
– Det har jag tänkt på. Jag har sagt någonstans att jag inte är så intresserad av hormoner och sådant, jag har inte varit så biologistisk. Men jag tror att vi måste titta på den här väldigt aggressiva manskulturen och säga att den måste behandlas på ett fredligt sätt. Det är män som står bakom krig, våldtäkter och våld mot varandra. Kvinnor kan nog vara lika onda i handling, men de har inte haft makten och inte utvecklat den kulturen.

Suzanne Osten har ett långt engagemang inom fredsrörelsen. Alltsammans började med fredsmarschen 1961, som avgick från Södermalm i Stockholm och tog sikte på Försvarets forskningsanstalt, FOA, i Ursvik strax utanför Sundbyberg. Där bedrevs det bland annat utveckling av kärnvapenteknik.
– Jag har varit fredsaktivist och pacifist sedan jag var femton. Då gick jag med i den första marschen till Ursvik för att protestera mot bomben.
– Kvinnorörelsen har haft en fredsaktivistisk linje, verkligen. En Grupp 8-vän till mig startade Kvinnor för fred och jag har själv starka pacifistiska linjer i mitt liv. Krig löser ingenting, det bara förstör. Krig påverkar familjer i generationer och har tentakler långt, långt bak i tiden, säger hon med eftertryck.

Marschen Suzanne Osten pratar om tillhör en helt annan tid. Det är svårt att tänka sig att en demonstration mot kärnvapenteknik skulle dra den typen av massor idag. Istället har vi fått vänja oss vid att se äldre, vithåriga kvinnor bära upp fredsrörelsen. De blir klappade på huvudet, ses som naiva och förlöjligas. Samtidigt höjs anslagen till försvaret. Nu senast med 2,7 miljarder kronor per år, efter en uppgörelse mellan regeringen, Moderaterna och Centerpartiet. Suzanne Osten säger att fredsaktivisterna har grit, det senaste modeordet inom psykologin, som kan tolkas ungefär som karaktärsstyrka, eller jävlar anamma.
– Jadu, där har du det där nya uttrycket grit, att inte släppa. Och då tycker jag att de här i min generation, fredsaktivisterna, att de gör det rätta.
– Det är väl mycket annat som människor sysslar med, som gör att fredsrörelsen inte växer. Den har samma problem som klimatrörelsen. Folk vet att det är såhär, men tror inte det går att förändra. Jag tror det är för att man inte riktigt ser konfliktlinjerna.

Konflikterna igen. Men hur kommer det sig att Suzanne Osten, som inte vill ha konflikter ändå återkommer till dem?
– Det här blir ju amatörfilosofiskt, men en gissning är att människan älskar att definiera sig i konflikter och att kategorisera: den är stor, den är liten. Den är svart, den är vit. Den är dummare än den. Vi skulle kunna göra mycket mer och bättre förändringar tillsammans. Men det är som att människan är för dum för att gå in i den gemenskap vi är rustade för. Som art hade vi inte överlevt om vi inte hade kunnat
samarbeta.

Kollektiva idéer
Själv menar Suzanne Osten att hon fostrades in i en kollektivistisk tid.
– Det var kollektiva idéer då, samhället behövde mer av det. Först var saker förstenade och behövde brytas upp. Studentrevolterna och de stora strejkerna var ett tecken på det. Det var ett samhälle som behövde omdefinieras. Nostalgin gör att det är vissa personer som lyfts fram såhär i efterhand. Men det var kollektivt då.

Nostalgi, ja. Det finns många föreställningar om 1970-talet som mysigt och varmt. Men hon menar att det inte finns fog att vara nostalgisk över riktigt allt, saker har inte alltid varit bättre förr. Inte ens Mah-Jong, dåtidens kläduniform i mjuk velour, passade alla.
– Modet var snyggt för de som inte kvävdes i det. Framför allt korsettmodet, men även Mah-Jong, som ju skulle vara den stora befrielsen, var ett litet, trångt kroppsmode. Vilka tanter rymdes i det där? – Gud, alltså! Jag kommer från korsettsamhället! Min mormor var spirella-corsetiere*, utbrister hon.

Men så allvarligare. Suzanne Osten själv växte upp under knapra förhållanden, med en ensamstående mamma som blev svårt sjuk i schizofreni. Det gav henne en annan syn på Sverige som trygg punkt, det har också gjort henne mindre kategorisk och dogmatisk.
– Jag tror att tillbakablickandet är ett letande efter identitet. Kan hända är hela den här bruna sörjan med SD ett uttryck för en oro. Sverige har varit så extremt skyddat. Jag som har en flyktingförälder och har blivit uppfostrad av samhället har aldrig tänkt att Sverige är en trygg, jättegullig punkt. Men många har ju levt sådär skyddat.

Och så kommer vi in på barnen. Det är trots allt åt barn Suzanne Osten vigt en stor del av sitt liv. Men vad är då barnkultur?
– Jag anser att vi ska ha en avancerad barnkultur med svåra och existentiella förberedelseövningar för barn. Ta en folksaga. Det finns en skog, det finns en häxa, det kan hända obehagliga saker. Det kan gå bra. Allt är mentala förberedelser.
– Fantasin ligger bortom tjatgnatet som är vårt liv. Man föds in i en familj med vissa resurser och är det inte systematiskt våld eller förakt kommer du ändå upptäcka vem du själv är och sen ska du ju därifrån.

Så barnkultur är förberedelse?
– Ja, det är det som är meningen med kultur. Intelligensträning. Barn är mer receptiva och är mer intelligenta än vi tror. De låter gnälliga ibland, men
om man öste mer frisinnat skulle de bli mer intressanta. Barn gillar inte de formationer som vi kallar normalitet. Barn har inget problem med queerhet, det
är omgivningen som skapar det.

Så är kaffet urdrucket i Suzanne Ostens kopp. Hon börjar kolla på klockan och vi återvänder till döden, som avslutning. För någon vecka sedan var hon med om sin första nära döden-upplevelse: en fallolycka i italienska alperna. Hon haltar fortfarande.
– Min generation dör nu. Jag har privilegiet att få jobba och är inte sjuk ännu. Men jag tror att det är svårt att hålla uppe engagemanget. Jag kan känna att det här fattar jag ingenting av. Eller ska jag verkligen intressera mig för detta? Jag vill inte missa sociala medier, men jag vill också läsa böcker och prata med vänner.
– Det som är underbart med ungdomen är tron på att de kan förändra något. Det är en sådan drivkraft. Jag har aldrig misstrott ungdomen. Den ser hur det är: det är orättvist, den reagerar. Den ifrågasätter, har inte så mycket att försvara. Jag är inte ung själv, men kan erbjuda samtal.

Och kanske också ett gott råd. Suzanne Osten har i flera sammanhang sagt att hon gärna ger råd, så jag avslutar intervjun med att be om ett råd till Rötts läsare – ung som gammal.
– Det vi tror att vi gör rätt idag kan visa sig vara fel imorgon. Man tror att det är rätt och det ser rätt ut och analysen är bra, men det visar sig att det var fel. Då måste man vara beredd att inte skämmas för det, utan ändra sig. Allt flyter. Man kan ha kompass och analys, men man får inte bli fundamentalist. Då har man låst sig, avslutar Suzanne Osten.

Text: Maria Carlsson
Foto: Agnes Stuber

Texten är tidigare publicerad i Vänsterpartiets medlemstidning Rött nummer 3/2017.